Grundkurs Sovjetisk Underrättelsetjänst nu som PDF

Den kurs som jag publicerade på Facebook (https://www.facebook.com/joakim.vonbraun) under våren, finns nu samlad som en PDF-fil. Den har också kompletterats med ett antal nya delar som jag tyckte också borde finnas med och med ett antal bilder. Under sommaren har jag fått hjälp av vännerna Christer, som kollat språket, och Peter, som lagt in bilder och förvandlat Word-dokumentet till en PDF. Stort tack för hjälpen!

Det är min förhoppning att detta kompendium ska hjälpa alla som är nyfikna på dagens Ryssland och särskilt på deras olika konspirationer mot Sverige och andra fria och demokratiska länder. Om man bättre känner till bakgrunden till dagens ryska samhälle är jag övertygad om att man också bättre kan analysera Putins och de andra ryska brottslingarnas kriminella verksamhet och även kan börja förstå vad vi i väst bör göra för att bättre bekämpa rysk underrättelseverksamhet och påverkansoperationer (aktiva åtgärder).

Att Sverige nu påbörjar en upprustning av vårt militära försvar är synnerligen glädjande men vi behöver också stärka civilförsvaret och landets psykologiska försvar (en utredning om det senare skulle ha redovisats under augusti). Myndigheter som Säpo, Must, MSB, FRA och UD behöver också stärkas på en rad olika områden och dessutom samverka för att både skydda Sverige och alla vi som bor i landet. Idag görs verkligen inte tillräckligt.

https://gallery.mailchimp.com/55be27e943e9d91bb7781ce9e/files/90887ab8-ece7-40e9-82ff-4d48d6514376/Grundkurs_Sovjetisk_Underra_ttelsetja_nst.pdf

Med hopp om intressant läsning! Kompendiet är fritt att sprida till vem som helst. Texten är dock fortfarande upphovsrättsskyddad men går naturligtvis bra att citera. Vill någon använda större stycken av texten bör man kontakta undertecknad.

Jocke

Annonser

Putin satsade fel ännu en gång

Trots alla de miljarder som Kreml satsar för att försöka påverka oss och styra oss dit man vill, misslyckas man från tid till annan för att de inte förstår hur vi tänker och hur våra samhällen fungerar. När man själv lever i ett oerhört annorlunda samhälle och har liten insikt i hur världen omkring fungerar, är det lätt att göra monumentala blunders.

https://euvsdisinfo.eu/figure-of-the-week-20/#

1939 hade en annan diktator fått för sig att han skulle domptera omvärlden. Hitler roffade åt sig Saar, Rhenlandet och Österrike. Sedan stal han Sudet och därefter resten av Tjeckoslovakien för att en vecka efteråt ta hand om Memelland. Sex gånger fungerade tricket men när han invaderade Polen gick det åt fanders. Då hade han gått över en linje som absolut inte fick passeras och angreppet på Polen blev början på Andra Världskriget.

På liknande sätt har Vladimir Putin lyckats finta och lura oss i väst för att sedan råka illa ut då han passerat osynliga gränser som han inte lyckades se. Det allra tydligaste och värsta exemplet (fram till nu vill säga) är invasionen av Ukraina och ockupationen och annekteringen av Krimhalvön. 2008 invaderade Ryssland Georgien efter att man provocerat och lurat ledningen den politiska ledningen i Georgien. Efter att ha orsakat georgierna ganska svåra förluster ockuperade ryssarna Abchasien och Syd-Ossetien. Och västländerna sa ”Fy skäms” men gjorde inte särskilt mycket mer. När Putin skulle köra sitt da capo mot Ukraina tog det hus i helvete bland västländerna och Ryssland drabbades av allvarliga ekonomiska och politiska sanktioner. Det var nog inte något som Putin förväntat sig.

2006 tog två utsända mördare från Moskva och förgiftade den avhoppade FSB-översten Aleksandr Litvinenko, som dömts till döden vid en hemlig rättegången i en militärdomstol. Han förgiftades av ett synnerligen ovanligt och svårframställt gift som heter Polonium-210. Det är svagt radioaktivt men är ett mycket kraftigt gift. Syftet får antas vara, att trots att Moskva som vanligt förnekade all inblandning i mordet, så skulle varenda avhoppare från någon av Rysslands underrättelsetjänster, veta vem som stod bakom det avskyvärda mordet. Det tog nämligen över tre veckor av ofantliga plågor innan Litvinenko äntligen avled. Moskvas giftmord framkallade inte några särskilt allvarliga protester från västländerna.

När nu Putin återigen skulle gör om sitt giftmordstrick gick det fullständigt åt fanders. Försöket att giftmörda Sergej Skripal för cirka en månad sedan har drabbat Kreml med en oerhörd kraft vilket bland annat kan ses i de desperata och disparata lögner och bortförklaringar som nu väller ut från Moskva. Desinformationsförsökens antal och låga nivå, till exempel att påstå att Sverige möjligen skulle kunna stå bakom mordförsöket, visar att man i Kreml inte riktigt vet hur man ska hantera situationen. Man är både förvirrad och förtvivlad över den situation man hamnat i och har inte någon riktig aning hur man ska försöka lösa den uppkomna situationen. På många sätt är Storbritanniens och den övriga västvärldens mycket hårda reaktion en katastrof för Vladimir Putin och hans tjekister. Än en gång har den ryska ledningen misslyckats att förstå och förutse hur väst skulle reagera.

