Recension av ”Spionskolan” av Mikko Porvali

Tidigare i år gav förlaget Fischer & Co (dvs Lind & Co) ut boken ”Spionskolan” av författaren Mikko Porvali, ISBN 978-91-88243-25-6. Det är en bok jag verkligen rekommenderar till alla som vill läsa en spännande historisk skildring från vårt broderland i öst och samtidigt skaffa sig en bättre insikt om livet för de många folkgrupper som bodde och delvis bor kvar i de ockuperade trakterna runt Ladoga och Onega.

Mikko Porvali är en spännande finländsk författare som skrivit flera böcker om de finländska fjärrpatrullerna och deras verksamhet bakom de sovjetiska linjerna under kriget. Den finska krigsmakten skickade både sommar och vinter in patruller in i Sovjetunionen som smög sig igenom den väl vaktade gränsen och lyckades undvika de ryssar som stod på post med fingrarna på avtryckaren. Det är en verksamhet som beskrivs på ett sätt som hela tiden håller läsaren på alerten.

Kriminalpolis och författare
Porvali är inte författare på heltid. Till yrket är han kriminalpolis och av hans färdigheter i att lägga pussel torde han vara en bra sådan. Nu menar jag inte 1000 bitar från Ravensbrück, utan förmågan att hålla komplexa utredningar i huvudet. Han har också en bra förmåga att dra slutsatser när pusselbitar fattas och de gör de verkligen i denna historia. Det är en synnerligen svårnavigerad historia där källorna många gånger medvetet har förvanskats i syfte att göra det omöjligt att nå hela sanningen bakom verksamheten. Den som gillar Mikko som författare kommer säkert också att vilja läsa hans böcker ”Bakom Röda arméns linjer”, ”Bakom fiendens linjer” och ”Fånge, spion, partisan”. Han är endast 37 år gammal så det finns en stor chans att han kommer med fler böcker. Att hans släkt kommer från det ockuperade Karelen kommer säkert att bidra till att han kommer att fortsätta att intressera sig för historiska skeendet i östra Finland.

Efterlämnade arkivpapper
Det som gör ”Spionskolan” lite extra intressant att läsa är att Mikko Porvali har ”fuskat”. Det visar sig nämligen att Mikkos farfar arbetade på Spanarskolan i Onegaborg (Petroskoj) och att Mikko fått tillgång till en minst sagt intressant dokumentation i form av dokument som farfar Antti gömde vid krigsslutet. Den minnesgode minns säkert både Stella Polaris och den s.k. ”vapengömmoaffären” där mellan 5.000 och 10.000 finländare gömt en mängd lättare vapen inför en möjligt sovjetisk ockupation. Affären upptäcktes dock 1945. Antti Porvalis gömda dokument hänger nämligen ihop med dessa bägge affärer och andra säkert ännu ej upptäckta kurragömmalekar som finländska militärer och andra patrioter i Finland sysslade med i slutet av 1940-talet.

Det var aldrig avsikten att någon utomstående skulle kunna lägga hela pusslet och dra de korrekta slutsatserna. Anledningen var att ryssarna och de finska kommunisterna utgjorde en gemensam kraft som mycket väl kunde vara riktat rakt mot den finländska krigsmakten och de sympatisörer man hade i samhället i övrigt. Med detta sagt måste jag säga att jag är synnerligen imponerad av Mikko kunna komma så långt i sina efterforskningar.

I Finland fruktade man med fog att Stalins Sovjetunionen både hyste planer på att ockupera Finland och man även var aktiva med att stötta kommunisterna i ett möjligt maktövertagande som tydligen planerades till 1948. Från Fortsättningskriget 1944 och under resten av hela 1940-talet var många människor oerhört oroliga för var ryssarna skulle kunna komma att ta sig till. Förutom de bägge krigen mot Sovjetunionen, Vinter-och Fortsättningskrigen, hade man också de tre baltiska staternas ockupationer 1939 och 1944 nära i minnet liksom införlivandet av Östeuropa i den sovjetiska intressesfären, särskilt kuppen i Tjeckoslovakien i februari 1948. I Finland kallas åren 1944-1948, då kommunisterna bland annat hade makten över Inrikesministeriet och den finska Säkerhetspolisen genom Yrjö Leino, för ”Farans år”.

Förutom den röda tråden i form av Spionskolans verksamhet med utbildning av tidigare officerare i Röda Armén som ska skickas på uppdrag bakom de sovjetiska linjerna så innehåller boken en rad spännande personteckningar, främst av dessa sovjetiska medborgare och anledningen till att de vill börja arbeta för Finland. Det vara generellt ingen brist på individer som hatade bolsjevikerna och Josef Stalin. Porvala berättar i boken bland annat att nästan 1,2 miljoner sovjetiska medborgare tjänstgjorde inom tyska Wehrmacht. Av de nästan 220.000 soldater som ryssarna omringade i Stalingrad var nästa 25 procent sovjetiska medborgare. Man kan ju bara undra vart detta hade tagit vägen om tyskarna hade behandlat alla ryssar, ukrainare och andra som medmänniskor och gett dem hopp om ett liv i Ryssland, Ukraina med flera länder utan kommunism?

Bevisen leder till en krokig väg
Så även om nu Mikko Porvali hade ett försteg då han fick tag på sin farfars gömda handlingar är de samtidigt ett spår som författaren måste följa med stor försiktighet. Vad som klart framskymtar när största delen av materialet är granskat är den finska sidans medvetna förvrängning genom sitt urval av den kvarlämnade informationen. Det framstår som ytterst medvetet att de finländska underrättelsemännen i princip endast berättat om sina misslyckanden (sic!). Alla de fall där de värvade agenterna omedelbart hoppade tillbaka till Sovjetsidan vid första bästa tillfälle tycks finnas med men inte så mycket mer. En mängd sådana fall finns beskrivna men det är i det närmste omöjligt att hitta några lyckade och framgångsrika fall. Ändå finns det gott om indikationer och indicier på att sådana existerade men både fallbeskrivningar och personalmappar tycks ha försvunnit eller vara medvetet utsorterade.

