Putin satsade fel ännu en gång

Trots alla de miljarder som Kreml satsar för att försöka påverka oss och styra oss dit man vill, misslyckas man från tid till annan för att de inte förstår hur vi tänker och hur våra samhällen fungerar. När man själv lever i ett oerhört annorlunda samhälle och har liten insikt i hur världen omkring fungerar, är det lätt att göra monumentala blunders.

https://euvsdisinfo.eu/figure-of-the-week-20/#

1939 hade en annan diktator fått för sig att han skulle domptera omvärlden. Hitler roffade åt sig Saar, Rhenlandet och Österrike. Sedan stal han Sudet och därefter resten av Tjeckoslovakien för att en vecka efteråt ta hand om Memelland. Sex gånger fungerade tricket men när han invaderade Polen gick det åt fanders. Då hade han gått över en linje som absolut inte fick passeras och angreppet på Polen blev början på Andra Världskriget.

På liknande sätt har Vladimir Putin lyckats finta och lura oss i väst för att sedan råka illa ut då han passerat osynliga gränser som han inte lyckades se. Det allra tydligaste och värsta exemplet (fram till nu vill säga) är invasionen av Ukraina och ockupationen och annekteringen av Krimhalvön. 2008 invaderade Ryssland Georgien efter att man provocerat och lurat ledningen den politiska ledningen i Georgien. Efter att ha orsakat georgierna ganska svåra förluster ockuperade ryssarna Abchasien och Syd-Ossetien. Och västländerna sa ”Fy skäms” men gjorde inte särskilt mycket mer. När Putin skulle köra sitt da capo mot Ukraina tog det hus i helvete bland västländerna och Ryssland drabbades av allvarliga ekonomiska och politiska sanktioner. Det var nog inte något som Putin förväntat sig.

2006 tog två utsända mördare från Moskva och förgiftade den avhoppade FSB-översten Aleksandr Litvinenko, som dömts till döden vid en hemlig rättegången i en militärdomstol. Han förgiftades av ett synnerligen ovanligt och svårframställt gift som heter Polonium-210. Det är svagt radioaktivt men är ett mycket kraftigt gift. Syftet får antas vara, att trots att Moskva som vanligt förnekade all inblandning i mordet, så skulle varenda avhoppare från någon av Rysslands underrättelsetjänster, veta vem som stod bakom det avskyvärda mordet. Det tog nämligen över tre veckor av ofantliga plågor innan Litvinenko äntligen avled. Moskvas giftmord framkallade inte några särskilt allvarliga protester från västländerna.

När nu Putin återigen skulle gör om sitt giftmordstrick gick det fullständigt åt fanders. Försöket att giftmörda Sergej Skripal för cirka en månad sedan har drabbat Kreml med en oerhörd kraft vilket bland annat kan ses i de desperata och disparata lögner och bortförklaringar som nu väller ut från Moskva. Desinformationsförsökens antal och låga nivå, till exempel att påstå att Sverige möjligen skulle kunna stå bakom mordförsöket, visar att man i Kreml inte riktigt vet hur man ska hantera situationen. Man är både förvirrad och förtvivlad över den situation man hamnat i och har inte någon riktig aning hur man ska försöka lösa den uppkomna situationen. På många sätt är Storbritanniens och den övriga västvärldens mycket hårda reaktion en katastrof för Vladimir Putin och hans tjekister. Än en gång har den ryska ledningen misslyckats att förstå och förutse hur väst skulle reagera.

Kreml låter nu en mängd ryska företrädare och statskontrollerade medier fylla etern med än den ena, än den andra teorin. När man får mothugg kastar man ur sig att det bara var en teori eller något man hört i debatten. Här är några av de värsta försöken att bland bort korten som ryssarna än så länge har spritt:

Britterna stod bakom attentatet för att få en anledning att bojkotta fotbolls-VM i sommar
Attentatet är ett utslag av russofobi i förhoppningen att skada det ryska folket i största allmänhet
Det rör sig om en drogöverdos som sedan har maskerats som ett attentat
Rysslands permanenta representant i OSCE påstod att de antagligen var Sverige, Tjeckien eller något av de baltiska länderna som stod bakom mordförsöket.
Rysk TV har vid flera tillfällen hävdat att Ukraina står bakom attentatet
Skripals svärmor har utpekats som den skyldiga
Storbritanniens premiärminister påstås själv ligga bakom mordförsöket eftersom hon är nära vän till den nye CIA-chefen
Det var ett misslyckat självmordsförsök
Det är en brittisk ”false-flag-operation” i syfte att förstöra Rysslands internationella förtroende USA utpekas av ryssarna för att utnyttja attentatet för att försöka få världen i gungning i största allmänhet

För dig som gärna vill läsa mer om lögnerna runt Skripal:
https://euvsdisinfo.eu/behind-the-smokescreen-who-are-the-actors-spreading-disinformation-on-ex-spy-poisoning/
https://euvsdisinfo.eu/skripal-and-the-disinformation-swamp/
https://euvsdisinfo.eu/salisbury-poisoning-on-russian-tv-confuse-undermine-and-ridicule/
https://euvsdisinfo.eu/defensive-disinformation-as-decoy-flare-skripal-and-flight-mh17/
https://www.gov.uk/government/speeches/pm-commons-statement-on-salisbury-incident-12-march-2018
http://www.consilium.europa.eu/en/press/press-releases/2018/03/19/statement-by-the-foreign-affairs-council-on-the-salisbury-attack/
Visa på Medium.com

Läs mer och följ med om Rysslands aktiva åtgärder och desinformation:
https://euvsdisinfo.eu/

https://www.facebook.com/EUvsDisinfo/
https://euvsdisinfo.eu/disinfo-review/
http://www.stratcomcoe.org/
http://www.cepa.org/
Visa på Medium.com

Annonser

Civilkurage

Det senaste åren har jag stött på flera otrevliga fall med bristande civilkurage som fått mig att undra varför vissa personer tycker sig ha rätt att uppta en viss arbetsplats i den svenska samhällsapparaten. Ingen kan väl annat att hålla med om att är man tjänsteman i det svenska samhället så ska man följa de bestämmelser och lagar som definierar det arbete man ska utföra. Eller är det någon däremot?

Att en anställd gör ett undermåligt jobb kan ju bero på en rad olika omständigheter. Det kan handla om dålig utbildning, undermålig handledning, bristande tillgång till gällande lagar och regler, felaktig information från överordnade etc. Detta är dock ingen ursäkt men det kan ju vara en anledning och en korrekt beskrivning av orsaken. Självklart måste man ändå göra sitt bästa att skaffa sig den korrekta information man behöver för att kunna utföra sina arbetsuppgifter. Om man i myndighetens bibliotek och i dess intranät saknar gällande bestämmelser och närmaste chefen är frånvarande, så kan man självklart inte strunta i att skaffa sig svar, fatta myndighetsbeslut lite som man tycker eller gissa vilket svar som är lämpligt. Eller hur?

De fall som jag fått kännedom om är dock inte av detta slag. De är så mycket värre. Det handlar om att svenska handläggare bryter mot lagen och gällande bestämmelser för att de oroar sig för kritik och för att bli utsatta för saker som skulle kunna skada deras karriärer. Jag tycker sådant är motbjudande. Det skulle ju vid enstaka tillfällen kunna finnas någon slags ”greater good” i ett fall som medför att en individ skulle kunna bryta mot bestämmelserna. Detta skulle jag i så fall kunna förstå och till och med kunna känna stor sympati för.

Men att bryta mot lagen för att gå en främmande makt tillhanda är oerhört upprörande. Vare sig man duckar för kritik från ett lands ambassad eller bryter mot bestämmelserna för att någon på UD har synpunkter, befinner man sig på en krokig väg som leder bort från frihet, fred och nationellt oberoende. Det är en väg som steg för steg leder oss närmare ofrihet och förtryck. Även om varje steg är ett litet steg så går de åt fel håll!

Det är viktigt att alla de som ser exempel på att främmande makter på olika sätt lägger sig i svensk myndighetsutövning ingriper. Man kan protestera till handläggarna, man kan anmäla till adekvata myndigheter, man kan anonymt eller öppet tipsa media, eller så kan man själv publicera information på Internet. Men man får inte vända bort blicken, resa sig och gå därifrån. Man måste ta sitt medborgerliga ansvar.