Kreml låter nu en mängd ryska företrädare och statskontrollerade medier fylla etern med än den ena, än den andra teorin. När man får mothugg kastar man ur sig att det bara var en teori eller något man hört i debatten. Här är några av de värsta försöken att bland bort korten som ryssarna än så länge har spritt:

Britterna stod bakom attentatet för att få en anledning att bojkotta fotbolls-VM i sommar
Attentatet är ett utslag av russofobi i förhoppningen att skada det ryska folket i största allmänhet
Det rör sig om en drogöverdos som sedan har maskerats som ett attentat
Rysslands permanenta representant i OSCE påstod att de antagligen var Sverige, Tjeckien eller något av de baltiska länderna som stod bakom mordförsöket.
Rysk TV har vid flera tillfällen hävdat att Ukraina står bakom attentatet
Skripals svärmor har utpekats som den skyldiga
Storbritanniens premiärminister påstås själv ligga bakom mordförsöket eftersom hon är nära vän till den nye CIA-chefen
Det var ett misslyckat självmordsförsök
Det är en brittisk ”false-flag-operation” i syfte att förstöra Rysslands internationella förtroende USA utpekas av ryssarna för att utnyttja attentatet för att försöka få världen i gungning i största allmänhet

För dig som gärna vill läsa mer om lögnerna runt Skripal:
https://euvsdisinfo.eu/behind-the-smokescreen-who-are-the-actors-spreading-disinformation-on-ex-spy-poisoning/
https://euvsdisinfo.eu/skripal-and-the-disinformation-swamp/
https://euvsdisinfo.eu/salisbury-poisoning-on-russian-tv-confuse-undermine-and-ridicule/
https://euvsdisinfo.eu/defensive-disinformation-as-decoy-flare-skripal-and-flight-mh17/
https://www.gov.uk/government/speeches/pm-commons-statement-on-salisbury-incident-12-march-2018
http://www.consilium.europa.eu/en/press/press-releases/2018/03/19/statement-by-the-foreign-affairs-council-on-the-salisbury-attack/
Visa på Medium.com

Läs mer och följ med om Rysslands aktiva åtgärder och desinformation:
https://euvsdisinfo.eu/

https://www.facebook.com/EUvsDisinfo/
https://euvsdisinfo.eu/disinfo-review/
http://www.stratcomcoe.org/
http://www.cepa.org/
Visa på Medium.com

Recension av ”Spionskolan” av Mikko Porvali

Tidigare i år gav förlaget Fischer & Co (dvs Lind & Co) ut boken ”Spionskolan” av författaren Mikko Porvali, ISBN 978-91-88243-25-6. Det är en bok jag verkligen rekommenderar till alla som vill läsa en spännande historisk skildring från vårt broderland i öst och samtidigt skaffa sig en bättre insikt om livet för de många folkgrupper som bodde och delvis bor kvar i de ockuperade trakterna runt Ladoga och Onega.

Mikko Porvali är en spännande finländsk författare som skrivit flera böcker om de finländska fjärrpatrullerna och deras verksamhet bakom de sovjetiska linjerna under kriget. Den finska krigsmakten skickade både sommar och vinter in patruller in i Sovjetunionen som smög sig igenom den väl vaktade gränsen och lyckades undvika de ryssar som stod på post med fingrarna på avtryckaren. Det är en verksamhet som beskrivs på ett sätt som hela tiden håller läsaren på alerten.

Kriminalpolis och författare
Porvali är inte författare på heltid. Till yrket är han kriminalpolis och av hans färdigheter i att lägga pussel torde han vara en bra sådan. Nu menar jag inte 1000 bitar från Ravensbrück, utan förmågan att hålla komplexa utredningar i huvudet. Han har också en bra förmåga att dra slutsatser när pusselbitar fattas och de gör de verkligen i denna historia. Det är en synnerligen svårnavigerad historia där källorna många gånger medvetet har förvanskats i syfte att göra det omöjligt att nå hela sanningen bakom verksamheten. Den som gillar Mikko som författare kommer säkert också att vilja läsa hans böcker ”Bakom Röda arméns linjer”, ”Bakom fiendens linjer” och ”Fånge, spion, partisan”. Han är endast 37 år gammal så det finns en stor chans att han kommer med fler böcker. Att hans släkt kommer från det ockuperade Karelen kommer säkert att bidra till att han kommer att fortsätta att intressera sig för historiska skeendet i östra Finland.

Efterlämnade arkivpapper
Det som gör ”Spionskolan” lite extra intressant att läsa är att Mikko Porvali har ”fuskat”. Det visar sig nämligen att Mikkos farfar arbetade på Spanarskolan i Onegaborg (Petroskoj) och att Mikko fått tillgång till en minst sagt intressant dokumentation i form av dokument som farfar Antti gömde vid krigsslutet. Den minnesgode minns säkert både Stella Polaris och den s.k. ”vapengömmoaffären” där mellan 5.000 och 10.000 finländare gömt en mängd lättare vapen inför en möjligt sovjetisk ockupation. Affären upptäcktes dock 1945. Antti Porvalis gömda dokument hänger nämligen ihop med dessa bägge affärer och andra säkert ännu ej upptäckta kurragömmalekar som finländska militärer och andra patrioter i Finland sysslade med i slutet av 1940-talet.

Det var aldrig avsikten att någon utomstående skulle kunna lägga hela pusslet och dra de korrekta slutsatserna. Anledningen var att ryssarna och de finska kommunisterna utgjorde en gemensam kraft som mycket väl kunde vara riktat rakt mot den finländska krigsmakten och de sympatisörer man hade i samhället i övrigt. Med detta sagt måste jag säga att jag är synnerligen imponerad av Mikko kunna komma så långt i sina efterforskningar.