Att Finland, som var känt för en mycket kompetent och noggrann underrättelsetjänst, skulle ha ägnat så stora resurser till att skicka ut välutbildade spioner under mer än tre års tid, utan några som helst framgångar låter sig knappast göras. Då hade nog verksamheten stoppats. Det finns med största sannolikhet flera skäl till denna medvetna tystnad och brist på kunskap som Porvali finner. En anledning är att när delar av det finländska materialet framställdes hade man hundratals sovjetiska officerare i Finland som utgjorde 90 procent den avskyvärda Allierade kontrollkommissionens medlemmar i landet. Risken var stor att de skulle tvinga fram denna värdefulla information och med den i sin hand bland annat letat upp de ryssar som nu gömde sig inne i Sovjetunionen. En annan anledning var behovet att hålla de viktiga arbetsmetoderna för sig själv om man tvingas fortsätta sin underrättelseverksamhet mot ryssarna ännu en gång, antingen på hemmaplan eller från svenskt område.

Berättelsen fortsätter vidare
Sätter man berättelsen om ”Spionskolan” i ett lite större sammanhang förstår man att ett stort antal finländska officerare funderade på hur kampen skulle kunna fortsätta och då föras från Sverige om nu Finland skulle ockuperas. Den omfattande vapengömmoaffären som delvis tagits upp i samband med Stella Polaris är två av de pusselbitar som pekar i samma riktning. Självklart skulle all viktig information från den finländska signalspaningen föras över till Sverige för att sedan kunna användas mot fienden. Med att man också förde med sig så pass mycket hårdvara i form av signalspaningsbilar, radioapparater och pejlanordningar pekar på att en ganska stor verksamhet var tänkt att drivas från svensk botten. Man lämnade också efter sig fungerande radionätverk i Finland som skulle kunna komma att aktiveras från Sverige. Nu blev det ju ingen ockupation och därför ingen verksamhet i vårt land.

Guldklimpar i arkiven
Något som dock är förhållandevis okänt är att i det stora materialet som kom med Stella Polaris gömde sig också andra guldbitar. Här dök nämligen största delen av de finländska fjärrpatrullernas arkiv upp. Jag gjorde ett besök på Riksarkivets enhet i Arninge där man bland annat finner den svenska Säkerhetspolisens arkiv. På försök bad jag personalen se efter om det i Säpo-materialet fanns något om Stella Polaris. Där drog jag verkligen en vinstlott. Här fanns bland annat en komplett förteckning över vad samtliga arkivlådor innehöll som kom med Stella Polaris. Av vad jag kunde se fanns här förtecknat fjärrpatrullernas kompletta arkiv, något som hade varit försvunnit sedan kriget. Tidigare har det inte funnits några uppgifter om var fjärrpatrullernas arkiv tagit vägen. Om man ska tro på vad som tidigare sagts bör fjärrpatrullernas papper ha följt med över till Försvarets Radioanstalt med resten av Stella Polaris. Låt oss gräva där!

PS. Har någon av er läst en eller flera av Mikko Porvalis andra böcker, hör gärna av er och skriv en recension i nyhetsbrevet Fokus Öst. Det spelar ingen roll om den är kortare eller längre än denna. Ni är alltid välkomna.

Annonser

Fokus Östs nyhetsbrev

Strax innan helgen råkade både ett svenskt och ett amerikanskt signalspaningsplan illa ut över Östersjön. Bägge blev störda av ryska stridsflygplan som flög vansinnigt illa och onödigt nära de bägge planen. Att ryssarna gärna spionerar själva vet vi sedan länge. Att de inte tycker andra länder ska få lov att göra detsamma fick vi lära oss på 1950-talet. Idag avslöjar Dagens Nyheter att det svenska planet blev så pressat att man tvingades avbryta flygningen. Som vanligt tycker den ryska björnen att man kan strunta i lagar och regler när det passar dom. Det är en hållning som framöver kommer att sänka Rysslands politiska och militära ledning.

Under midsommarhelgen släppte Fokus Öst sitt senaste nyhetsbrev som bl.a. innehåller en artikel jag skrivit om de senaste årens återkommande flygstörningar från Rysslands sida. Ladda ner nyhetsbrevet från http://wordpress.us15.list-manage1.com/track/click?u=7d649da2d59e2f89d9703a8b4&id=f2802532e1&e=d8d20b84f7

Prenumerera gör du kostnadsfritt genom att nyttja länken http://wordpress.us15.list-manage.com/track/click?u=7d649da2d59e2f89d9703a8b4&id=d76817e19d&e=d8d20b84f7

Har du tips om länkar, Twitter-nyheter eller andra tips mailar du Fokus Östs redaktion på fokus_ost@outlook.com.

Oerhört viktig opinionsundersökning

Den undersökning man kunde läsa i DN den 5/1 både skrämmer och erbjuder viss uppmuntran. Flera av frågorna är viktiga återspeglingar av varandra. Exempelvis är det inte svårt att kunna konstatera att upplever man Ryssland som ett farligt militärt hot så är det ganska naturligt för många människor att välkomna ett svenska medlemskap i Nato. Andra frågor påverkas av fler motsatta frågeställningar. Att många svenskar har ett lågt förtroende för försvarets förmåga att försvara Sverige trots att försvaret förstärkts de senaste åren, kan troligen bero på att man uppfattar att hotet från Ryssland ökat så mycket mer.

