Utmärkt källa om Ryssland

En av Sveriges bästa källor till information om Ryssland, både generellt och om den ryska krigsmakten, är Totalförsvarets Forskningsinstitut, FOI (internt kallad ”Anstalten” efter sitt forna namn Försvarets Forskningsanstalt, FOA) och deras program RUFS. De har följt utvecklingen i Ryssland, och tidigare Sovjetunionen, i flera decennier och knutit till sig många duktiga forskare på en rad olika områden. Inte så sällan har organisationer som Säkerhetspolisen, Försvarsdepartementet, FRA och inte minst Utrikespolitiska Institutet, både bidragit med personal till FOI eller rekryterat forskare från dem.

Anledningen till att jag gärna tar till tangentbordet och gör reklam för FOI är att de är synnerligen generösa med att sprida kvalificerad information till oss andra nyfikna. Eftersom alla inte känner till detta vill jag gärna passa på att särskilt tala lite om deras program RUFS – Rysk utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik – som särskilt följt följande sju områden under en längre tid:
•Rysk in- och utrikespolitik
•Rysk hotuppfattning och säkerhetspolitiskt beslutsfattande
•De ryska väpnade styrkorna, inklusive massförstörelsevapnen
•Det ryska försvarsindustriella komplexet och FoU
•Rysk ekonomisk utveckling och försvarsekonomi
•Rysk energipolitik
•Utvecklingen i Ukraina, Vitryssland, Moldavien, Kaukasien och Centralasien

På RUFS hemsida, http://www.foi.se/ryssland, hittar man ett stort antal synnerligen intressanta rapporter och skrifter som kostnadsfritt går att ladda ner i form av PDF-filer. Störst uppdragsgivare är Försvarsdepartementet och för deras räkning producerar man återkommande rapporten ”Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv” som senast gavs ut 2013. En ny version är i vardande och enligt FOI ska den komma ut under 2016.

Även om många av gruppens skrifter ganska självklart rör ryska militära förhållanden är detta inte det enda ämne som RUFS intresserar sig för. För bara någon månad sedan publicerade man rapporten ”The economic sanctions against Russia” och i början av 2015 gav man ut ”War by non-military means: Understanding Russian information warfare”. Förra årets rapport ”Tools of Destabilization. Russian Soft Power and Non-Military Influence in the Baltic States” borde läsas av samtliga personer som intresserar sig för vad Ryssland sysslar med utomlands. Flera rapporter om världens miljöförändringar och om de konsekvenser detta får för Ryssland finns också bland det material FOI givit ut.

Så gästa gärna RUFS, ladda ner, läs och lär!

Annonser

Svenskar i krig 1945-2015 (recension)

Att Sverige som land hållit sig utanför krig i flera hundra år betyder inte att svenskar saknar erfarenheter på området. Ända sedan Sverige uppstod som nation har medborgare i vårt land sökt sig utanför våra gränser för att slåss för andra nationer och/eller för andra värden än de vi kan anses tro på.

För några år sedan kom en intressant bok ut som tog upp ämnet – ”Svenskar i krig 1914-1945” författad av Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg, två både duktiga och vetgiriga författare. Jag känner dem bägge: Lars är bland annat min medförfattare till boken ”Ryska elitförband” och Lennart är historieintresserad kriminalpolis i Sundsvall som bland annat studerat och gjort research kring Förintelsen. Båda två har släktingar som stridit på olika platser i världen.

Nu har de äntligen blivit klara med sin uppföljare som behandlar perioden efter Andra världskriget. ”Svenskar i krig 1945-2015” är lika välskriven som föregångaren och enligt min mening ännu mer intressant. En del har naturligtvis att göra med att de behandlar flera konflikter som fortfarande är synnerligen aktuella och att inte mindre än fyra kapitel i boken tar upp konflikter som sträcker sig in i början av detta år.