I Finland fruktade man med fog att Stalins Sovjetunionen både hyste planer på att ockupera Finland och man även var aktiva med att stötta kommunisterna i ett möjligt maktövertagande som tydligen planerades till 1948. Från Fortsättningskriget 1944 och under resten av hela 1940-talet var många människor oerhört oroliga för var ryssarna skulle kunna komma att ta sig till. Förutom de bägge krigen mot Sovjetunionen, Vinter-och Fortsättningskrigen, hade man också de tre baltiska staternas ockupationer 1939 och 1944 nära i minnet liksom införlivandet av Östeuropa i den sovjetiska intressesfären, särskilt kuppen i Tjeckoslovakien i februari 1948. I Finland kallas åren 1944-1948, då kommunisterna bland annat hade makten över Inrikesministeriet och den finska Säkerhetspolisen genom Yrjö Leino, för ”Farans år”.

Förutom den röda tråden i form av Spionskolans verksamhet med utbildning av tidigare officerare i Röda Armén som ska skickas på uppdrag bakom de sovjetiska linjerna så innehåller boken en rad spännande personteckningar, främst av dessa sovjetiska medborgare och anledningen till att de vill börja arbeta för Finland. Det vara generellt ingen brist på individer som hatade bolsjevikerna och Josef Stalin. Porvala berättar i boken bland annat att nästan 1,2 miljoner sovjetiska medborgare tjänstgjorde inom tyska Wehrmacht. Av de nästan 220.000 soldater som ryssarna omringade i Stalingrad var nästa 25 procent sovjetiska medborgare. Man kan ju bara undra vart detta hade tagit vägen om tyskarna hade behandlat alla ryssar, ukrainare och andra som medmänniskor och gett dem hopp om ett liv i Ryssland, Ukraina med flera länder utan kommunism?

Bevisen leder till en krokig väg
Så även om nu Mikko Porvali hade ett försteg då han fick tag på sin farfars gömda handlingar är de samtidigt ett spår som författaren måste följa med stor försiktighet. Vad som klart framskymtar när största delen av materialet är granskat är den finska sidans medvetna förvrängning genom sitt urval av den kvarlämnade informationen. Det framstår som ytterst medvetet att de finländska underrättelsemännen i princip endast berättat om sina misslyckanden (sic!). Alla de fall där de värvade agenterna omedelbart hoppade tillbaka till Sovjetsidan vid första bästa tillfälle tycks finnas med men inte så mycket mer. En mängd sådana fall finns beskrivna men det är i det närmste omöjligt att hitta några lyckade och framgångsrika fall. Ändå finns det gott om indikationer och indicier på att sådana existerade men både fallbeskrivningar och personalmappar tycks ha försvunnit eller vara medvetet utsorterade.

Att Finland, som var känt för en mycket kompetent och noggrann underrättelsetjänst, skulle ha ägnat så stora resurser till att skicka ut välutbildade spioner under mer än tre års tid, utan några som helst framgångar låter sig knappast göras. Då hade nog verksamheten stoppats. Det finns med största sannolikhet flera skäl till denna medvetna tystnad och brist på kunskap som Porvali finner. En anledning är att när delar av det finländska materialet framställdes hade man hundratals sovjetiska officerare i Finland som utgjorde 90 procent den avskyvärda Allierade kontrollkommissionens medlemmar i landet. Risken var stor att de skulle tvinga fram denna värdefulla information och med den i sin hand bland annat letat upp de ryssar som nu gömde sig inne i Sovjetunionen. En annan anledning var behovet att hålla de viktiga arbetsmetoderna för sig själv om man tvingas fortsätta sin underrättelseverksamhet mot ryssarna ännu en gång, antingen på hemmaplan eller från svenskt område.

Berättelsen fortsätter vidare
Sätter man berättelsen om ”Spionskolan” i ett lite större sammanhang förstår man att ett stort antal finländska officerare funderade på hur kampen skulle kunna fortsätta och då föras från Sverige om nu Finland skulle ockuperas. Den omfattande vapengömmoaffären som delvis tagits upp i samband med Stella Polaris är två av de pusselbitar som pekar i samma riktning. Självklart skulle all viktig information från den finländska signalspaningen föras över till Sverige för att sedan kunna användas mot fienden. Med att man också förde med sig så pass mycket hårdvara i form av signalspaningsbilar, radioapparater och pejlanordningar pekar på att en ganska stor verksamhet var tänkt att drivas från svensk botten. Man lämnade också efter sig fungerande radionätverk i Finland som skulle kunna komma att aktiveras från Sverige. Nu blev det ju ingen ockupation och därför ingen verksamhet i vårt land.

Guldklimpar i arkiven
Något som dock är förhållandevis okänt är att i det stora materialet som kom med Stella Polaris gömde sig också andra guldbitar. Här dök nämligen största delen av de finländska fjärrpatrullernas arkiv upp. Jag gjorde ett besök på Riksarkivets enhet i Arninge där man bland annat finner den svenska Säkerhetspolisens arkiv. På försök bad jag personalen se efter om det i Säpo-materialet fanns något om Stella Polaris. Där drog jag verkligen en vinstlott. Här fanns bland annat en komplett förteckning över vad samtliga arkivlådor innehöll som kom med Stella Polaris. Av vad jag kunde se fanns här förtecknat fjärrpatrullernas kompletta arkiv, något som hade varit försvunnit sedan kriget. Tidigare har det inte funnits några uppgifter om var fjärrpatrullernas arkiv tagit vägen. Om man ska tro på vad som tidigare sagts bör fjärrpatrullernas papper ha följt med över till Försvarets Radioanstalt med resten av Stella Polaris. Låt oss gräva där!