Positiva resultat – försvaret måste förstärkas
En synnerligen positivt faktor i undersökningen är att så pass många personer vill öka Sveriges resurser för att förstärka vårt försvar. På två och ett halvt år har de riktiga försvarsvännerna ökat sitt antal med hela 10 procent. Det betyder nu att de som vill stärka det svenska försvaret är väsentligen mycket större är de tre grupperna ”Minska”, ”Vet ej” och ”Samma nivå” tillsammans. Så vitt jag vet har detta aldrig noterats tidigare. Rimligen måste man tolka detta som att utfallet för den ryska propagandan, lögnerna och desinformationen inte går hem så mycket som många tror. Det är inte något entydigt svar men det är oerhört positivt inför framtiden!

forward-russia-flagga-02

Skrämmande dåligt
Något som dock får magsyran att bubbla är det något häpnadsväckande svaret att endast 39 procent av de tillfrågade ser Rysslands som ett hot mot oss. Trots den ryska upprustningen, att de lägger sig i svensk säkerhets- och utrikespolitik samt Rysslands invasioner av Georgien och Ukraina har många människor svårt att ta detta till sig som ett problem som berör oss i Sverige. Man kanske tror att över 200 års fred är en garanti mot yttre angrepp. Men tyvärr är historien ett mycket dåligt instrument för att förutsäga framtiden i en föränderlig värld då många av de tidigare faktorerna är stadda i en dramatisk förändring.

Lite glädjande är det dock att så pass många fler personer som besvarat undersökningen ser Ryssland som ett hot jämfört med antalet som förnekar det och tittar bort. Det är den stora skaran som inte vet något eller inte kan greppa information som sänker antalet som ser Ryssland som en fara. Dessa utgör hela 36 procent av totalen. Förnekarna uppgår till 25 procent. Det är dessa bägge grupper som vi måste försöka nå fram till. Särskilt den okunniga tredjedelen borde vi förhållandevis enkelt kunna övertyga med hjälp av kvalificerat information.

Peter Wolodarski kräver rejäla förstärkningar av försvaret

Sverige är absurt nog det land som använder minst resurser till det militära försvaret och det trots att vi löper störst risk i Europa, utanför det forna Sovjetunionen, att råka ut för en rysk militär attack! Sveriges försvarsanslag kommer om ett år att dyka under en procent av BMP, vi står utanför Natos fredsgarantier och vi har med Gotland det stycke land som Ryssland behöver allra mest i en framtida militär konflikt.

Idag sällar sig Peter Wolodarski till Liberalerna och moderaternas Gunnar Hökmark (än finns det hopp för partiet) som kräver rejäla förstärkningar av försvarets anslag och som kräver pengar på bordet NU!

http://www.dn.se/arkiv/ledare/peter-wolodarski-vakna-sverige-vi-ar-mer-utsatta-an-pa/

Jag blir bestört med vilken sävlighet och med vilket oförstånd man diskuterar Rysslands militära upprustning och Kremls aggressiva avsikter. Visserligen sträcker sig den nuvarande ryska upprustningsplanen fram till 2020. Men vi har ju inga som helst garantier på att inget sker innan dess! Vem i Sverige vet vilka planer Ryssland har? Vem kan förutsäga Putins militära tankar? Vi vet inte alls hur många år vi har på oss!!!

Sverige tycks planera för en militär konflikt tidigast 2025. Inga som helst förstärkningar av försvaret innan 2020! Och de pengar som först kommer försvaret tillgodo 2020 kommer att ta flera år innan de ger resultat! Det är ta mig tusan dårhusmässigt att luta sig tillbaka, rulla tummarna och tro att de ryska politiska och militära ledningarna gladeligen ska vänta på att Sverige ska växa sig militärt starkare och bli näst intill omöjligt att hantera. Åtminstone Gotland kommer att bli en svensk fästning mitt i Östersjön och därmed stoppa en rysk militär insats i ett eller fler av de baltiska länderna.

Vladimir Putin och Rysslands krigsmakt är idag tillräckligt starka för att kunna invadera Gotland, ta makten över ön och förhindra att Sverige ska kunna återta ockuperat område. Kreml har också den politiska kraften och viljan att genomföra ett kuppartat anfall för att därmed kunna hota Baltikums frihet. Moskva förfogar också över de undergrävande instrument för att kunna splittra och passivisera Nato under en tid då USA står och velar tillräckligt länge för att en rysk ockupation ska lyckas. Och sedan står vi där med tvättad hals och skäms.

Fan heller! Låt oss förstärka svenskt försvar medan tid är och se till att Gotland blir en igelkott som kostar för mycket att ge sig på. Har vi otur har vi bara ett par månader på oss!!! Så börja redan i morgon måndag den 28/11 och arbeta snabbt och kraftfullt! Och håll en tumme!