Svenskar i Krig 1945-2015 -180x269

Att svenska unga män sökt sig till den franska Främlingslegionen eller att flygaren Carl Gustaf von Rosen stödde utbrytarstaten Biafra i början av 1960-talet är knappast något nyhet för oss som är lite äldre, men för alla de som växt upp först efter Sovjetunionens och Warszawapaktens upplösning är kunskapen om historien en helt annan. Just helheten med de många olika konflikterna från de senaste 70 åren är en av bokens stora fördelar. Men även vi som anser oss vara nog så allmänbildade och är särskilt historiskt intresserade finner nog flera riktiga intressanta guldkorn i boken och kan nog ibland göra upptäckter som förvånar.

Det finns en hel del spännande att läsa om staten Israels första stapplande steg i en riktigt fientlig värld i slutet av 1940-talet. Åtskilliga svenskar fanns bland de som i uniform såg till att de omringade israelerna kunde överleva de övermäktiga attacker som arabländerna Egypten, Transjordanien, Libanon, Syrien och Irak riktade mot det nya judiska landet. Det finns säkert många som tror att detta endast var en viktig fråga för Sveriges judar men flera av de som var beredda att offra sitt liv för Israel var varken judar eller ens särskilt religiösa. En annan överraskning var att se den forne fackföreningsmannen och landshövdingen Sigvard Marjasin i israelisk uniform. Svenskar som iklätt sig israeliska uniformer behandlas i ytterligare ett kapitel men då behandlas de senaste decennierna. Här tycker jag dock att man gott kunde ha tagit upp några av de svenskar som både är svenska och israeliska medborgare, som bor i Sverige men som återkommande inställer sig för repetitionstjänstgöring i den israeliska krigsmakten. Det är en pusselbit som jag saknar.

USAs militära engagemang i världen medför att sammanlagt tre kapitel ägnas åt ”Stars and Stripes” – Korea-kriget, Vietnam-kriget och de senaste decennierna fram till idag. Den amerikanska krigsmakten utgör en speciell lockelse för många unga killar. Det är lite av att sätta upp långfingret mot alla de politiskt korrekta människorna hemma i Sverige att både bli yrkesmilitär och göra det just i det hemska kapitalistiska Amerika. Säkert firar de att ha skrivit på kontraktet med att ta en drink på en bar innan klockan tolv på dan. En del i lockelsen att jobba för ”Uncle Sam” är chansen att få se delar av världen man annars aldrig fått se och kanske få göra flera spännande resor.

Som jag ser det finns det i princip bara en riktig svaghet med boken och det är det alldeles för korta kapitlet om krigen i det forna Jugoslavien under 1990-talet. Knappa åtta skrivna sidor är ett litet misslyckande som jag hoppas kan korrigeras till nästa upplaga. Trots detta glapp är boken ändå så pass intressant och värdefull att du bör köpa den. Dels är den en viktig och bra skriven historiebok som jag är säker på att du kommer att uppskatta, dels kommer det att bli en uppskattad och lämplig julklapp. Jag är säker på att du kan ordna rabatt om du köper tio ex eller fler!

Putin inte alls historielös

Per Jönson Utrikespolitiska Institutet är på många sätt en både duktig och kunnig forskare men hans kunskaper om Ryssland verkar i behov av en fördjupning. I en i övrigt bra kommentar om ryssarnas inblandning i det syriska inbördeskriget säger Per Jönson att ” Ingen makthungrig statsledare tänker främst på historien” när han försöker förklara Putins intresse av detta krig. Härvidlag är nämligen Vladimir Putin som ryssar är mest – historien är oerhört viktig för dem och en grundförutsättning att tolka och förstå sin omgivning.

Som jag tidigare förklarat är det faktum att Moskva attackerats och nästan förstörts flera gånger på grund av framfarten från Djingis Kahn, Karl XII, Napoleon och inte minst Adolf Hitler satt djupa spår i det ryska psyket. Utan några direkta jämförelser i övrigt kanske man kan jämföra med många judars traumatiska förhållande till Förintelsen.