PS. Har någon av er läst en eller flera av Mikko Porvalis andra böcker, hör gärna av er och skriv en recension i nyhetsbrevet Fokus Öst. Det spelar ingen roll om den är kortare eller längre än denna. Ni är alltid välkomna.

75 år av lögner

Idag kan vi se tillbaka på 75 år av lögner från Moskvas sida runt Molotov-Ribbentropp-pakten och det som den politiska ledningen i Sovjet och Ryssland kallat ”Det Stora Fosterländska Kriget” som enligt den ryska tolkningen pågick den 22 juni 1941 till den 9 maj 1945. De sovjetiska soldater som deltagit, blött och dött i operationerna mot bl.a. Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen räknades uppenbarligen inte.

http://www.glasnost.se/2016/selektivt-minne-i-moskva/

När nu Putin lägger upp sin tvättade version av historien vägrar han erkänna Sovjetunionens skuld till att Hitler-Tyskland lyckades rusta upp och lägga under sig land efter land. Faktum är ju att när Tyskland angrepp Sovjet rullade fortfarande mängder med sovjetiska järnvägsvagnar över den sovjetisk-tyska gränsen med strategiska råvaror som var nödvändiga för Tysklands upprustning. Tyska pansarofficerare och flygare hade lärts upp på sovjetiska militära skolor och i ryska fabriker och på ryska varv hade man byggt mängder av det krigsmateriel som Hitler kom att använda först mot Österrike och Tjeckoslovakien innan kriget och mot Polen, Danmark, Norge, Belgien, Nederländerna och Frankrike efter utbrottet. Till och med NKVD hjälpte till att stötta nazi-regimen, då de överlämnade flera hundra tyska kommunister som flytt till Sovjet, till Gestapo. I samband med det tyska överfallet på Norge hade Stalin upplåtit en hemlig ubåtsbas på sovjetiskt territorium för att säkerställa ockupationen av Narvik.

Molotov-Ribbentroppakten skrivs under den 23 augusti 1939

Som Kalle Kniivilä påpekar sätter Vladimir Putin likamedstecken mellan Sovjetunionen och Ryssland. Det därför spionorganisationerna SVR, FSB och GRU kunnat fira 95-årsjubileum trots att staten Ryssland bara är 25 år gammal. Att man Moskva hyllar FSB varje år är som om man i Tyskland skulle hylla SS och Gestapo. FSB är en brottslig organisation som ansvarat för fängslandet, torterandet och mördandet av många tiotals miljoner människor, däribland hundratals svenskar. Mest känd torde ju Raoul Wallenberg vara, mördad med hjälp av en injektion av giftet curare den 17/7 1947, men det finns många hundra andra som dött i tysthet, okända här hemma i Sverige.

Oavsett vad för ord som kommer ur munnen på Putin kan vi alltid vara säker på en sak: han ljuger! Han är lika sanningsenlig som Stalin och Hitler. Ska vi kunna leva jämsides det militärt aggressiva Ryssland måste vi lära oss att inte bedöma Ryssland efter vad de säger utan av vad de gör.

Tre böcker om Norge under Andra världskriget

Efter att ha sysslat med Ryssland i ett antal veckor kopplade jag av under ett par dagar med att läsa tre böcker om Norge under Andra världskriget. Helt kom jag nu inte undan ämnet då jag fick en hel del information om de norska kommunister som slogs mot tyskarna och vars verksamhet styrdes från NKVDs residentur i Stockholm. Deras planer var nämligen inte desamma som resten av motståndsrörelsen. En av böckerna – ”Kai Holsts mystiska död” – har jag fått av författaren Göran Elgemyr som äntligen fått en svensk förläggare till sin efterlängtade bok om mordet på den norske motståndsmannen Kai Holst efter krigsslutet i Stockholm. Bok nummer två – ”Oslogänget – Norskt motstånd mot tysk ockupation” – kom med posten från SMB (Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek) och den tredje – ”Norge 9 april 1940 – Tyska invasionen timme för timme” – köpte jag begagnad i Högdalen. Den utgavs av Atlantis 2004.

Göran Elgemyr, som under många år var Sveriges Radios främste historiske journalist, har tidigare gjort flera program om mordet på Kai Holst samt lyfte fram andra hemligheter som Stella Polaris-affären, den norska motståndsrörelsens underrättelsetjänst XU och många andra spännande ämnen. Kai Holst var en mycket framträdande person inom den norska motståndsrörelsen och mördades endast 32 år gammal i Stockholm den 27/6 1945, knappt två månader efter krigsslutet. Han hade bland annat nära kontakter med Jens Christian Hauge och Gunnar Sönsteby som ledde viktiga delar av motståndsrörelsen och Holst fungerade som en kontakt mellan Milorgs motståndsgrupper och mer fristående organisationer som underrättelsetjänsten XU, Gunnar Sönstebys Oslo-gänget, Asbjørn Bryhn’ Bryhns polisgrupper och de kommunistiska motståndsgrupperna med Asbjørn Sundes Osvald Gruppe i spetsen. Han var en riktig spindel mitt i kontaktnätet. Efter att nästan ha hamnat i Gestapos garn flydde Kai Holst, som så många andra, till Sverige och blev i Stockholm en av motståndsrörelsens viktigaste fixare. Han kunde ordna allt.