En av Sveriges största svagheter

Inför en möjlig militär konflikt med Ryssland är det inte särskilt svårt att upptäcka ett antal faktorer som idag minskar våra chanser att ta oss ur en sådan konflikt på ett sätt som minimerar landets personförluster och ökar Sveriges möjligheter att ta sig ur konflikten utan att vårt land blir allt för förstört. Dessa faktorer handlar inte bara om det militära försvaret utan också civilförsvaret, massmedia, kunskaper hos befolkningen i allmänhet och särskilt hos vissa yrkeskategorier och mycket annat. Det handlar också om både stort och smått där vissa av faktorerna kräver samhällets samlade engagemang och centrala direktiv medan många andra handlar om den enskilde individens kunskaper och handlingsförmåga både innan och under en konflikt.

den-ryska-bjornen-anfaller

Efter att ha sysslar med olika säkerhetsrelaterade frågor ända sedan ungdomen i slutet av 1960-talet har det flugit många tankar förbi som förenats med gjorda erfarenheter. Trots allt har jag sysslat med frågor och arbetsuppgifter som det varit få andra förunnat. När det gäller frågeställningar har jag en ovanlig insikt i det ryska samhället, särskilt deras underrättelseverksamhet och vad som kallas ”aktiva åtgärder” (активные мероприятия). Detta kan enklast beskrivas som en mix av vit och svart propaganda blandat med användandet av inflytande-agenter och andra öppna och dolda metoder för att påverka ett lands förda utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. De senaste åren har debatten i mångt och mycket handlar om desinformation och propaganda men Kremls verktygslåda är så oerhört mycket mer omfattande och väl testad under betydligt mer än ett hundra år av aktiviteter (jodå man började långt innan maktövertagandet 1917).

Efter 1991 har jag ovanpå mina Rysslandskunskaper under 25 år erhållit synnerligen gedigna kunskaper i IT- och informationssäkerhet och fått förmånen att studera hur detta inte fungerar i praktiken, vilket tyvärr är det vanligaste förhållandet.

Efter att för några dagar sedan ha sett hur Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) dels drabbats av en våldsam attack riktad mot ett amerikansk företag, dels misslyckats med att förklara sina grova misslyckanden i media, har jag blivit allt mer övertygad om att Sveriges största akilleshäl ligger i brytpunkten mellan ett militärt försvar och ett försvar mot cyberattacker där Sverige också kommer att utsättas för rika doser av ryska aktiva åtgärder. Här ligger den allra största risken för att Ryssland skulle kunna lyckas i eventuella ambitioner att angripa Sverige, eller mer troligt, anfalla en specifik del av Sverige, nämligen Gotland.

Jag har sedan en tid tillbaka skrivit på ett scenario om hur ett ryskt angrepp på Gotland skulle kunna gå till baserat på mina specifika kunskaper och erfarenheter. De andra försök jag sett fram till dags dato har varit några första försök till scenarier men som tyvärr saknar väsentliga delar. Det kan ju bero på att man endast valt att endast beskriva vissa militära delar av vad som rimligen borde ha varit en större och mer realistisk beskrivning. Jag vill dock understryka att scenarierna inte är direkt felaktiga i sina beskrivningar, endast att de inte har en tillräcklig bredd.

red-army-black-baron

Det jag ämnar inkludera i mitt scenario rör bland annat IT-sidan, möjliga ABC-angrepp, aktiva åtgärder, illegalisternas roll och en del annat. Jag är säker på att många läsare både har kunskaper om dessa fält och en vilja att hjälpa till att beskriva ett sådant utökat scenario rörande Gotland. Så fatta gärna pennan eller knacka på tangentbordet. Jag välkomnar mail på adressen joakim.von_braun@bredband.net. Jag anser att ju fler kockar man är, desto bättre blir soppan! Med bättre kunskap finns det är större chans att Sveriges resurser används rätt under den tid som står till buds, hur lång den nu kan tänkas vara. Min förhoppning är att detta scenario ska kunna publiceras innan eller strax efter årsskiftet.

Kilovis med rysk trotyl i Stockholm

Dagens Nyheter publicerade för en vecka sedan ett avslöjande om omfattande fynd av sovjetisk militär trotyl. Några år innan Sovjetunionens sammanbrott hittades flera gömmor under vatten mellan Stockholm och Lidingö. Sammanlagt rör det sig om minst 10 kilo sprängämnen. Det är viktigt att påpeka att dessa fynd härrör från en tidpunkt då fynd av sovjetiska vapen och annan militär utrustning var mycket ovanliga. 10 år senare var ju förhållandena helt annorlunda och idag kan vem som helst köpa rysk militär utrustning inklusive vapen.

Avslöjandet är ett av ett antal intressanta historier som återfinns i den nya upplagan av boken ”Ryska elitförband och specialvapen” som släpptes i torsdags i samband med en pressträff. Fyndet av den sovjetiska trotylen kan ha samband med ett antal fynd av sovjetiska vapen, radiosändare, sprängämnen och mycket annat som återfunnits gömda i ett antal västländer, främst i Västeuropa.

Innan ett planerat krigsutbrott från Moskvas sida ska ett par utvalda och särskilt utbildade underrättelseofficerare från både GRU och SVR lämna ambassaden försedda med falska legitimationshandlingar och med en förfalskad levnadsbeskrivning. De ska bege sig till förberedda gömställen i samhället för att invänta anländande spetsnazgrupper och illegalister från agentnät i mållandet. Här kommer flera viktiga agenter och agentnät att, tillsammans med spetsnaz, påbörja fientligheterna genom olika slags sabotage och likvideringar. Dessa handlingar kommer att utföras på ett sätt som inte pekar mot Ryssland och inte liknar konventionella krigshandlingar som är enkla att identifiera. Tanken är att allt ska ske under hotradarns horisont i förhoppning att ingen reagerar. Det kan exempelvis röra sig om trafikolyckor, utbrott av maginfluensa, bränder, brutala rånöverfall och andra händelser som ändå sker med en viss frekvens men som nu kanske ökar något i antal.

Ur detta perspektiv är det mycket möjligt att man ska sätta dessa trotylfynd i samband de gömda sovjetiska förråd som tidigare hittats i Storbritannien, Danmark, Nederländerna, Belgien, Österrike, Schweiz och Italien.