Jag anser att alla som jobbar för Sverige ska tänka på vad de gör och vilka konsekvenser deras arbete och beslut får. Det är inte bara lagar och regler man ska tänka på – man måste också ha en insikt i vad målet med arbetet är. Att bygga samhället, göra det bättre för landet och alla oss som bor här. Och naturligtvis inkluderar detta alla som vi välkomnat hit. Att då hjälpa en främmande makt eller deras påhejare – det är att svika!

”Världen är en farlig plats. Inte på grund av alla farliga människor i den, utan på grund av alla som inte gör något åt det.”
– Albert Einstein

Desinformationen måste bemötas

Lördagens DN innehöll flera intressant artiklar om desinformation. Förutom artikeln ”Säg nej till pengarna” (http://www.dn.se/arkiv/nyheter/sag-nej-till-pengarna-sa-faller-fejksajterna/) hittade man en artikel i lördagsbilagan om hur hundratals personer i Makedonien producerar fejknyheter samt Niklas Orrenius utmärkta”Malmös problem behöver inte köras genom ett antimuslimskt bizarro-filter” (http://www.dn.se/nyheter/sverige/niklas-orrenius-malmos-problem-behover-inte-koras-genom-ett-antimuslimskt-bizarro-filter/). Massor av intressanta idéer om hur desinformationen produceras och sprids. För självklart handlar inte alla desinformation om Ryssland och Vladimir Putin.

Det faller ett tungt ansvar på företag som Google, Facebook och många andra. Om de inte reagerar på ett sunt och vettigt vis kommer de bara att binda ris åt egen rygg. Företag som inte är politiskt och socialt medvetna är synnerligen dåliga representanter för kapitalismen. Lenins gamla talesätt om att ”kapitalisten kommer själv sälja repet som han kommer att hängas med” är tyvärr fortfarande allt för sant. Alla företag måste förstå att medverka i försvaret av det öppna och fria samhället.

Men även myndigheter och kommuner måste dra sina strån till stacken. MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) har e synnerligen viktig roll att spela i skyddet mot rysk desinformation. Redan hösten 2015 skapades en ny avdelning på myndigheten som har till uppgift att kontra Rysslands informationskrigföring även om de har besynnerligt svårt att ta ”Ryssland” i sin mun utan hymlar och pratar om ”främmande makt”. Är vi tillbaka på 1980-talet? Lite värre är att de inte kan stava till ordet ”desinformation”!!! Söker man på detta ord får man endast 40 träffar som mest handlar om farliga transporter. Däremot ger ”dessinformation” 1.946 träffar? Inte undra på att ingen tror MSB gör något på området.

Nu ser det emellertid ut som om MSB har trampat på gasen. För en vecka sedan släppte man ett hemligt PM om hur man ska försöka skydda valen 2018. De har en lista på 13 punkter (varav tre är hemliga) som ska genomföras av två hemliga projektgrupper. Myndigheten kommer att samverka och samarbeta med ett antal myndigheter som dock också hemlighålls. Man får väl hoppas att Säpo är en av dem. Rimligtvis bör man ha goda kunskaper om hur Rysslands underrättelsetjänster arbetar.

Det finns dock en hel del goda idéer om vad som bör göras. MSB tänker uppenbarligen löpande bevaka den desinformation som släpps ut och dessutom bemöta den vilken åtminstone ger mig hopp inför framtiden. Låt os bara hoppas att denna verksamhet kommer att vara igång 24×365 dvs dygnet runt årets samtliga dagar. Det behövs nämligen. Så fort man ser felaktig eller lögnaktig information som kan tänkas vara ägnad att skada det svenska samhället eller förvränga bilden för svenska folket, borde MSB agera genom att ta reda på vem som sprider budskapet initialt, vilka de följande leden är, vad man anser vara korrekt information samt lämna namn och telefonnummer till personer som kan kommentera den påstådda nyheten. Så fort detta är färdigt ska man sprida en bulletin till media och ledande politiker. Sedan får de betrakta MSBs information som vilken annan information som helst som kommer från en nyhetsbyrå – take it or leave it.

