Pengatvätt och rysk underrättelsetjänst

I tider då personer med skygglappar får för sig att Kremls aktiva åtgärder antingen inte förekommer eller i alla fall inte har någon verkan är det alltid välgörande att läsa Patrik Oksanens genomreserchade och djuplodande artiklar. Han avslöjar ett omfattande nätverk av personer som direkt eller indirekt springer i Kremls ledband och publicerar information som på olika sätt gagnar den ryska saken.

http://www.helahalsingland.se/opinion/ledare/oksanen-nya-tiders-kopplingar-till-pengatvatt-och-rysk-underrattelsetjanst

Det har alltid förvånat mig att det är så pass vanligt att man från Moskvas sida samarbetar med högerextremister och nynazister. Det kanske ligger i linje med det samarbete man startade på 1920- och 1930-talen och på de sätt man utnyttjade frågor som förföljelser av de svarta i USA och judar i Västtyskland. Det var frågor som ökade splittringen i det västerländska samhället och på så sätt gagnade det Kreml.

Världens kommunister har alltid strävat efter ett samhällsklimat där vitt ställs mot svart, där vänster ställs mot höger. Den småborgerliga, ofta pacifistiska, mitten skulle alltid utraderas! Det lyckades de med i Spanien på 1930-talet och i Vietnam på 1960-talet. De krafter som stöder demokrati, fred, besinning, diskussion ska aldrig ha en chans att finna några alternativ – endast den odemokratiska och fascistiska högern samt den odemokratiska och kommunistiska vänstern ska finnas kvar. Det är inte konstigt att Kreml stöder högerextrema och nazistiska organisationer i Europa och naturligtvis också i Sverige.

Patrik Oksanens artikel visar på metoder som vi ska hålla ögonen på och naturligtvis också personer och organisationer som vi ska vara på vår vakt mot. Det räcker inte att bara skaffa sig kunskap och gilla artiklar på Facebook – vi måste själva aktivera oss åtminstone så pass mycket att vi hjälper dem som kartlägger Putins vänner till höger och vänster. ”Kunskap är makt!”, men den hjälper inte mycket om den stannar hos den enskilde upptäckaren. Så se till att sprida den information du sitter på – se till att den sprids till oss alla!

Annonser

Hur Mellanöstern påverkas av Rysslands krig i Syrien

Att Ryssland bombar civila människor och förstör sjukhus och läkarstationer i Syrien har världssamfundet helt klart för sig. De flesta länder i FN fördömer den brutala ryska krigföringen och många ser verksamheten som krigsbrott. Men även om läpparnas bekännelser kommer utan särskilt stora problem tycks Kremls verksamhet i Syrien också imponera på många av de diktaturer och andra maktfullkomliga regimer vi ser runt omkring i Mellanöstern.

Vladimir Putin och Ryssland har ställt upp för Syrien och Bashar al-Assad till 100 procent. Politiskt stöd, avancerade vapensystem, flygstöd, spetsnazenheter och nu en större flottstyrka. Det finns nu ingen som inte är med det klara att diktatorn i Kreml fullt ut stöder sin kollega i Damaskus. Nyligen förstärkte ryssarna sitt luftvärn över flyg- och marinbaser med tre olika missilsystem som indikerar att Kreml avser stanna i Syrien för all överskådlig tid.

Självklart imponerar detta på regeringarna runt om i arabvärlden oavsett vad de har för åsikter om att civilpersoner mejas ner och att civila sjukhus och läkarstationer medvetet bombas till småsmulor. Många gånger kan man se en ytterst pragmatisk hållning gentemot Moskva där den ena handen knyts samman och hytter mot ryssarna i offentliga sammanhang medan den andra tar Putin i hand och gladeligen tar emot kunskap, konkreta kontakter och köp av militärteknologi. Det är få saker som är så positivt för försäljning av vapen som att man kan skryta med att de är ”proven in combat”.