Du kan läsa mer om detta avslöjande på http://www.dn.se/…/nya-uppgifter-om-sovjetiskt-sprangamne-…/ Håll ögonen öppna för fler avslöjanden ur boken ”Ryska elitförband och specialvapen”.

Överraskande stor storövning?

Den 14 juni, kl 07.00, sparkade Vladimir Putin igång en av sina beredskapsövningar som ska få fart på den ryska krigsmakten. Dessa s.k. ”sudden inspection alerts” började används i februari 2013 som ett sätt att kolla resultatet av tidigare övningar, inflödet av nya yrkessoldater och ny materiel samt hur samverkan ägde rum med andra vapenslag och med andra myndigheter än krigsmakten. Enligt försvarsminister Sergej Sjojgu har denna övning syfte att bl.a. bedöma arbetet som personalen i staberna utför, hur utbildningen och träningen av personalen lyckats, vilka resultat olika vapen alstrar, samt hur man ska kunna se hur olika slags utrustning fungerar.

Det som utmärker denna kontroll är att den för första gången omfattar samtliga de fyra militärdistrikt som existerar sedan militärreformen 2010. Dessutom pågår drillen i åtta dagar vilket är bland de längsta beredskapsövningarna man genomfört. Och till skillnad mot många av de tidigare beredskapstesterna har Ryssland denna gång anmält den enligt OSCEs Wien-dokument från 2011.

Däremot rör det sig INTE om miljoner ryska soldater som nu övas. Man undrar vad vissa medier och bloggare får sina fantasier ifrån. Å andra sidan tycks detta ha medfört att andra avsevärt mer balanserade media och bloggare tystnat! Jag har letat på mängder av svenska sajter och bristen på balanserad och pålitlig information är usel!!! Synnerligen pinsamt. Jag hoppas att några av mina pusselbitar är till nytta och att de dessutom visar sig vara korrekta.

Denna gång är det inte de reguljära förbanden i krigsmakten som kontrolleras utan främst Rysslands reservförband, vanligtvis de som omnämns som ”Förrådsbas för reparation av vapen och militär utrustning”. Dessa består bland annat av ett 40-tal brigader inom armén. De som i krig ska förvandlas till Oberoende Motorskyttebrigader är i fredstid stora materielbaser med låg bemanning, vanligtvis några hundra man. Vissa andra av de förrådsställda förbanden ska förvandlas till ingenjörs- och kommunikationsbrigader. Minst 10 av dessa förband är avsedda för Västra Militärdistriktet, ZVO.

Man har från försvarsminister Sergej Sjojgu framhållit att man genomför ”inspektioner av ett antal baser med vapenförråd och militär materiel samt ett antal militära kontroll- och sambandsenheter”. Främst är det dessa basers nyckelpersonal som ska övas och inte samtliga soldater i de förband som är knutna till respektive förråd.

Oberoende Motorskyttebrigader är i dagens läge den ryska krigsmaktens huvudförband. De har mellan 1.800 och 6.000 man varav många soldater är kontraktsanställda. Andelen på kontrakt sägs vara mellan 30 och 100 procent. Jämför man med den sovjetiska krigsmakten är dagens brigader oerhört mycket bättre. Å andra sidan var förbanden på armésidan under 1980-talet besvärande dåliga.

Dagens soldater är välmotiverade, stolta och välövade. I allmänhet har de bra utrustning, bra uniformer och bor i hyggliga förläggningar (många nybyggda eller renoverade) samt får bra mat. Både soldater och i ännu högre grad deras befäl, har fått stridserfarenhet. Under de bägge Tjetjenien-krigen, i andra ”polisuppdrag” nära eller utanför Rysslands gränser, i Ukraina och Syrien har man systematiskt plockat hem de enheter som hunnit få tillräcklig stridserfarenhet. Resultatet har visserligen inneburit större ryska förluster än vad som annars skulle ha varit fallet men många förband har därmed varit med om sina elddop. Detta gäller dock inte i samma utsträckning de reservister som nu övas. Och i ännu mindre grad den frivilligpersonal som för första gången medverkar i denna typ av beredskapsövning. En jämförelse med Sverige skulle placera dessa soldater antingen i Hemvärnet eller i Försvarsutbildarna (f.d. FBU).

När man talar om de brigader som nu övas är det viktigt att minnas att Ryssland också har 64 stycken Oberoende Motorskyttebrigader som är aktiva idag, plus spetsnazbrigader och förband från bland annat de luftburna förbanden, ingenjörs- och signaltrupperna och en rad andra slags enheter. För oss som står utanför det professionella militära analysarbetet är det naturligtvis oerhört svårt att bedöma alla dessa pusselbitar och få ihop en komplett bild för det fall vi skulle råka i konflikt med Ryssland. Å andra sidan finns det ingen anledning att tro att vi kommer att stå ensamma, medlem i Nato eller ej.

Avslutningsvis tycker jag att nyhetsförmedlingen kring denna övning har varit oerhört skral. Antingen har vi fått oss grova överdrifter till livs eller inga rapporter alls. Jag ska inte peka finger, bara konstatera att Sverige på 1980-talet hade ett 40-tal journalister specialiserade på försvars-och säkerhetspolitik. Idag tror jag det finns 2,5 personer i svenska media. Det är ju otroligt dåligt. Främst är det Dagens Nyheter som håller fanan högt med Svenska Dagbladet snubblande efter. Å andra sidan är DN en lysande stjärna i mörkret. Om man vill följa Ryssland och svenska säkerhets-och försvarspolitik gör man ett stort misstag om man inte prenumererar på DN.