Därutöver bör Säkerhetspolisen och MSB ta fram skriftlig information och utbildning som riktar sig till media och till landets politiker. Genom att erbjuda dem kunskap om hur Ryssland och vissa terroristorganisationer jobbar, kan vi förhoppningsvis få fler politiker och journalister som kan se igenom den väv av desinformation som emanerar främst från olika delar av Internet. Tycker landets journalister att det är för magstarkt med kurser arrangerade av de svenska myndigheterna får väl arbetsgivarna i media-Sverige ta tjuren vid hornen och se till att deras anställda fr tillgång till motsvarande utbildningar. Jag kan ju inte tänka mig annat än att landets medier vill vara så fria från desinformation och lögner som möjligt!

Hur Mellanöstern påverkas av Rysslands krig i Syrien

Att Ryssland bombar civila människor och förstör sjukhus och läkarstationer i Syrien har världssamfundet helt klart för sig. De flesta länder i FN fördömer den brutala ryska krigföringen och många ser verksamheten som krigsbrott. Men även om läpparnas bekännelser kommer utan särskilt stora problem tycks Kremls verksamhet i Syrien också imponera på många av de diktaturer och andra maktfullkomliga regimer vi ser runt omkring i Mellanöstern.

Vladimir Putin och Ryssland har ställt upp för Syrien och Bashar al-Assad till 100 procent. Politiskt stöd, avancerade vapensystem, flygstöd, spetsnazenheter och nu en större flottstyrka. Det finns nu ingen som inte är med det klara att diktatorn i Kreml fullt ut stöder sin kollega i Damaskus. Nyligen förstärkte ryssarna sitt luftvärn över flyg- och marinbaser med tre olika missilsystem som indikerar att Kreml avser stanna i Syrien för all överskådlig tid.

Självklart imponerar detta på regeringarna runt om i arabvärlden oavsett vad de har för åsikter om att civilpersoner mejas ner och att civila sjukhus och läkarstationer medvetet bombas till småsmulor. Många gånger kan man se en ytterst pragmatisk hållning gentemot Moskva där den ena handen knyts samman och hytter mot ryssarna i offentliga sammanhang medan den andra tar Putin i hand och gladeligen tar emot kunskap, konkreta kontakter och köp av militärteknologi. Det är få saker som är så positivt för försäljning av vapen som att man kan skryta med att de är ”proven in combat”.

Putins vänner

Egypten
Bara för några veckor sedan, den 15-26/10, genomförde ryska luftburna soldater en gemensam militärövning med kollegor från den egyptiska krigsmakten – ”Defenders of Friendship-2016”. Ett 15-tal fraktflygplan och helikoptrar deltog från rysk sida tillsammans med flera hundra elitsoldater från VDV, Vozdusjna Desantnij Vojska (internt bl.a. kallade för ”dödänglarna”), som fallskärmssoldaterna kommer ifrån. Förutom spetsnaz är VDV den del av den ryska krigsmakten Kreml satsar hårdast på.

Det ryska bidraget på övningen omfattade också ett dussin pansarfordon av typ BMD-2 som nyligen moderniserats. De kan luftlandsättas med hjälp av ett knippe fallskärmar plus användandet av bromsraketer så att besättningen kan färdas genom luften sittande inne i sina fordon. Väl nere tar det endast en kort stund innan de är stridsberedda och kan åka iväg!

Sedan tidigare finns en överenskommelse att Egypten ska köpa ett antal ryska Kamov attackhelikoptrar av typ Ka-52K som ska stationeras på de bägge Mistral-fartyg som Egypten köpt från Frankrike. Från början skulle ju de bägge fartygen säljas till Ryssland vilket dock stoppades p.g.a. av Moskvas invasion av Ukraina.

Iran
Putin har fört samtal med den högsta politiska ledningen i Iran med syfte att förändra det geopolitiska läget i Mellanöstern. Kontakterna omfattar också handelspolitiska kontakter och en rysk kredit på 5 miljarder dollar som bl.a. ska användas för vapenköp. En order om köp av den ryska luftvärnsmissilen S-300 har också tecknats och det finns en överenskommelse om att iranska militära experter ska få utbildning i ryska militära skolor.