Putins vänner

Egypten
Bara för några veckor sedan, den 15-26/10, genomförde ryska luftburna soldater en gemensam militärövning med kollegor från den egyptiska krigsmakten – ”Defenders of Friendship-2016”. Ett 15-tal fraktflygplan och helikoptrar deltog från rysk sida tillsammans med flera hundra elitsoldater från VDV, Vozdusjna Desantnij Vojska (internt bl.a. kallade för ”dödänglarna”), som fallskärmssoldaterna kommer ifrån. Förutom spetsnaz är VDV den del av den ryska krigsmakten Kreml satsar hårdast på.

Det ryska bidraget på övningen omfattade också ett dussin pansarfordon av typ BMD-2 som nyligen moderniserats. De kan luftlandsättas med hjälp av ett knippe fallskärmar plus användandet av bromsraketer så att besättningen kan färdas genom luften sittande inne i sina fordon. Väl nere tar det endast en kort stund innan de är stridsberedda och kan åka iväg!

Sedan tidigare finns en överenskommelse att Egypten ska köpa ett antal ryska Kamov attackhelikoptrar av typ Ka-52K som ska stationeras på de bägge Mistral-fartyg som Egypten köpt från Frankrike. Från början skulle ju de bägge fartygen säljas till Ryssland vilket dock stoppades p.g.a. av Moskvas invasion av Ukraina.

Iran
Putin har fört samtal med den högsta politiska ledningen i Iran med syfte att förändra det geopolitiska läget i Mellanöstern. Kontakterna omfattar också handelspolitiska kontakter och en rysk kredit på 5 miljarder dollar som bl.a. ska användas för vapenköp. En order om köp av den ryska luftvärnsmissilen S-300 har också tecknats och det finns en överenskommelse om att iranska militära experter ska få utbildning i ryska militära skolor.

Övriga länder
Förutom Egypten och Iran, samt naturligtvis Syrien, har Ryssland fått napp bland flera andra arabiska länder. Irak köper nu ryska vapen (de amerikanska vapnen ”skänkte” man ju till IS). Under de senaste åren har man i Jordanien bl.a. intresserad sig för ryska helikoptrar och missiler för att bekämpa stridsvagnar. Man har också licenstillverkning av granatgeväret RPG-32. Till och med Saudiarabien påstås visa intresse för en del ryska vapensystem. Man kan ju gissa att USA lätt blir mer givmilda så fort personer i Mellanöstern tar namnet Ryssland i sin mun.

Utökad språkutbildning
Det kan också tilläggas att de ryska fallskärmssoldaternas högskola i Rjazan nu utökar sin språkutbildning till att också omfatta arabiska förutom de nya språken farsi och kinesiska. Varje soldat som lär sig ett utländskt språk i Rjazan får ett lönepåslag med 10 procent medan kunskaper i arabiska och de två andra nya språken erbjuder en löneökning på 20 procent. Man får nog anta att de nya språkkunskaperna inte uppmuntras för att Moskva planerar några fälttåg mot Kina eller arabländerna utan att man ser ett ökad behov då man planerar för ett ökat samarbete med en ökad vapenexport, fler gemensamma övningar och annan verksamhet tillsammans med dessa olika länder i Asien.

Sverige är bäst!
Vi i Sverige kan ju naturligtvis inte ägna oss att stötta korrupta arabländer. Det är en självklarhet att kräva kvinnors rättigheter, slut på tillämpningen av sharia med halshuggning, stening, piskning och liknande och krav på att regimerna inte ska stödja terrorism. Även USA och andra västländer vill gärna påverka arabländerna att bli mer som vi i väst. Tyvärr är dock resultatet i slutändan inte alltid så speciellt bra.

Resultatet är i många fall att vi, de demokratiska marknadsekonomierna, förlorar mycket inflytande och att regimerna i flera arabländer istället vänder sig till Ryssland och Kina som fullständigt struntar i alla krav på demokrati, mänskliga rättigheter och andra för oss ganska självklara politiska frågor. Så medan vi må vinna de små taktiska skärmytslingarna förlorar vi i stort de strategiska slagen.