Sedan ska vi inte glömma bort att även om strävan efter ett starkare svenskt militärt försvar är bra så behöver vi också ett starkt civilförsvar och starkare media som har kunniga journalister som får resurser och utrymme att skriva om vår fiende på andra sidan Östersjön och ta upp viktiga försvarsfrågor, så att vi inte hamnar i en konflikt med ett försvar som det på 1930-talet.

Stor i orden – liten på jorden

Efter att den så kallade revolutionen drabbat Ryssland 1917 påstod propagandan under decennier att västvärlden var imperialistisk, revanschistisk, militaristisk, rasistisk och nationalistisk och att den första arbetarstaten i världen stod för dess motsatser. Hundra år sedan har pendeln sedan länge slagit tillbaka. Plus har blivit minus och minus blivit plus, vitt har blivit svart och svart blivit vitt.

Dagens Ryssland står för alla de begrepp som kommunisterna beskyllde väst för. Resultatet är en svårhanterbar, och för det flesta utomstående, en svårbegriplig, obalans mellan en till tänderna upprustad krigsmakt samtidigt som resten av landet är en bananrepublik med förstörd ekonomi, miljö och folkhälsa medan samhällshjulen många gånger endast snurrar p.g.a. en omfattande korruption. Man kan diskutera när denna förändring ägt rum men knappast att ändringen i sig har skett.

För cirka tio dagar sedan publicerade European Council of Foreign Relations (en organisation med svensk representation) en ny rapport med namnet ”Russia 2030 – A story of great power dreams and small victorious wars”. Den tar upp många intressanta aspekter värda att studera även om jag inte håller med om samtliga enskilda detaljer.

<a href= ”http://www.ecfr.eu/publications/summary/russia_2030_a_story_of_great_power_dreams_and_small_victorious_wars

En anledning till det skeende vi nu observerar bygger på en vilja från rysk sida att rikta befolkningens uppmärksamhet på sådant som kan uppvisa hur Ryssland växer sig allt starkare. Tack vare pengar som lades på hög under tiden då olje- och gaspriserna var höga och låga kostnader för arbete och material har den ryska krigsmakten kunnat växa sig ordentligt stark. Samtidigt har Putin släppt fram en patriotisk propaganda av sällan skådat slag. Den ryska befolkningen luras att tro på propagandans budskap om en stark slavisk nation som både ska fruktas och beundras av omgivningen.

En orsak till att Ryssland vill knyta raden av gamla sovjetrepubliker närmare till sig är viljan att bygga en buffertzon av stater som utgöra ett skydd mot anfall från väst. En annan är en förhoppning om att de ska kunna ge bidrag till den svaga ryska ekonomin. Dessa anledningar (bland flera andra) ledde efter Andra världskriget till ockupationen av länderna i Östeuropa och till uppbyggandet av Warszawapakten och Comecon. Det är samma unkna tankegods som återkommer gång efter annan.

Urusel rysk ekonomi
Med en ekonomi som troligtvis kommer att krympa ända fram till 2030 måste Putin förvandlas till en bättre trollkarl än Joe Labero. Som en del i spelet med den allt mer växande patriotismen måste Moskva uppvisa nya militära segrar på det utrikespolitiska planet. Man kan strunta i att man gör fel bara det ryska folket inte ser det. Transnistrien, Tjetjenien, Abchazien, Syd-Ossetien, Krim, Donbas, Syrien – allt det som det ryska folket tror är ryska segrar måste fortsätta uppfattas som sådana men också nya segrar måste kunna inhystas. Den chauvinistiska hydran måste hela tiden matas med nya segrar.

Men för att den ryska ekonomin inte ska dräneras för fullt får striderna inte kosta allt för mycket, varken i ryska liv eller i rubel. Då kan det som idag uppfattas som något positivt snabbt slå tillbaka mot Putin och de andra krigsprofitörerna i Moskva. Fram till i mars i år ska operationen i Syrien ha kostat Ryssland 460 miljoner dollar enligt Tass. Samtidigt håller man rysk trupp i fem ockuperade områden i Moldavien, Georgien och Ukraina samt har ryska permanenta militärbaser i bl.a. Kazakstan, Tadzjikistan och Vitryssland.

Vart kan Ryssland gå?
1. En seger som kanske inte måste bli så dyr och som även skulle ge Moskva några positiva röster i omvärlden vore att skapa fred mellan Armenien och Azerbajdzjan i konflikten om Nagorno-Karabach. Pågående konflikter mellan olika OSS-länder kommer både politiskt och praktiskt sätta käppar i hjulet för Putins planer på ett ökat samarbete. Samtidigt finns det säkert en strävan att se till att samarbetspartnern Armenien inte råkar allt för illa ut i en uppgörelse med det muslimska Azerbajdzjan.

2. Ökat samarbete inom ett antal gemenskaper av före detta Sovjetrepubliker bl.a. Eurasian Economic Union, Eurasian Customs Union och Eurasian Development Bank, vore också positiva och helt i linje med de senaste 10 årens arbete. Här har Putin satsat mycket resurser vilket delvis stärkt den ryska ekonomin, delvis stärkt deras aktier i Centralasien och Kaukasus. Samtidigt vet Rysslands grannar vad det ultima priset för ökat samarbete kan bli. De har alla erövrats av Moskva minst två gånger och de vill knappast att det ska bli tredje gången gillt.

