Stor i orden – liten på jorden

Efter att den så kallade revolutionen drabbat Ryssland 1917 påstod propagandan under decennier att västvärlden var imperialistisk, revanschistisk, militaristisk, rasistisk och nationalistisk och att den första arbetarstaten i världen stod för dess motsatser. Hundra år sedan har pendeln sedan länge slagit tillbaka. Plus har blivit minus och minus blivit plus, vitt har blivit svart och svart blivit vitt.

Dagens Ryssland står för alla de begrepp som kommunisterna beskyllde väst för. Resultatet är en svårhanterbar, och för det flesta utomstående, en svårbegriplig, obalans mellan en till tänderna upprustad krigsmakt samtidigt som resten av landet är en bananrepublik med förstörd ekonomi, miljö och folkhälsa medan samhällshjulen många gånger endast snurrar p.g.a. en omfattande korruption. Man kan diskutera när denna förändring ägt rum men knappast att ändringen i sig har skett.

För cirka tio dagar sedan publicerade European Council of Foreign Relations (en organisation med svensk representation) en ny rapport med namnet ”Russia 2030 – A story of great power dreams and small victorious wars”. Den tar upp många intressanta aspekter värda att studera även om jag inte håller med om samtliga enskilda detaljer.

<a href= ”http://www.ecfr.eu/publications/summary/russia_2030_a_story_of_great_power_dreams_and_small_victorious_wars

En anledning till det skeende vi nu observerar bygger på en vilja från rysk sida att rikta befolkningens uppmärksamhet på sådant som kan uppvisa hur Ryssland växer sig allt starkare. Tack vare pengar som lades på hög under tiden då olje- och gaspriserna var höga och låga kostnader för arbete och material har den ryska krigsmakten kunnat växa sig ordentligt stark. Samtidigt har Putin släppt fram en patriotisk propaganda av sällan skådat slag. Den ryska befolkningen luras att tro på propagandans budskap om en stark slavisk nation som både ska fruktas och beundras av omgivningen.

En orsak till att Ryssland vill knyta raden av gamla sovjetrepubliker närmare till sig är viljan att bygga en buffertzon av stater som utgöra ett skydd mot anfall från väst. En annan är en förhoppning om att de ska kunna ge bidrag till den svaga ryska ekonomin. Dessa anledningar (bland flera andra) ledde efter Andra världskriget till ockupationen av länderna i Östeuropa och till uppbyggandet av Warszawapakten och Comecon. Det är samma unkna tankegods som återkommer gång efter annan.

Urusel rysk ekonomi
Med en ekonomi som troligtvis kommer att krympa ända fram till 2030 måste Putin förvandlas till en bättre trollkarl än Joe Labero. Som en del i spelet med den allt mer växande patriotismen måste Moskva uppvisa nya militära segrar på det utrikespolitiska planet. Man kan strunta i att man gör fel bara det ryska folket inte ser det. Transnistrien, Tjetjenien, Abchazien, Syd-Ossetien, Krim, Donbas, Syrien – allt det som det ryska folket tror är ryska segrar måste fortsätta uppfattas som sådana men också nya segrar måste kunna inhystas. Den chauvinistiska hydran måste hela tiden matas med nya segrar.

Men för att den ryska ekonomin inte ska dräneras för fullt får striderna inte kosta allt för mycket, varken i ryska liv eller i rubel. Då kan det som idag uppfattas som något positivt snabbt slå tillbaka mot Putin och de andra krigsprofitörerna i Moskva. Fram till i mars i år ska operationen i Syrien ha kostat Ryssland 460 miljoner dollar enligt Tass. Samtidigt håller man rysk trupp i fem ockuperade områden i Moldavien, Georgien och Ukraina samt har ryska permanenta militärbaser i bl.a. Kazakstan, Tadzjikistan och Vitryssland.

Vart kan Ryssland gå?
1. En seger som kanske inte måste bli så dyr och som även skulle ge Moskva några positiva röster i omvärlden vore att skapa fred mellan Armenien och Azerbajdzjan i konflikten om Nagorno-Karabach. Pågående konflikter mellan olika OSS-länder kommer både politiskt och praktiskt sätta käppar i hjulet för Putins planer på ett ökat samarbete. Samtidigt finns det säkert en strävan att se till att samarbetspartnern Armenien inte råkar allt för illa ut i en uppgörelse med det muslimska Azerbajdzjan.