Femte kolonnen

Dagens ledarsida på DN är av vital betydelse och jag vill uppmana alla att läsa den noggrant. Den vänder sig mot den ”femte kolonn” som hellre ser till Rysslands önskemål av makt över oss alla än till Sveriges och vår befolknings eget behov av fred och frihet.

http://www.dn.se/ledare/huvudledare/forsvara-viktigare-an-forsta/

De som hela tiden ursäktar Moskvas syn på världen har alltid en rad svepskäl i bakfickan. Det är dock sällan de argumenten klarar någon närmre granskning och detta oavsett vad vi som är frihetsvänner har för egna åsikter om ämnen som det svenska försvaret, NATO, USA eller andra kontroversiella ämnen som kan anses vara mer eller mindre kontroversiella. Kritik mot Ryssland möts nämligen sällan av försvar för landets militära uppbyggnad, av Moskvas invasion av sina grannländer eller förklaringar av den ryska politiken. Nej, kolportörerna av den ryska imperialismen och militarismen försöker slingra sig undan genom att försöka blanda bort korten. Om man kritiserar Kremls invasion av Ukraina kommer de löpande och säger ”jamen, USA har ju invaderat Irak”, som om ett fel av en stormakt skulle legitimera att Ryssland slaktar tusentals ukrainska medborgare och stoppar landet från medlemskap i EU? Vilket nonsens.

Naturligtvis blir det på detta sätt för att de vet att Rysslands politiska krav är helt felaktiga och omöjliga att försvara. Annat var det med gårdagens bruntungor – det var åtminstone ärliga och uppriktiga i sin kärlek till Moskva.

Hundratals svenska kommunister studerade på Kominterns och kommunistpartiets skolor, tog emot stöd för att driva Moskvas politiska linje och tog emot order från partirepresentanter och KGB-officerare. De fortsätter många gånger att dyrka Moskva även om jag har svårt att förstå varför. Men de var på alla sätt ärligare och mer uppriktiga än de avdankade diplomater, journalister och direktörer som nu stöttar Moskvas politik gentemot Sverige och våra grannländer. För ett antal decennier sedan fanns en lag som förbjöd ”tagande av utländskt stöd”. Och i USA måste man registrera sig om man företräder utländska intressen. Det vore väl något för regeringen att fundera över?

Rysk vapenindustri på rask frammarsch

Trots Rysslands krympande ekonomi och sämre handel har den ryska vapenindustrin enligt SIPRI tagit flera steg framåt och ökat sin försäljning på den internationella vapenmarknaden under 2014. Detta kan dock inte kompensera bortfallet på energimarknaden men ger ändå Ryssland vissa inkomster och ger en kraftfull indikation för den ryska ledningen om att de själva och landet är på rätt väg. De har gett upp hoppet om att påverka västländerna och riktar istället in sig på länder i Asien, samt i Afrika och Latinamerika, som man både tror är öppna för ekonomiskt utbyte och påverkan i politiska frågor.

Ekonomin i sin helhet må ha krympt men krigsindustrin har samtidigt vuxit kraftigt. Ryska vapentillverkare får hälften av sina beställningar från den egna regeringen och hälften från länder som Kina, Indien och andra länder med erkänt goda relationer med Moskva. De ryska företagen har samtidigt lyckats utöka antalet länder man handlar med trots internationella konflikter. Ryssarnas konsekventa stöd till Syrien trots all kraftig internationell kritik har gjort klart för många regimer i arabvärlden att risken att drabbas av inställda vapenleveranser vid väpnade konflikter är mycket liten. Både Egypten och Turkiet har tidigare visat stort intresse för de ryska vapentillverkarna även om detta åtminstone för tillfället har minskat avsevärt. Strategiskt har dock Ryssland de största möjligheterna i denna region med bland annat Iran och Irak som stora intressenter.

Jämför man situationen idag med de förhållanden som rådde under Kalla kriget blir man nog förvånad. Sovjetunionen låg då på femte plats bland världens vapenexportörer medan dagens Ryssland klättrat upp till andra plats, ett par procentenheter strax bakom USA. Världens största importörer – Kina och Indien – är trogna köpare av ryska vapen (69 och 79 procent respektive). Även Vietnam spenderar stora summor hos ryssarna. Sammanlagt 65 procent av Rysslands vapenexport går till länder i Asien.