3. Ett helt fruktfat befinner sig norr om Ryssland med lockande priser i form av nytt territorium, en gigantisk ny ekonomisk zon, nya olja-, gas- och metallfyndigheter samt en militär buffertzon som ryssarna alltid så desperat längtar efter. Under cirka 15 års tid har ryssarna bedrivit en omfattande verksamhet på flera plan för att försöka försäkra sig om ett Arktis i ryska händer. Man har organiserat ett antal vetenskapliga expeditioner för att undersöka om kontinentalsockeln skulle kunna bevisa rysk överhöghet över Arktis, Moskva har byggt ett antal militära anläggningar i form av hamnar, flygplatser och liknande, en stor mängd vapen och annan militär utrustning har byggts om för att passa i det hårda klimatet och mycket annat. För ett par månader sedan förde den ryska krigsmakten in militära rådgivare och hundar från ett tjetjensk specialförband på Spetsberg och bröt därmed mot det avtal som finns om områdets icke-militära status. Putin är till 100 procent inställd på att Ryssland ska skaffa sig ett militärt övertag i Arktis som väst därefter inte ska kunna rubba.

4. Baltikum är självklart tre hängande frukter som Moskva suktar efter men där priset kan medföra en totalkrasch för det nya ryska imperiet. Lyckas man manövrera rätt kan Putin på ett eller annat sätt tillskansa sig någon form av stöd från de tre ekonomierna men leder makthungern till ett krig med Nato kan Ryssland både förlora sin krigsmakt och slås sönder nationellt och infrastrukturellt med endast alla redan existerande kvarnstenar kvar runt halsen. Agerande på och runt Östersjön kommer att vara ytterst viktigt att bevaka.

För svenskt vidkommande kommer mycket av framtiden vara beroende av hur vi lyckas skydda Gotland. Ett kraftfullt försvar av ön kan mycket väl medföra att alla ryska planer på aktioner mot Estland, Lettland och Litauen måste läggas på is och i så fall blir det en billig försäkring mot krig och katastrof i vårt närområde. Men skyddet av Gotland, och därmed Baltikum, är knappast något vi kommer att ha möjlighet att helt sköta på egen hand. Scenen i norra Europa är för komplicerad för detta och därför måste vi och Finland tillsammans söka medlemskap i Nato. Blir vi medlemmar innan 2020 finns det stora chanser att vi lyckas.

Jag hoppas att dessa rader delvis kan komplettera tankarna i rapporten från ECFR. Att försöka förstå vart Ryssland är på väg är naturligtvis oerhört viktigt för oss. Samtidigt är alldeles för många av de framtida variablerna osäkra. Men genom att tänka igenom möjliga framtida scenarier ökar vi möjligheten att förstå vad som sker framöver och att ta reda på de pusselbitar som uppenbarar sig och bestämma var de hör hemma.

Estlands underrättelsetjänst om Ryssland 2016

Jag har tidigare publicerat flera rapporter baserade på material från den estniska säkerhetstjänsten som under ett antal år bjudit på intressant information inom sitt verksamhetsområde. För första gången har nu de fått sällskap av Estlands underrättelsetjänst som för ett tag sedan publicerade sin första icke-hemliga rapport.

Rapporten fokuserar nästan totalt på Ryssland och Moskvas förhållande till Estland och området omkring den estniska republiken, däribland Sverige. Jag vill därför gärna delge dig några av rapportens mest intressanta delar, dels för att Estlands underrättelsetjänst är en viktig analytiker till händelser i vårt närområde, dels för att det i sig självt är en förbaskad intressant och bra rapport väl värd att läsa. Vill du läsa den i sin helhet hitta du rapporten på https://www.teabeamet.ee/pdf/2016-en.pdf

Rysk skugga över Estland
När man läser den estniska rapporten bör man ha i minnet att Estland har ett särskilt försteg framför exempelvis Sverige. Estland var ockuperat av Moskva i över 45 år, landet har både innan och efter denna ockupation haft en aggressiv granne som lagt sig i deras interna affärer och man har också en mycket stor grupp av etniska ryssar som bor i landet och som till delar utgör en grupp av potentiella quislingar. Det är dock viktigt att påpeka att gruppen ryssar som stöder Moskva och som vägrar bli medborgare i Estland, hela tiden minskar och att särskilt unga ryssar som bor i Estland många gånger är estniska medborgare och ser sig själva som genuina estländare. Detta hindrar inte att det finns en grupp individer med ryska pass som till fullo stöder Putin och som i vissa stycken kan komma att utgöra ett allvarligt problem om Ryssland skulle öka sitt tryck mot landet.

Är Ryssland ett militärt hot?
Den estniska bilden av Moskvas militära styrka är ett svagare Ryssland än jag själv sett de senaste åren. De ryska brigaderna anses endast ha cirka en bataljon per brigad som har full styrka. Både antalet yrkessoldater är för litet och framförallt saknas yngre specialister. Säkert är dock att denna bild kommer att vara förändrad 2020 då Ryssland ser sin första stora rustningsomgång avklarad.

Även med de begränsningar estländarna ser hos den ryska sidan beräknar de att det västra militärområdet har cirka 11 manöverbrigader tillgängliga plus spetsnazförband. Brigaderna är uppdelade i 30-33 bataljonsstora taktiska grupper om 700-900 man som alla kan fungera som självständiga enheter. Ryssarnas krigföringen inne i Ukraina har visat deras inneboende svagheter men den estniska rapporten säger också att de ryska truppernas insatser har förbättrats under 2015. Säkert har både det ökade antalet yrkessoldater och alla genomförda övningar bidragit till detta.

Västvärldens sanktioner
En viktig anledning till Rysslands militära svaghet är de sanktioner som väst riktat mot Moskvas p.g.a. deras invasion av Krim och övriga grova inblandning i Ukrainas inre angelägenheter. De västerländska sanktionerna har bland annat fått till följd att flera rustningsprogram antingen har frusits eller t.o.m. avbrutits. Exempelvis har de olika bepansrade fordonen av typ Armata, Kurganets och Bumerang fortfarande stora problem trots de ryska satsningarna.