Övriga länder
Förutom Egypten och Iran, samt naturligtvis Syrien, har Ryssland fått napp bland flera andra arabiska länder. Irak köper nu ryska vapen (de amerikanska vapnen ”skänkte” man ju till IS). Under de senaste åren har man i Jordanien bl.a. intresserad sig för ryska helikoptrar och missiler för att bekämpa stridsvagnar. Man har också licenstillverkning av granatgeväret RPG-32. Till och med Saudiarabien påstås visa intresse för en del ryska vapensystem. Man kan ju gissa att USA lätt blir mer givmilda så fort personer i Mellanöstern tar namnet Ryssland i sin mun.

Utökad språkutbildning
Det kan också tilläggas att de ryska fallskärmssoldaternas högskola i Rjazan nu utökar sin språkutbildning till att också omfatta arabiska förutom de nya språken farsi och kinesiska. Varje soldat som lär sig ett utländskt språk i Rjazan får ett lönepåslag med 10 procent medan kunskaper i arabiska och de två andra nya språken erbjuder en löneökning på 20 procent. Man får nog anta att de nya språkkunskaperna inte uppmuntras för att Moskva planerar några fälttåg mot Kina eller arabländerna utan att man ser ett ökad behov då man planerar för ett ökat samarbete med en ökad vapenexport, fler gemensamma övningar och annan verksamhet tillsammans med dessa olika länder i Asien.

Sverige är bäst!
Vi i Sverige kan ju naturligtvis inte ägna oss att stötta korrupta arabländer. Det är en självklarhet att kräva kvinnors rättigheter, slut på tillämpningen av sharia med halshuggning, stening, piskning och liknande och krav på att regimerna inte ska stödja terrorism. Även USA och andra västländer vill gärna påverka arabländerna att bli mer som vi i väst. Tyvärr är dock resultatet i slutändan inte alltid så speciellt bra.

Resultatet är i många fall att vi, de demokratiska marknadsekonomierna, förlorar mycket inflytande och att regimerna i flera arabländer istället vänder sig till Ryssland och Kina som fullständigt struntar i alla krav på demokrati, mänskliga rättigheter och andra för oss ganska självklara politiska frågor. Så medan vi må vinna de små taktiska skärmytslingarna förlorar vi i stort de strategiska slagen.

75 år av lögner

Idag kan vi se tillbaka på 75 år av lögner från Moskvas sida runt Molotov-Ribbentropp-pakten och det som den politiska ledningen i Sovjet och Ryssland kallat ”Det Stora Fosterländska Kriget” som enligt den ryska tolkningen pågick den 22 juni 1941 till den 9 maj 1945. De sovjetiska soldater som deltagit, blött och dött i operationerna mot bl.a. Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen räknades uppenbarligen inte.

http://www.glasnost.se/2016/selektivt-minne-i-moskva/

När nu Putin lägger upp sin tvättade version av historien vägrar han erkänna Sovjetunionens skuld till att Hitler-Tyskland lyckades rusta upp och lägga under sig land efter land. Faktum är ju att när Tyskland angrepp Sovjet rullade fortfarande mängder med sovjetiska järnvägsvagnar över den sovjetisk-tyska gränsen med strategiska råvaror som var nödvändiga för Tysklands upprustning. Tyska pansarofficerare och flygare hade lärts upp på sovjetiska militära skolor och i ryska fabriker och på ryska varv hade man byggt mängder av det krigsmateriel som Hitler kom att använda först mot Österrike och Tjeckoslovakien innan kriget och mot Polen, Danmark, Norge, Belgien, Nederländerna och Frankrike efter utbrottet. Till och med NKVD hjälpte till att stötta nazi-regimen, då de överlämnade flera hundra tyska kommunister som flytt till Sovjet, till Gestapo. I samband med det tyska överfallet på Norge hade Stalin upplåtit en hemlig ubåtsbas på sovjetiskt territorium för att säkerställa ockupationen av Narvik.