Granskar man SIPRI-materialet mer i detalj finner man information om sammanlagt 19 ryska företag. Om jag förstår alla kolumner och fotnoter korrekt beror det på att flera företag är dotterföretag och i andra fall har uppgått i större koncerner. Detta gäller särskilt flera företag som existerat under många decennier som enskilda enheter men som under Putins styre klumpats ihop i stora koncerner där samtliga företag tillverkar allt inom en och samma sektor som flygindustri, missiler, helikoptrar, skeppsbyggnad, elektronik etc. Den ryska regeringen har under hela 2000-talet satsat många miljarder på att modernisera landets vapenteknologi och tillverkningskapacitet. De ryska företag som återfinns i SIPRIs lista har lyckats öka sin omsättning med nästan 50 procent från 2013 till 2014 och uppgifter från annat håll tyder på att ökningen fortsätter även i år.

Vid granskning av de företag SIPRI listar ser jag att fyra av de 11 företagen (Almaz-Antej [störst av de ryska vapensmedjorna], KRET, Sozvezdie och Uralvagonzavod) har blivit svartlistade av EU och USA sedan den 21/7 2014. Trots att de befunnit sig på de svarta listorna under halva året har de kammat hem många miljarder till Putin et consortes. Man kan fråga sig vad som hänt utan dessa hinder. Uralvagonzavod säljer bland annat stridsvagnar och pansarfordon av olika slag medan Almaz-Antej bland annat exporter luftvärnsmissiler och vidhängande system exempelvis till Syrien. Företagen Sozvezdie och KRET är elektronikföretag specialiserade på bland annat kommunikationsutrustning, dito för radioelektronisk krigföring, störningsutrustning, cyber warfare-komponenter och EMP-vapen. Det är produkter som i många fall står sig bra i konkurrensen på världsmarknaden.

Under 2015 har man från amerikansk sida och från NATO framfört stor oro över ryssarnas kapacitet på ovanstående områden. I och med Rysslands inblandning i Ukraina och Syrien har man i Pentagon och Bryssel kunnat studera effekterna av ryssarnas elektroniska vapen vilket uppenbarligen inte varit något som glatt någon i västvärlden. Oron är stark för att några av USAs senaste stridsflygplan kan ha svårt att hävda sig mot vissa ryska system. Samtidigt är det ju en fördel att man redan här kan se resultaten av många av ryssarnas system och att man kan påbörja uppbyggnaden av skydd mot desamma.

Det är nu inte bara på slagfälten som man har anledning att se upp för Rysslands kapacitet på det elektroniska området. En kombination av genomförd desinformation och maskirovka (vilseledning) samtidigt som man riktar allvarliga IT-attacker mot Internets, infrastrukturen och till Internet anslutna system, kan få mycket allvarliga konsekvenser för ett samhälle som vårt både på kort och lång sikt. Tiden är sedan länge förbi då Moskvas försäljning på området bestod av enbart störutrustning för GPS. Även om man i Ryssland har pratat mycket om ”brain drain” ska man inte glömma bort att landet har en oerhört stor mängd duktiga matematiker och fysiker som under många år ägnat sig att bygga och testa elektroniska och digitala attackverktyg som vi i väst endast har ett litet hum om. Att flera ryska företag som är aktiva inom dessa fält återfinns på SIPRI-listan visar att de också har både finansiella muskler och med stor sannolikhet produkter som är mycket avancerade.

Tre böcker om Norge under Andra världskriget

Efter att ha sysslat med Ryssland i ett antal veckor kopplade jag av under ett par dagar med att läsa tre böcker om Norge under Andra världskriget. Helt kom jag nu inte undan ämnet då jag fick en hel del information om de norska kommunister som slogs mot tyskarna och vars verksamhet styrdes från NKVDs residentur i Stockholm. Deras planer var nämligen inte desamma som resten av motståndsrörelsen. En av böckerna – ”Kai Holsts mystiska död” – har jag fått av författaren Göran Elgemyr som äntligen fått en svensk förläggare till sin efterlängtade bok om mordet på den norske motståndsmannen Kai Holst efter krigsslutet i Stockholm. Bok nummer två – ”Oslogänget – Norskt motstånd mot tysk ockupation” – kom med posten från SMB (Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek) och den tredje – ”Norge 9 april 1940 – Tyska invasionen timme för timme” – köpte jag begagnad i Högdalen. Den utgavs av Atlantis 2004.