För ryssarna är dessa våldgästningar av Moskva något som dels visar på att utlänningar inte går att lita på och att men trots avtal och löften lätt kan falla offer för ett hugg i ryggen. Dels drar de lärdomen att ska man föra krig ska det inte någonsin få ske på ryskt territorium. Samtidigt är dessa lärdomar i hög grad tillrättalagda och delvis helt falska eftersom man själva återkommande bryter mot avtal och löften, nu senaste exemplifierat med invasionen av Ukraina som man 1994 lovade att respektera och skydda! Och i fallet med kriget på eget territorium har man själva stått för den kanske värsta förstörelsen med den brända jordens taktik och slöseriet med soldaternas liv i fullständigt onödiga massanfall. Putin har uppenbarligen inte läst bibeln ordentligt eller så hoppade han över passusen med citatet om att man inte ska skåda grandet i sin grannes öga och blunda för bjälken i sitt eget!

Ett synbart bevis för vikten av historien och dess roll i det ryska samhället manifesteras återkommande i firandet av en rad olika högtidsdagar som det ryska samhället som helhet och/eller den ryska krigsmakten firar årligen. Att man årligen firar segern över Hitler-Tyskland varje år den 9/5 kan man ju ha viss förståelse för (även om segern i hög grad var ett resultat stödet från USA, Kanada och Storbritannien).

Det årliga firande av segern över Sverige vid Poltava 1709 eller Hangö udde 1714 ligger ryssarna oerhört varmt om hjärtat men man firar också med samma intresse och inlevelse segern över polackerna vid Moskva 1612 och Turkiets flotta vid Sinop 1853 (vilken medförde att Frankrike och England förklarade Ryssland krig) för att nämna några datum. Faktum är också att när Ryssland firar den Baltiska flottans dag den 18:e maj varje år är det för att högtidlighålla segern över Sverige vid Nevas mynning 1703. Inte tusan har vi svenskar rysskräck – det är ryssarna som har ”svenskskräck”!!!

Rysslands invasion av Ukraina har medfört att Moskva tvingats satsa stora resurser på propaganda och desinformation. Visserligen har man en lång erfarenhet av detta sedan 1917 men uppenbarligen räcker detta inte alltid till för på samma sätt som vi har problem att tolka ryssarnas tankesystem och aggressiva handlingar, lika svårt tycks de ha att förstå oss. En av de lögner som Moskva smugit ut i en mängd internationella nyhetsmedia är att Sverige säljer vapen till Ukraina. Personligen tycker jag vi ska hjälpa Ukraina med vapen men detta är förbjudet enligt svensk lag och vi säljer då inget eftersom där pågår en väpnad konflikt. Bofors kanoner är något som tydligen intresserar de ryska militärerna och man har i den falska propagandan angivit att anledningen till att vi i Sverige nu hjälper Ukrainas folk är en hämnd för att Karl XII besegrades vid Poltava 1709. Rysslands tvångsföreställning om historiens oerhörda vikt gör att de feltolkar omgivningen och tror att alla andra också inser hur viktig historien är för vikten av att rätt kunna tolka framtiden. Resultatet är att Moskva helt felbedömer de länder som de utpekar som fienden.

Med denna bakgrund får man en annan bedömning av Rysslands vilja att engagera sig i kriget i Syrien. Frågan kanske istället bör vara varför det tog så lång tid innan Putin skickade in sin krigsmakt? Det är självklart för Ryssland att fortsätta, och till och med öka, sitt stöd för den syriska mördarregimen alldeles oavsett om de tycker att Assad handlar korrekt eller ej. De måste helt enkelt fortsätta att stödja den regim de stött tidigare för annat vore att svika en allierad.

Detta är exakt den princip som NATO är uppbyggd kring. Blir ett allierat land attackerat ska samtliga medlemmar i NATO ställa upp. Varför ska det då framstå som konstigt att Ryssland handlar på detta sätt? Konstigt blir det bara för den som inte förstår Ryssland.