Molotov-Ribbentroppakten skrivs under den 23 augusti 1939

Som Kalle Kniivilä påpekar sätter Vladimir Putin likamedstecken mellan Sovjetunionen och Ryssland. Det därför spionorganisationerna SVR, FSB och GRU kunnat fira 95-årsjubileum trots att staten Ryssland bara är 25 år gammal. Att man Moskva hyllar FSB varje år är som om man i Tyskland skulle hylla SS och Gestapo. FSB är en brottslig organisation som ansvarat för fängslandet, torterandet och mördandet av många tiotals miljoner människor, däribland hundratals svenskar. Mest känd torde ju Raoul Wallenberg vara, mördad med hjälp av en injektion av giftet curare den 17/7 1947, men det finns många hundra andra som dött i tysthet, okända här hemma i Sverige.

Oavsett vad för ord som kommer ur munnen på Putin kan vi alltid vara säker på en sak: han ljuger! Han är lika sanningsenlig som Stalin och Hitler. Ska vi kunna leva jämsides det militärt aggressiva Ryssland måste vi lära oss att inte bedöma Ryssland efter vad de säger utan av vad de gör.

Tre böcker om Norge under Andra världskriget

Efter att ha sysslat med Ryssland i ett antal veckor kopplade jag av under ett par dagar med att läsa tre böcker om Norge under Andra världskriget. Helt kom jag nu inte undan ämnet då jag fick en hel del information om de norska kommunister som slogs mot tyskarna och vars verksamhet styrdes från NKVDs residentur i Stockholm. Deras planer var nämligen inte desamma som resten av motståndsrörelsen. En av böckerna – ”Kai Holsts mystiska död” – har jag fått av författaren Göran Elgemyr som äntligen fått en svensk förläggare till sin efterlängtade bok om mordet på den norske motståndsmannen Kai Holst efter krigsslutet i Stockholm. Bok nummer två – ”Oslogänget – Norskt motstånd mot tysk ockupation” – kom med posten från SMB (Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek) och den tredje – ”Norge 9 april 1940 – Tyska invasionen timme för timme” – köpte jag begagnad i Högdalen. Den utgavs av Atlantis 2004.

Göran Elgemyr, som under många år var Sveriges Radios främste historiske journalist, har tidigare gjort flera program om mordet på Kai Holst samt lyfte fram andra hemligheter som Stella Polaris-affären, den norska motståndsrörelsens underrättelsetjänst XU och många andra spännande ämnen. Kai Holst var en mycket framträdande person inom den norska motståndsrörelsen och mördades endast 32 år gammal i Stockholm den 27/6 1945, knappt två månader efter krigsslutet. Han hade bland annat nära kontakter med Jens Christian Hauge och Gunnar Sönsteby som ledde viktiga delar av motståndsrörelsen och Holst fungerade som en kontakt mellan Milorgs motståndsgrupper och mer fristående organisationer som underrättelsetjänsten XU, Gunnar Sönstebys Oslo-gänget, Asbjørn Bryhn’ Bryhns polisgrupper och de kommunistiska motståndsgrupperna med Asbjørn Sundes Osvald Gruppe i spetsen. Han var en riktig spindel mitt i kontaktnätet. Efter att nästan ha hamnat i Gestapos garn flydde Kai Holst, som så många andra, till Sverige och blev i Stockholm en av motståndsrörelsens viktigaste fixare. Han kunde ordna allt.

Mordet på Holst ägde rum efterkrigsslutet strax efter att han hade medverkat i ett antal förhör med tyska signalspanare som satt internerade i Lillehammer i Norge. Kai Holst begav sig per bil till Sverige och Stockholm där han åkte runt till olika adresser under ett antal timmar för att på morgonen dagen efter, hittas skjuten till döds i en trappuppgång på Rindögatan 42 på Gärdet. Svensk polis och ett antal ledande personer i motståndsrörelsen hävdade omedelbart att det rörde sig om självmord. Varför det inte var på detta vis och vad som hände tycker jag ni ska läsa i Göran Elgemyrs fantastiska bok. Köp den idag! Och köp den gärna också som en intressant och värdefull julklapp till dina historieintresserade vänner. Det är både boken och vännerna värda!