Göran Elgemyr, som under många år var Sveriges Radios främste historiske journalist, har tidigare gjort flera program om mordet på Kai Holst samt lyfte fram andra hemligheter som Stella Polaris-affären, den norska motståndsrörelsens underrättelsetjänst XU och många andra spännande ämnen. Kai Holst var en mycket framträdande person inom den norska motståndsrörelsen och mördades endast 32 år gammal i Stockholm den 27/6 1945, knappt två månader efter krigsslutet. Han hade bland annat nära kontakter med Jens Christian Hauge och Gunnar Sönsteby som ledde viktiga delar av motståndsrörelsen och Holst fungerade som en kontakt mellan Milorgs motståndsgrupper och mer fristående organisationer som underrättelsetjänsten XU, Gunnar Sönstebys Oslo-gänget, Asbjørn Bryhn’ Bryhns polisgrupper och de kommunistiska motståndsgrupperna med Asbjørn Sundes Osvald Gruppe i spetsen. Han var en riktig spindel mitt i kontaktnätet. Efter att nästan ha hamnat i Gestapos garn flydde Kai Holst, som så många andra, till Sverige och blev i Stockholm en av motståndsrörelsens viktigaste fixare. Han kunde ordna allt.

Mordet på Holst ägde rum efterkrigsslutet strax efter att han hade medverkat i ett antal förhör med tyska signalspanare som satt internerade i Lillehammer i Norge. Kai Holst begav sig per bil till Sverige och Stockholm där han åkte runt till olika adresser under ett antal timmar för att på morgonen dagen efter, hittas skjuten till döds i en trappuppgång på Rindögatan 42 på Gärdet. Svensk polis och ett antal ledande personer i motståndsrörelsen hävdade omedelbart att det rörde sig om självmord. Varför det inte var på detta vis och vad som hände tycker jag ni ska läsa i Göran Elgemyrs fantastiska bok. Köp den idag! Och köp den gärna också som en intressant och värdefull julklapp till dina historieintresserade vänner. Det är både boken och vännerna värda!

Gunnar Sönstebys memoarer utkom i Norge redan 1960 och har nu givits ut på svenska av SMB. Tyvärr är den Sönsteby död sedan ett par år tillbaka och kan inte kommentera det som publicerats de senaste decennierna. Annars är boken en intressant redogörelse över vad som ägde rum i Norge, främst i Oslo, där Sönsteby hade sin huvudsakliga verksamhet i det så kallade Oslogänget. Max Manus var en annan framträdande medlem. Det är på många sätt en spännande och intressant berättelse, om än sedd med lite lätt rosafärgade glasögon. Man får en känsla att Sönsteby kunde fråga vilken norrman som helst och alla ställde alltid upp. Så var naturligtvis inte fallet. Alla vidriga förrädare glider texten snabbt och enkelt förbi, trots att de i hög grad utgjorde den värsta faran för motståndsrörelsen och borde ha varit ett problem som man aktivt kartlade och bekämpade. Om man bara har förståelse för att många vassa kanter slipats av och att boken både saknar person- och sakregister, är den ett värdefullt bidrag till Norges historia under kriget och man väl bör ta till sig. Som alla SMBs böcker säljs den endast genom organisationen men det är å andra sidan kostnadsfritt att gå med.

Boken om den 9:e april är naturligtvis en otrolig djupdykning under en enda dag och man kan naturligtvis fråga sig om det är värt att lägga hela 320 sidor på denna enda dag om än så viktig och naturligtvis också ytterst traumatisk för väldigt många. Man ska dock tänka på att boken är viktig för oss alla som lever i fred och oftast ser krigshandlingar som något hypotetiskt och alltid något som alltid ligger mycket långt borta i både tid och rum. Bokens källor är förtecknade men tyvärr saknar den både sak- och personregister samt notapparat.