Moskvas strategiska inriktning
Idag tittar Ryssland på tre områden som särskilt viktiga – Arktis, Kaliningrad och Ukraina. Ett övergripande mål, och som gagnar samtliga tre inriktningar, är ett amerikanskt tillbakadragande från Europa. Och även om då Estland inte är ett prioriterat mål kan man ändå råka illa ut. ”Även om Estland inte utgör en militär prioritet för Ryssland ska man inte utesluta användandet av militär styrka mot oss.” Den estniska underrättelsetjänsten ser olika scenarier där en konflikt kan spilla över på Estland utan att detta för den skulle ska ha ingått i planläggningen från början. På liknande sätt kan också andra länder komma att drabbas av en konflikt som startar på annat håll.

Vitryskt samarbete
En faktor som oroar esterna är Rysslands samarbete med Vitryssland. Förra året genomförde de bägge länderna en gemensam militärövning i september, ”Union Shield-2015”, bl.a. med ett 80-tal stridsflygplan och helikoptrar, runt om de baltiska länderna – i Leningrad och Pskov oblasts samt i Kaliningrad.

Att starta en militär konflikt kan ha helt andra orsaker än att eventuellt utvidga ett krig som redan påbörjats. Att utvidga militära operationer kan många gånger vara ett litet problem särskilt om den konflikt man själva startat går dåligt. ”Kreml tar också med i beräkningen att NATO skulle kunna använda infrastruktur i Finland och Sverige och är därför beredda att angripa mål i dessa länder oavsett att de inte är medlemmar i NATO.” Moskva är också på det klara med att Finland och Sverige står långt nere på prioritetsordningen vid en pågående konflikt och att NATO kommer att ha mycket svårt att försvara de baltiska länderna mot Ryssland. Ingen rolig nyhet för oss nordbor. Därför anser sig Moskva ha en överlägsenhet gentemot väst särskilt i början av en väpnad konflikt. Man skriver i sin rapport att ”Moskva tror sig ha möjlighet att utföra en begränsad militär operation innan NATO har möjlighet att effektivt besvara denna.” Det säger sig själv att alla liknande tankar som den ryska ledningen eventuellt kan ha ökar risken för att Ryssland också vid lämpligt tillfälle vågar göra slag i saken.

Östersjöflottan
Avslutningsvis är det också av intresse att se hur man i Estland bedömer den ryska Östersjöflottan. ”Även om Rysslands Östersjöflotta är en militär styrka att räkna med, har den begränsad militär kapacitet om man ser till storlek, teknologi och geografi, och den är inte kompatibel med den styrka som NATO och de skandinaviska länderna utgör i regionen.” Samtidigt säger man att flottan kan komma att nyttjas som en avskräckande faktor i det fall spänningen mellan Ryssland å ena sidan och EU och NATO å den andra. Man förutspår också att de militära styrkorna i Kaliningrad-området mycket väl kan komma att förstärkas vid en sådan anspänning.

På många sätt är den estniska underrättelsetjänstens rapport mycket värdefull, dels för att den bjuder på fördjupad insikt om Ryssland och deras sett att betrakta omvärlden, dels ger lite annorlunda vinklar på vissa ryska förhållanden. Ladda gärna hem rapporten och läs den! Det är den väl värd!

Femte kolonnen

Dagens ledarsida på DN är av vital betydelse och jag vill uppmana alla att läsa den noggrant. Den vänder sig mot den ”femte kolonn” som hellre ser till Rysslands önskemål av makt över oss alla än till Sveriges och vår befolknings eget behov av fred och frihet.

http://www.dn.se/ledare/huvudledare/forsvara-viktigare-an-forsta/

De som hela tiden ursäktar Moskvas syn på världen har alltid en rad svepskäl i bakfickan. Det är dock sällan de argumenten klarar någon närmre granskning och detta oavsett vad vi som är frihetsvänner har för egna åsikter om ämnen som det svenska försvaret, NATO, USA eller andra kontroversiella ämnen som kan anses vara mer eller mindre kontroversiella. Kritik mot Ryssland möts nämligen sällan av försvar för landets militära uppbyggnad, av Moskvas invasion av sina grannländer eller förklaringar av den ryska politiken. Nej, kolportörerna av den ryska imperialismen och militarismen försöker slingra sig undan genom att försöka blanda bort korten. Om man kritiserar Kremls invasion av Ukraina kommer de löpande och säger ”jamen, USA har ju invaderat Irak”, som om ett fel av en stormakt skulle legitimera att Ryssland slaktar tusentals ukrainska medborgare och stoppar landet från medlemskap i EU? Vilket nonsens.

Naturligtvis blir det på detta sätt för att de vet att Rysslands politiska krav är helt felaktiga och omöjliga att försvara. Annat var det med gårdagens bruntungor – det var åtminstone ärliga och uppriktiga i sin kärlek till Moskva.

Hundratals svenska kommunister studerade på Kominterns och kommunistpartiets skolor, tog emot stöd för att driva Moskvas politiska linje och tog emot order från partirepresentanter och KGB-officerare. De fortsätter många gånger att dyrka Moskva även om jag har svårt att förstå varför. Men de var på alla sätt ärligare och mer uppriktiga än de avdankade diplomater, journalister och direktörer som nu stöttar Moskvas politik gentemot Sverige och våra grannländer. För ett antal decennier sedan fanns en lag som förbjöd ”tagande av utländskt stöd”. Och i USA måste man registrera sig om man företräder utländska intressen. Det vore väl något för regeringen att fundera över?