Gunnar Sönstebys memoarer utkom i Norge redan 1960 och har nu givits ut på svenska av SMB. Tyvärr är den Sönsteby död sedan ett par år tillbaka och kan inte kommentera det som publicerats de senaste decennierna. Annars är boken en intressant redogörelse över vad som ägde rum i Norge, främst i Oslo, där Sönsteby hade sin huvudsakliga verksamhet i det så kallade Oslogänget. Max Manus var en annan framträdande medlem. Det är på många sätt en spännande och intressant berättelse, om än sedd med lite lätt rosafärgade glasögon. Man får en känsla att Sönsteby kunde fråga vilken norrman som helst och alla ställde alltid upp. Så var naturligtvis inte fallet. Alla vidriga förrädare glider texten snabbt och enkelt förbi, trots att de i hög grad utgjorde den värsta faran för motståndsrörelsen och borde ha varit ett problem som man aktivt kartlade och bekämpade. Om man bara har förståelse för att många vassa kanter slipats av och att boken både saknar person- och sakregister, är den ett värdefullt bidrag till Norges historia under kriget och man väl bör ta till sig. Som alla SMBs böcker säljs den endast genom organisationen men det är å andra sidan kostnadsfritt att gå med.

Boken om den 9:e april är naturligtvis en otrolig djupdykning under en enda dag och man kan naturligtvis fråga sig om det är värt att lägga hela 320 sidor på denna enda dag om än så viktig och naturligtvis också ytterst traumatisk för väldigt många. Man ska dock tänka på att boken är viktig för oss alla som lever i fred och oftast ser krigshandlingar som något hypotetiskt och alltid något som alltid ligger mycket långt borta i både tid och rum. Bokens källor är förtecknade men tyvärr saknar den både sak- och personregister samt notapparat.

Avslutningsvis vill jag gärna ta upp Kai Holsts mord i ett lite vidare perspektiv. Detta gäller samtliga studier som berör olika slags ”fall” vare sig det gäller morden på Kai Holst, Dag Hammarskjöld, Carl Algernon eller Olof Palme, eller ”fall” som nerskjutningarna av KAL-007 över Sibirien eller MH-17 över Ukraina eller kraschen 2010 med Tu-154M med delar av Polens statsledning. Man får aldrig förlora sig enbart i fallets detaljer! Då är risken stor att man går vilse. För att på bästa sätt undvika detta måste man skaffa sig en detaljerad bild av normalen – hur står det till i alla de fall när inget extraordinärt inträffar, och hur omvärlden fungerar bortom konspirationerna.

Tittar man på fallet med mordet på Kai Holst kan man enkelt konstatera att det vid denna tid finns sex aktörer med kapacitet och möjligtvis ett dolt motiv: Sverige (C-byrån, Säpo), Norge (motståndsrörelserna), USA (OSS), Storbritannien (MI 6, SOE), Tyskland (forna spioner) och Sovjetunionen (NKVD, GRU). Om man granskar arbetsmetoder, tar hänsyn till att det nu råder fred i världen och att vi rör oss på 1940-talet, anser jag att endast är de norska motståndsrörelserna respektive NKVD som skulle kunna utföra en avrättning av detta slag. Här kan man både hitta troliga motiv, användandet av mord som modus operandi och tillgång till personer som skulle kunna utföra dådet. De övriga länderna faller ifrån på grund av en eller flera faktorer. För att kunna få ett troligt avslut på denna osmakliga och tråkiga affär tror jag att det är denna väg man måste gå om man ska söka vidare. Kai Holst var på alla sätt en man som är värd att få ett eftermäle utan mängder av lögner och frågetecken.

Putin inte alls historielös

Per Jönson Utrikespolitiska Institutet är på många sätt en både duktig och kunnig forskare men hans kunskaper om Ryssland verkar i behov av en fördjupning. I en i övrigt bra kommentar om ryssarnas inblandning i det syriska inbördeskriget säger Per Jönson att ” Ingen makthungrig statsledare tänker främst på historien” när han försöker förklara Putins intresse av detta krig. Härvidlag är nämligen Vladimir Putin som ryssar är mest – historien är oerhört viktig för dem och en grundförutsättning att tolka och förstå sin omgivning.