Avslutningsvis vill jag gärna ta upp Kai Holsts mord i ett lite vidare perspektiv. Detta gäller samtliga studier som berör olika slags ”fall” vare sig det gäller morden på Kai Holst, Dag Hammarskjöld, Carl Algernon eller Olof Palme, eller ”fall” som nerskjutningarna av KAL-007 över Sibirien eller MH-17 över Ukraina eller kraschen 2010 med Tu-154M med delar av Polens statsledning. Man får aldrig förlora sig enbart i fallets detaljer! Då är risken stor att man går vilse. För att på bästa sätt undvika detta måste man skaffa sig en detaljerad bild av normalen – hur står det till i alla de fall när inget extraordinärt inträffar, och hur omvärlden fungerar bortom konspirationerna.

Tittar man på fallet med mordet på Kai Holst kan man enkelt konstatera att det vid denna tid finns sex aktörer med kapacitet och möjligtvis ett dolt motiv: Sverige (C-byrån, Säpo), Norge (motståndsrörelserna), USA (OSS), Storbritannien (MI 6, SOE), Tyskland (forna spioner) och Sovjetunionen (NKVD, GRU). Om man granskar arbetsmetoder, tar hänsyn till att det nu råder fred i världen och att vi rör oss på 1940-talet, anser jag att endast är de norska motståndsrörelserna respektive NKVD som skulle kunna utföra en avrättning av detta slag. Här kan man både hitta troliga motiv, användandet av mord som modus operandi och tillgång till personer som skulle kunna utföra dådet. De övriga länderna faller ifrån på grund av en eller flera faktorer. För att kunna få ett troligt avslut på denna osmakliga och tråkiga affär tror jag att det är denna väg man måste gå om man ska söka vidare. Kai Holst var på alla sätt en man som är värd att få ett eftermäle utan mängder av lögner och frågetecken.

Samarbeta inte med Ryssland!

Ropen skalla – samarbeta med alla! De fasansfulla massmorden i Paris har naturligtvis skakat om den civiliserade världen på många sätt. För många länder har det varit lätt att avstå från kraftåtgärder mot IS så länge massmorden bara drabbade araber i Mellanöstern. Nu ser vi mängder av vita kroppar i blodpölarna och då krävs det plötsligt helt andra åtgärder. Det som oftast händer när västvärlden känner sig lurad eller överraskad och en massa människoliv går till spillo, är att kraven på kraftåtgärder många gånger skjuter över målet och/eller drar med sig kontraproduktiva åtgärder.

I bakvattnet på 9/11 har många av världens underrättelsetjänster fått maktbefogenheter som förstör delar av vårt civila samhälle. NSAs och brittiska GCHQs massiva avlyssning av Internet och världens telekommunikationer var aldrig ordentligt genomtänkt och har medfört stora problem. I vissa fall har avlyssningen till och med varit kontraproduktiv på grund av att politiker och tjänstemän hade så bråttom att börja bekämpa al-Qaida att en rad åtgärder aldrig utvärderats i sig själva eller i förhållande till andra använda metoder. Man kan ju undra hur mycket terrorbekämpning som ägt rum när USA avlyssnat Tyskland och Tyskland avlyssnat USA?

När man nu ska visa framfötterna och ta i med hårdhandskarna hörs krav om att inga hinder ska få stå i vägen och man ska samarbeta med alla som vill bekämpa IS. Det låter bra för stunden men kommer att medföra stora problem i det långa loppet, särskilt om vi i väst vore okloka nog att börja ägna oss åt terroristbekämpning tillsammans med Ryssland. Då kommer vi att komma ur askan i elden. Ryssland är ett land som kommer att utnyttja ett eventuellt samarbete med väst om att bekämpa IS och andra terroriströrelser till att skapa förutsättningar för att bekämpa oss i väst så snart tillfälle ges.