Mordet på Holst ägde rum efterkrigsslutet strax efter att han hade medverkat i ett antal förhör med tyska signalspanare som satt internerade i Lillehammer i Norge. Kai Holst begav sig per bil till Sverige och Stockholm där han åkte runt till olika adresser under ett antal timmar för att på morgonen dagen efter, hittas skjuten till döds i en trappuppgång på Rindögatan 42 på Gärdet. Svensk polis och ett antal ledande personer i motståndsrörelsen hävdade omedelbart att det rörde sig om självmord. Varför det inte var på detta vis och vad som hände tycker jag ni ska läsa i Göran Elgemyrs fantastiska bok. Köp den idag! Och köp den gärna också som en intressant och värdefull julklapp till dina historieintresserade vänner. Det är både boken och vännerna värda!

Gunnar Sönstebys memoarer utkom i Norge redan 1960 och har nu givits ut på svenska av SMB. Tyvärr är den Sönsteby död sedan ett par år tillbaka och kan inte kommentera det som publicerats de senaste decennierna. Annars är boken en intressant redogörelse över vad som ägde rum i Norge, främst i Oslo, där Sönsteby hade sin huvudsakliga verksamhet i det så kallade Oslogänget. Max Manus var en annan framträdande medlem. Det är på många sätt en spännande och intressant berättelse, om än sedd med lite lätt rosafärgade glasögon. Man får en känsla att Sönsteby kunde fråga vilken norrman som helst och alla ställde alltid upp. Så var naturligtvis inte fallet. Alla vidriga förrädare glider texten snabbt och enkelt förbi, trots att de i hög grad utgjorde den värsta faran för motståndsrörelsen och borde ha varit ett problem som man aktivt kartlade och bekämpade. Om man bara har förståelse för att många vassa kanter slipats av och att boken både saknar person- och sakregister, är den ett värdefullt bidrag till Norges historia under kriget och man väl bör ta till sig. Som alla SMBs böcker säljs den endast genom organisationen men det är å andra sidan kostnadsfritt att gå med.

Boken om den 9:e april är naturligtvis en otrolig djupdykning under en enda dag och man kan naturligtvis fråga sig om det är värt att lägga hela 320 sidor på denna enda dag om än så viktig och naturligtvis också ytterst traumatisk för väldigt många. Man ska dock tänka på att boken är viktig för oss alla som lever i fred och oftast ser krigshandlingar som något hypotetiskt och alltid något som alltid ligger mycket långt borta i både tid och rum. Bokens källor är förtecknade men tyvärr saknar den både sak- och personregister samt notapparat.

Avslutningsvis vill jag gärna ta upp Kai Holsts mord i ett lite vidare perspektiv. Detta gäller samtliga studier som berör olika slags ”fall” vare sig det gäller morden på Kai Holst, Dag Hammarskjöld, Carl Algernon eller Olof Palme, eller ”fall” som nerskjutningarna av KAL-007 över Sibirien eller MH-17 över Ukraina eller kraschen 2010 med Tu-154M med delar av Polens statsledning. Man får aldrig förlora sig enbart i fallets detaljer! Då är risken stor att man går vilse. För att på bästa sätt undvika detta måste man skaffa sig en detaljerad bild av normalen – hur står det till i alla de fall när inget extraordinärt inträffar, och hur omvärlden fungerar bortom konspirationerna.

Tittar man på fallet med mordet på Kai Holst kan man enkelt konstatera att det vid denna tid finns sex aktörer med kapacitet och möjligtvis ett dolt motiv: Sverige (C-byrån, Säpo), Norge (motståndsrörelserna), USA (OSS), Storbritannien (MI 6, SOE), Tyskland (forna spioner) och Sovjetunionen (NKVD, GRU). Om man granskar arbetsmetoder, tar hänsyn till att det nu råder fred i världen och att vi rör oss på 1940-talet, anser jag att endast är de norska motståndsrörelserna respektive NKVD som skulle kunna utföra en avrättning av detta slag. Här kan man både hitta troliga motiv, användandet av mord som modus operandi och tillgång till personer som skulle kunna utföra dådet. De övriga länderna faller ifrån på grund av en eller flera faktorer. För att kunna få ett troligt avslut på denna osmakliga och tråkiga affär tror jag att det är denna väg man måste gå om man ska söka vidare. Kai Holst var på alla sätt en man som är värd att få ett eftermäle utan mängder av lögner och frågetecken.

Samarbeta inte med Ryssland!

Ropen skalla – samarbeta med alla! De fasansfulla massmorden i Paris har naturligtvis skakat om den civiliserade världen på många sätt. För många länder har det varit lätt att avstå från kraftåtgärder mot IS så länge massmorden bara drabbade araber i Mellanöstern. Nu ser vi mängder av vita kroppar i blodpölarna och då krävs det plötsligt helt andra åtgärder. Det som oftast händer när västvärlden känner sig lurad eller överraskad och en massa människoliv går till spillo, är att kraven på kraftåtgärder många gånger skjuter över målet och/eller drar med sig kontraproduktiva åtgärder.

I bakvattnet på 9/11 har många av världens underrättelsetjänster fått maktbefogenheter som förstör delar av vårt civila samhälle. NSAs och brittiska GCHQs massiva avlyssning av Internet och världens telekommunikationer var aldrig ordentligt genomtänkt och har medfört stora problem. I vissa fall har avlyssningen till och med varit kontraproduktiv på grund av att politiker och tjänstemän hade så bråttom att börja bekämpa al-Qaida att en rad åtgärder aldrig utvärderats i sig själva eller i förhållande till andra använda metoder. Man kan ju undra hur mycket terrorbekämpning som ägt rum när USA avlyssnat Tyskland och Tyskland avlyssnat USA?