Som jag tidigare förklarat är det faktum att Moskva attackerats och nästan förstörts flera gånger på grund av framfarten från Djingis Kahn, Karl XII, Napoleon och inte minst Adolf Hitler satt djupa spår i det ryska psyket. Utan några direkta jämförelser i övrigt kanske man kan jämföra med många judars traumatiska förhållande till Förintelsen.

För ryssarna är dessa våldgästningar av Moskva något som dels visar på att utlänningar inte går att lita på och att men trots avtal och löften lätt kan falla offer för ett hugg i ryggen. Dels drar de lärdomen att ska man föra krig ska det inte någonsin få ske på ryskt territorium. Samtidigt är dessa lärdomar i hög grad tillrättalagda och delvis helt falska eftersom man själva återkommande bryter mot avtal och löften, nu senaste exemplifierat med invasionen av Ukraina som man 1994 lovade att respektera och skydda! Och i fallet med kriget på eget territorium har man själva stått för den kanske värsta förstörelsen med den brända jordens taktik och slöseriet med soldaternas liv i fullständigt onödiga massanfall. Putin har uppenbarligen inte läst bibeln ordentligt eller så hoppade han över passusen med citatet om att man inte ska skåda grandet i sin grannes öga och blunda för bjälken i sitt eget!

Ett synbart bevis för vikten av historien och dess roll i det ryska samhället manifesteras återkommande i firandet av en rad olika högtidsdagar som det ryska samhället som helhet och/eller den ryska krigsmakten firar årligen. Att man årligen firar segern över Hitler-Tyskland varje år den 9/5 kan man ju ha viss förståelse för (även om segern i hög grad var ett resultat stödet från USA, Kanada och Storbritannien).

Det årliga firande av segern över Sverige vid Poltava 1709 eller Hangö udde 1714 ligger ryssarna oerhört varmt om hjärtat men man firar också med samma intresse och inlevelse segern över polackerna vid Moskva 1612 och Turkiets flotta vid Sinop 1853 (vilken medförde att Frankrike och England förklarade Ryssland krig) för att nämna några datum. Faktum är också att när Ryssland firar den Baltiska flottans dag den 18:e maj varje år är det för att högtidlighålla segern över Sverige vid Nevas mynning 1703. Inte tusan har vi svenskar rysskräck – det är ryssarna som har ”svenskskräck”!!!

Rysslands invasion av Ukraina har medfört att Moskva tvingats satsa stora resurser på propaganda och desinformation. Visserligen har man en lång erfarenhet av detta sedan 1917 men uppenbarligen räcker detta inte alltid till för på samma sätt som vi har problem att tolka ryssarnas tankesystem och aggressiva handlingar, lika svårt tycks de ha att förstå oss. En av de lögner som Moskva smugit ut i en mängd internationella nyhetsmedia är att Sverige säljer vapen till Ukraina. Personligen tycker jag vi ska hjälpa Ukraina med vapen men detta är förbjudet enligt svensk lag och vi säljer då inget eftersom där pågår en väpnad konflikt. Bofors kanoner är något som tydligen intresserar de ryska militärerna och man har i den falska propagandan angivit att anledningen till att vi i Sverige nu hjälper Ukrainas folk är en hämnd för att Karl XII besegrades vid Poltava 1709. Rysslands tvångsföreställning om historiens oerhörda vikt gör att de feltolkar omgivningen och tror att alla andra också inser hur viktig historien är för vikten av att rätt kunna tolka framtiden. Resultatet är att Moskva helt felbedömer de länder som de utpekar som fienden.

Med denna bakgrund får man en annan bedömning av Rysslands vilja att engagera sig i kriget i Syrien. Frågan kanske istället bör vara varför det tog så lång tid innan Putin skickade in sin krigsmakt? Det är självklart för Ryssland att fortsätta, och till och med öka, sitt stöd för den syriska mördarregimen alldeles oavsett om de tycker att Assad handlar korrekt eller ej. De måste helt enkelt fortsätta att stödja den regim de stött tidigare för annat vore att svika en allierad.

Detta är exakt den princip som NATO är uppbyggd kring. Blir ett allierat land attackerat ska samtliga medlemmar i NATO ställa upp. Varför ska det då framstå som konstigt att Ryssland handlar på detta sätt? Konstigt blir det bara för den som inte förstår Ryssland.