Under Andra världskriget gav främst USA, Storbritannien och Kanada en oerhörd mängd hjälp till Sovjetunionen och ”Uncle Joe”, alltså Stalin. Det man främst tänker på var den synnerligen omfattande lend-lease hjälpen som under det första året av Operation Barbarossa räddade Sovjetväldet från total undergång. Det tackade ryssarna för genom att smutskasta hjälpaktionen och sprida desinformation världen över. Desinformationsmaskinen spred påståenden som att hjälpen inte var tillräckligt omfattande, att det som skickades till dem var sekunda gods, hjälpen kostade mer än den smakade, att de västallierades leveranser nyttjades för spionage mot Sovjet och en rad andra falska påståenden. Trots att Sovjet stod vid randen till en omfattande katastrof fick man inte visa sig svagt och beroende av andra. Man biter den hand som föder en.

Sovjetunionen nyttjade också det allierade samarbetet till att värva agenter i väst och stjäla västsidans hemligheter. Man passade också på att placera ut illegalister i både USA och Kanada och använde de olika sovjetiska kontrollanter som de skickade till de västallierades olika fabriker till att bedriva ett synnerligen omfattande industrispionage. De tog emot med ena handen och stal med den andra.

Samma sak kommer att hända nu om väst sträcker ut sina händer till Ryssland för att samarbeta med den ryske diktatorn mot den jihadistiska terrorismen. Det kommer att bli ett ”samarbete” som kommer att skada hela västvärlden.

För det första får man inte glömma att Ryssland är en diktatur som själva bedriver statsterrorism. När Vladimir Putin inledde sitt sista språng mot makten som chef för säkerhetstjänsten FSB (KGBs efterträdare) 1988-1989, lät han att spränga ett antal hyreshus i städerna Bujnaksk, Volgodonsk och Moskva för att kunna skylla på tjetjenska terrorister. I själva verket var det hans egna FSB-tjänstemän som bar sprängmedlet på plats och därmed mördade ett antal helt oskyldiga ryssar. I ett av hyreshusen bodde FSBs gränsvakter med familjer. Sammanlagt dog 307 personer och över 1.700 skadades! Allt för att kunna skylla på de frihetssträvande tjetjenerna och inleda Rysslands andra krig mot den tjetjenska befolkningen. Kan de bli mer vidrigt?

Med stöd av kampen mot inhemska och internationella terrorister fick Putin den ryska duman att anta en helt ny terroristlagstiftning 2005. Den skiljer sig stort från de lagar som västliga demokratier lagt fram. Den ryska duman har nu givit carte blanche till underrättelseorganisationerna GRU, SVR och FSB att utomlands ingripa mot och avrätta medlemmar i terrorist- och extremist-organisationer. Att man omedelbart anser sig ha ett behov av att avrätta terrorister kan man ha en viss förståelse för. Men vilka är det som anses vara extremister? Personer som du och jag?

Analyserar man Rysslands krigföring i Tjetjenien och övriga Kaukasus, i Georgien och i Donbass i östra Ukraina är det definitivt svårt att skilja på vem som är vem. Vem är terrorist och vem är terroristbekämpare? Använder man sig av omfattande tortyr och skenavrättningar, skjuter ihjäl familjemedlemmar för att få en misstänkt att tala, våldtar kvinnliga familjemedlemmar etc undrar man vilka etiska och moraliska värden det är som Ryssland kämpar för? Den starkes rätt att ostraffat ta för sig vad han vill?

Jag kommer ihåg på 1980-talet då pseudonymen ”Viktor Suvorov” berättade om hur man tränade unga, nya spetsnaz-soldater genom att få dem av vada genom bassänger med djurblod där tarmar och delar av djurkroppar hängde ner. Nu förstår man att Suvorov nog hade fel – det var inte blod och delar från djur som användes …..

Svenskar i krig 1945-2015 (recension)

Att Sverige som land hållit sig utanför krig i flera hundra år betyder inte att svenskar saknar erfarenheter på området. Ända sedan Sverige uppstod som nation har medborgare i vårt land sökt sig utanför våra gränser för att slåss för andra nationer och/eller för andra värden än de vi kan anses tro på.