När man nu ska visa framfötterna och ta i med hårdhandskarna hörs krav om att inga hinder ska få stå i vägen och man ska samarbeta med alla som vill bekämpa IS. Det låter bra för stunden men kommer att medföra stora problem i det långa loppet, särskilt om vi i väst vore okloka nog att börja ägna oss åt terroristbekämpning tillsammans med Ryssland. Då kommer vi att komma ur askan i elden. Ryssland är ett land som kommer att utnyttja ett eventuellt samarbete med väst om att bekämpa IS och andra terroriströrelser till att skapa förutsättningar för att bekämpa oss i väst så snart tillfälle ges.

Under Andra världskriget gav främst USA, Storbritannien och Kanada en oerhörd mängd hjälp till Sovjetunionen och ”Uncle Joe”, alltså Stalin. Det man främst tänker på var den synnerligen omfattande lend-lease hjälpen som under det första året av Operation Barbarossa räddade Sovjetväldet från total undergång. Det tackade ryssarna för genom att smutskasta hjälpaktionen och sprida desinformation världen över. Desinformationsmaskinen spred påståenden som att hjälpen inte var tillräckligt omfattande, att det som skickades till dem var sekunda gods, hjälpen kostade mer än den smakade, att de västallierades leveranser nyttjades för spionage mot Sovjet och en rad andra falska påståenden. Trots att Sovjet stod vid randen till en omfattande katastrof fick man inte visa sig svagt och beroende av andra. Man biter den hand som föder en.

Sovjetunionen nyttjade också det allierade samarbetet till att värva agenter i väst och stjäla västsidans hemligheter. Man passade också på att placera ut illegalister i både USA och Kanada och använde de olika sovjetiska kontrollanter som de skickade till de västallierades olika fabriker till att bedriva ett synnerligen omfattande industrispionage. De tog emot med ena handen och stal med den andra.

Samma sak kommer att hända nu om väst sträcker ut sina händer till Ryssland för att samarbeta med den ryske diktatorn mot den jihadistiska terrorismen. Det kommer att bli ett ”samarbete” som kommer att skada hela västvärlden.

För det första får man inte glömma att Ryssland är en diktatur som själva bedriver statsterrorism. När Vladimir Putin inledde sitt sista språng mot makten som chef för säkerhetstjänsten FSB (KGBs efterträdare) 1988-1989, lät han att spränga ett antal hyreshus i städerna Bujnaksk, Volgodonsk och Moskva för att kunna skylla på tjetjenska terrorister. I själva verket var det hans egna FSB-tjänstemän som bar sprängmedlet på plats och därmed mördade ett antal helt oskyldiga ryssar. I ett av hyreshusen bodde FSBs gränsvakter med familjer. Sammanlagt dog 307 personer och över 1.700 skadades! Allt för att kunna skylla på de frihetssträvande tjetjenerna och inleda Rysslands andra krig mot den tjetjenska befolkningen. Kan de bli mer vidrigt?

Med stöd av kampen mot inhemska och internationella terrorister fick Putin den ryska duman att anta en helt ny terroristlagstiftning 2005. Den skiljer sig stort från de lagar som västliga demokratier lagt fram. Den ryska duman har nu givit carte blanche till underrättelseorganisationerna GRU, SVR och FSB att utomlands ingripa mot och avrätta medlemmar i terrorist- och extremist-organisationer. Att man omedelbart anser sig ha ett behov av att avrätta terrorister kan man ha en viss förståelse för. Men vilka är det som anses vara extremister? Personer som du och jag?

Analyserar man Rysslands krigföring i Tjetjenien och övriga Kaukasus, i Georgien och i Donbass i östra Ukraina är det definitivt svårt att skilja på vem som är vem. Vem är terrorist och vem är terroristbekämpare? Använder man sig av omfattande tortyr och skenavrättningar, skjuter ihjäl familjemedlemmar för att få en misstänkt att tala, våldtar kvinnliga familjemedlemmar etc undrar man vilka etiska och moraliska värden det är som Ryssland kämpar för? Den starkes rätt att ostraffat ta för sig vad han vill?

Jag kommer ihåg på 1980-talet då pseudonymen ”Viktor Suvorov” berättade om hur man tränade unga, nya spetsnaz-soldater genom att få dem av vada genom bassänger med djurblod där tarmar och delar av djurkroppar hängde ner. Nu förstår man att Suvorov nog hade fel – det var inte blod och delar från djur som användes …..

Grotesk historieförfalskning

En ny bok som påstås vara en historiebok har under hösten publicerats i Moskva. Den är skriven av en rysk politruk av värsta slag som försöker rättfärdiga ett antal av Stalins många misstag under Andra världskriget. Tack vare en Sveriges duktiga Rysslandkännare Ingmar Oldberg, sedan 2009 på Utrikespolitiska Institutets Rysslandprogram, kan vi nu lära oss hur delar av ryssarnas desinformationsverksamhet ser ut. Ingmar har publicerat en detaljerad recension hos ”Sällskapet för studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien” som hyser de flesta av landets experter på Ryssland och de länder som tidigare utgjorde Sovjetunionen och Waszawapakten. http://www.sallskapet.org/ostblog/?p=5360

Författare till propagandaverket heter Vladimir Rostislavovitj Medinskij och är sedan 2012 kulturminister i Ryssland. Tidigare var han bland annat professor på det ryska utrikesministeriets högskola MGIMO och deltog i en av Rysslands mest bisarra historieförfalskningsprojekt.