För några år sedan kom en intressant bok ut som tog upp ämnet – ”Svenskar i krig 1914-1945” författad av Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg, två både duktiga och vetgiriga författare. Jag känner dem bägge: Lars är bland annat min medförfattare till boken ”Ryska elitförband” och Lennart är historieintresserad kriminalpolis i Sundsvall som bland annat studerat och gjort research kring Förintelsen. Båda två har släktingar som stridit på olika platser i världen.

Nu har de äntligen blivit klara med sin uppföljare som behandlar perioden efter Andra världskriget. ”Svenskar i krig 1945-2015” är lika välskriven som föregångaren och enligt min mening ännu mer intressant. En del har naturligtvis att göra med att de behandlar flera konflikter som fortfarande är synnerligen aktuella och att inte mindre än fyra kapitel i boken tar upp konflikter som sträcker sig in i början av detta år.

Svenskar i Krig 1945-2015 -180x269

Att svenska unga män sökt sig till den franska Främlingslegionen eller att flygaren Carl Gustaf von Rosen stödde utbrytarstaten Biafra i början av 1960-talet är knappast något nyhet för oss som är lite äldre, men för alla de som växt upp först efter Sovjetunionens och Warszawapaktens upplösning är kunskapen om historien en helt annan. Just helheten med de många olika konflikterna från de senaste 70 åren är en av bokens stora fördelar. Men även vi som anser oss vara nog så allmänbildade och är särskilt historiskt intresserade finner nog flera riktiga intressanta guldkorn i boken och kan nog ibland göra upptäckter som förvånar.

Det finns en hel del spännande att läsa om staten Israels första stapplande steg i en riktigt fientlig värld i slutet av 1940-talet. Åtskilliga svenskar fanns bland de som i uniform såg till att de omringade israelerna kunde överleva de övermäktiga attacker som arabländerna Egypten, Transjordanien, Libanon, Syrien och Irak riktade mot det nya judiska landet. Det finns säkert många som tror att detta endast var en viktig fråga för Sveriges judar men flera av de som var beredda att offra sitt liv för Israel var varken judar eller ens särskilt religiösa. En annan överraskning var att se den forne fackföreningsmannen och landshövdingen Sigvard Marjasin i israelisk uniform. Svenskar som iklätt sig israeliska uniformer behandlas i ytterligare ett kapitel men då behandlas de senaste decennierna. Här tycker jag dock att man gott kunde ha tagit upp några av de svenskar som både är svenska och israeliska medborgare, som bor i Sverige men som återkommande inställer sig för repetitionstjänstgöring i den israeliska krigsmakten. Det är en pusselbit som jag saknar.

USAs militära engagemang i världen medför att sammanlagt tre kapitel ägnas åt ”Stars and Stripes” – Korea-kriget, Vietnam-kriget och de senaste decennierna fram till idag. Den amerikanska krigsmakten utgör en speciell lockelse för många unga killar. Det är lite av att sätta upp långfingret mot alla de politiskt korrekta människorna hemma i Sverige att både bli yrkesmilitär och göra det just i det hemska kapitalistiska Amerika. Säkert firar de att ha skrivit på kontraktet med att ta en drink på en bar innan klockan tolv på dan. En del i lockelsen att jobba för ”Uncle Sam” är chansen att få se delar av världen man annars aldrig fått se och kanske få göra flera spännande resor.

Som jag ser det finns det i princip bara en riktig svaghet med boken och det är det alldeles för korta kapitlet om krigen i det forna Jugoslavien under 1990-talet. Knappa åtta skrivna sidor är ett litet misslyckande som jag hoppas kan korrigeras till nästa upplaga. Trots detta glapp är boken ändå så pass intressant och värdefull att du bör köpa den. Dels är den en viktig och bra skriven historiebok som jag är säker på att du kommer att uppskatta, dels kommer det att bli en uppskattad och lämplig julklapp. Jag är säker på att du kan ordna rabatt om du köper tio ex eller fler!