Boken Война Мифы СССР 1939-1945 (USSR War Myths 1939-1945), som Oldberg recenserar, utgör på sitt sätt en värdefull katalog över alla viktiga desinformationsteman som Moskva idag arbetar med och som sammantaget ska förmedla bilden av att Sovjetunionen och Stalin agerade fullständigt felfritt under krigets alla år. Lite intressant är det att Medinskij greppar hela perioden 1939-1945 eftersom ryssarna alltid drivit desinformationstemat ”Det stora fosterländska kriget” som de anser ha inträffat åren 1941-1945. På så sätt har de redan i begreppet definierat bort allt vad Molotov-Ribbentrop-pakten, invasionen och delningen av Polen samt angreppskriget mot Finland, heter. Samtidigt har det officiella Sovjet naturligtvis också fullständigt svikit alla de sovjetiska soldater som deltog i krigen och som stupade och sårades där. Det är verkligen att hugga sin egna krigsmakt och alla deltagande människor i ryggen. Man undrar om man i Moskva anser att projektet om det stora fosterländska kriget spelat ut sin roll eller om de anser att alldeles för få världsmedborgare känner igen begreppet? Hur som haver lyckas Medinskij faktiskt också rikta lite mild kritik mot Stalin för att denne påbörjade kriget mot Japan 10 dagar för sent men annars påstås den storryske landsfadern Stalin vara helt fläckfri. Vanligast annars är påståendet att Stalin inte ska kritiseras för att han gjorde 70 procent riktiga beslut.

Kulturminister Medinskij är definitivt ingen duvunge i sammanhanget. Innan han beklev posten som minister och påbörjade skrivandet av sin bok hade han fått en omfattande skolning under flera år av några av Rysslands allra värsta desinformatörer och historieförfalskare. Under närmare tre år hade Medininskij ingått i ett exklusivt ordenssällskap som bildades 2009 under dåvarande president Medvedev och som då döptes till ”Presidentens kommission för att motarbeta förfalskningar av historien till förfång för Rysslands intressen”.

Denna kommission leddes från start av en av Vladimir Putins gamla kompisar från KGB – Sergej Evgenevitj Narysjkin. De studerade bägge i Leningrad och i början av 1990-talet sysslade de med bedrägerier i miljardklassen inom ramen för borgmästare Sobtjaks utlandsavdelning KVS. Sobtjaks utlandsverksamhet rymde en rad KGB-officerare som senare kom att följa Putin till Moskva och som fortfarande tjugo år senare utgör den allra viktigaste delen av Putins maktbas.

Presidentkommissionens huvudsyfte var att ”försvara Ryssland mot de som förfalskar historien och de som förnekar Sovjets bidrag till segern i Andra världskriget”. Medinskijs bok får nog ses som ett synnerligen viktigt bidrag i detta försvar och även om den inte lurar särskilt många vettiga människor i väst finns det miljoner ryssar som säkert ramlar rakt i fällan. Vi ska dock inte tro att vi som bor i Sverige och i andra delar av den demokratiska västvärlden går fullståndigt säker mot denna typ av angrepp mot vår historiebild. Vi ska inte glömma bort vad en av världshistoriens mest framträdande desinformatörer, Riksministern för folkupplysning och propaganda Joseph Goebbbels, sa på partidagarna i Nürnberg 1934: ”Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning.” Uppenbarligen något som också Putin och hans desinformatörer fullständigt anammat!

Putin inte alls historielös

Per Jönson Utrikespolitiska Institutet är på många sätt en både duktig och kunnig forskare men hans kunskaper om Ryssland verkar i behov av en fördjupning. I en i övrigt bra kommentar om ryssarnas inblandning i det syriska inbördeskriget säger Per Jönson att ” Ingen makthungrig statsledare tänker främst på historien” när han försöker förklara Putins intresse av detta krig. Härvidlag är nämligen Vladimir Putin som ryssar är mest – historien är oerhört viktig för dem och en grundförutsättning att tolka och förstå sin omgivning.

Som jag tidigare förklarat är det faktum att Moskva attackerats och nästan förstörts flera gånger på grund av framfarten från Djingis Kahn, Karl XII, Napoleon och inte minst Adolf Hitler satt djupa spår i det ryska psyket. Utan några direkta jämförelser i övrigt kanske man kan jämföra med många judars traumatiska förhållande till Förintelsen.

För ryssarna är dessa våldgästningar av Moskva något som dels visar på att utlänningar inte går att lita på och att men trots avtal och löften lätt kan falla offer för ett hugg i ryggen. Dels drar de lärdomen att ska man föra krig ska det inte någonsin få ske på ryskt territorium. Samtidigt är dessa lärdomar i hög grad tillrättalagda och delvis helt falska eftersom man själva återkommande bryter mot avtal och löften, nu senaste exemplifierat med invasionen av Ukraina som man 1994 lovade att respektera och skydda! Och i fallet med kriget på eget territorium har man själva stått för den kanske värsta förstörelsen med den brända jordens taktik och slöseriet med soldaternas liv i fullständigt onödiga massanfall. Putin har uppenbarligen inte läst bibeln ordentligt eller så hoppade han över passusen med citatet om att man inte ska skåda grandet i sin grannes öga och blunda för bjälken i sitt eget!

Ett synbart bevis för vikten av historien och dess roll i det ryska samhället manifesteras återkommande i firandet av en rad olika högtidsdagar som det ryska samhället som helhet och/eller den ryska krigsmakten firar årligen. Att man årligen firar segern över Hitler-Tyskland varje år den 9/5 kan man ju ha viss förståelse för (även om segern i hög grad var ett resultat stödet från USA, Kanada och Storbritannien).

Det årliga firande av segern över Sverige vid Poltava 1709 eller Hangö udde 1714 ligger ryssarna oerhört varmt om hjärtat men man firar också med samma intresse och inlevelse segern över polackerna vid Moskva 1612 och Turkiets flotta vid Sinop 1853 (vilken medförde att Frankrike och England förklarade Ryssland krig) för att nämna några datum. Faktum är också att när Ryssland firar den Baltiska flottans dag den 18:e maj varje år är det för att högtidlighålla segern över Sverige vid Nevas mynning 1703. Inte tusan har vi svenskar rysskräck – det är ryssarna som har ”svenskskräck”!!!

Rysslands invasion av Ukraina har medfört att Moskva tvingats satsa stora resurser på propaganda och desinformation. Visserligen har man en lång erfarenhet av detta sedan 1917 men uppenbarligen räcker detta inte alltid till för på samma sätt som vi har problem att tolka ryssarnas tankesystem och aggressiva handlingar, lika svårt tycks de ha att förstå oss. En av de lögner som Moskva smugit ut i en mängd internationella nyhetsmedia är att Sverige säljer vapen till Ukraina. Personligen tycker jag vi ska hjälpa Ukraina med vapen men detta är förbjudet enligt svensk lag och vi säljer då inget eftersom där pågår en väpnad konflikt. Bofors kanoner är något som tydligen intresserar de ryska militärerna och man har i den falska propagandan angivit att anledningen till att vi i Sverige nu hjälper Ukrainas folk är en hämnd för att Karl XII besegrades vid Poltava 1709. Rysslands tvångsföreställning om historiens oerhörda vikt gör att de feltolkar omgivningen och tror att alla andra också inser hur viktig historien är för vikten av att rätt kunna tolka framtiden. Resultatet är att Moskva helt felbedömer de länder som de utpekar som fienden.

Med denna bakgrund får man en annan bedömning av Rysslands vilja att engagera sig i kriget i Syrien. Frågan kanske istället bör vara varför det tog så lång tid innan Putin skickade in sin krigsmakt? Det är självklart för Ryssland att fortsätta, och till och med öka, sitt stöd för den syriska mördarregimen alldeles oavsett om de tycker att Assad handlar korrekt eller ej. De måste helt enkelt fortsätta att stödja den regim de stött tidigare för annat vore att svika en allierad.

Detta är exakt den princip som NATO är uppbyggd kring. Blir ett allierat land attackerat ska samtliga medlemmar i NATO ställa upp. Varför ska det då framstå som konstigt att Ryssland handlar på detta sätt? Konstigt blir det bara för den som inte förstår Ryssland.

Janne Guillou har lärt sig att klippa och klistra!

För lite över ett år sedan kom Jan Bergman ut med den eminenta boken ”Sekreterarklubben” som är en av de viktigaste böckerna om svensk militär underrättelsetjänsts historia. Den behandlar många av de unga kvinnor som hjälpte den hemliga C-byrån under Andra världskriget. De fungerade som infiltratörer, rapportörer, kurirer och ibland även som ”svalor”, flickor som bland annat festade och ibland gick i säng med nazityska officerare i krigets Stockholm. Det var en verksamhet som skadade en del av dessa flickor, särskilt de som råkade ut för några nazister som var mer förtjusta i våld än i sex.

Nu har underrättelseamatören Janne G tagit bl.a. ”Sekreterarklubben” och ett par andra fackböcker om underrättelseverksamheten i Sverige, Norge och Storbritannien under kriget, klippt ur valda delar och kokat ihop en fiktiv berättelse med en del pornografiska inslag. Janne erkänner till och med att han stulit det viktigaste från Jan Bergmans bok som han därmed delvis förstör både marknad och renommé för. ”Att låna så mycket som jag gjort från en enda bok kan möjligen te sig lite osnyggt.” Lån? Han har ju inte ens kontaktat Jan Bergman, än mindre bett om lov. Det är det ju stöld! Och endast ett fåtal underrättelsehistoriker kommer nu att kunna skilja på den verklighet som Jan Bergman beskriver och de fantasier som Janne G vräkt ur sig.

Utöver stölden ur Sekreterarklubben bygger boken på kopierat material från sex andra historiska fackböcker. Något eget researcharbete i övrigt tycks Janne inte ha genomfört. Hade någon författare gjort något motsvarande med hans egna böcker hade han gått i taket och omedelbart ropat på Författarförbundet, polisen, en hord advokater och sablat ner personen i fråga i media.

Värst av allt är dock att ”feministen” Janne avslöjar namnen på flera av de kvinnor som Jan Bergman minutiöst dolt tidigare genom att använda pseudonymer och inte publicera konkreta detaljer om deras liv. Frågan är om inte Janne Guillou skulle kunna dömas till ”förtal av avliden” när han avslöjat flera kvinnors identitet och pådyvlat dem deltagandet i den porrverksamhet som han beskriver. Ingen som läser Jannes bok vet nu vad som är sant och mycket av det går att kolla upp eftersom de viktigaste historiska personerna är avlidna. Det är så jädrans fult gjort.

Istället för att läsa Jannes halvpornografiska fantasier i ”Blå stjärnan” och berika honom ytterligare, föreslår jag att ni läser Jan Bergmans originalbok och håller en tumme i förhoppning att vi i en framtid får veta fortsättningen om vad som hände C-byråns alla kvinnor efter krigets äventyr.