2. Ökat samarbete inom ett antal gemenskaper av före detta Sovjetrepubliker bl.a. Eurasian Economic Union, Eurasian Customs Union och Eurasian Development Bank, vore också positiva och helt i linje med de senaste 10 årens arbete. Här har Putin satsat mycket resurser vilket delvis stärkt den ryska ekonomin, delvis stärkt deras aktier i Centralasien och Kaukasus. Samtidigt vet Rysslands grannar vad det ultima priset för ökat samarbete kan bli. De har alla erövrats av Moskva minst två gånger och de vill knappast att det ska bli tredje gången gillt.

3. Ett helt fruktfat befinner sig norr om Ryssland med lockande priser i form av nytt territorium, en gigantisk ny ekonomisk zon, nya olja-, gas- och metallfyndigheter samt en militär buffertzon som ryssarna alltid så desperat längtar efter. Under cirka 15 års tid har ryssarna bedrivit en omfattande verksamhet på flera plan för att försöka försäkra sig om ett Arktis i ryska händer. Man har organiserat ett antal vetenskapliga expeditioner för att undersöka om kontinentalsockeln skulle kunna bevisa rysk överhöghet över Arktis, Moskva har byggt ett antal militära anläggningar i form av hamnar, flygplatser och liknande, en stor mängd vapen och annan militär utrustning har byggts om för att passa i det hårda klimatet och mycket annat. För ett par månader sedan förde den ryska krigsmakten in militära rådgivare och hundar från ett tjetjensk specialförband på Spetsberg och bröt därmed mot det avtal som finns om områdets icke-militära status. Putin är till 100 procent inställd på att Ryssland ska skaffa sig ett militärt övertag i Arktis som väst därefter inte ska kunna rubba.

4. Baltikum är självklart tre hängande frukter som Moskva suktar efter men där priset kan medföra en totalkrasch för det nya ryska imperiet. Lyckas man manövrera rätt kan Putin på ett eller annat sätt tillskansa sig någon form av stöd från de tre ekonomierna men leder makthungern till ett krig med Nato kan Ryssland både förlora sin krigsmakt och slås sönder nationellt och infrastrukturellt med endast alla redan existerande kvarnstenar kvar runt halsen. Agerande på och runt Östersjön kommer att vara ytterst viktigt att bevaka.

För svenskt vidkommande kommer mycket av framtiden vara beroende av hur vi lyckas skydda Gotland. Ett kraftfullt försvar av ön kan mycket väl medföra att alla ryska planer på aktioner mot Estland, Lettland och Litauen måste läggas på is och i så fall blir det en billig försäkring mot krig och katastrof i vårt närområde. Men skyddet av Gotland, och därmed Baltikum, är knappast något vi kommer att ha möjlighet att helt sköta på egen hand. Scenen i norra Europa är för komplicerad för detta och därför måste vi och Finland tillsammans söka medlemskap i Nato. Blir vi medlemmar innan 2020 finns det stora chanser att vi lyckas.

Jag hoppas att dessa rader delvis kan komplettera tankarna i rapporten från ECFR. Att försöka förstå vart Ryssland är på väg är naturligtvis oerhört viktigt för oss. Samtidigt är alldeles för många av de framtida variablerna osäkra. Men genom att tänka igenom möjliga framtida scenarier ökar vi möjligheten att förstå vad som sker framöver och att ta reda på de pusselbitar som uppenbarar sig och bestämma var de hör hemma.

Samarbeta inte med Ryssland!

Ropen skalla – samarbeta med alla! De fasansfulla massmorden i Paris har naturligtvis skakat om den civiliserade världen på många sätt. För många länder har det varit lätt att avstå från kraftåtgärder mot IS så länge massmorden bara drabbade araber i Mellanöstern. Nu ser vi mängder av vita kroppar i blodpölarna och då krävs det plötsligt helt andra åtgärder. Det som oftast händer när västvärlden känner sig lurad eller överraskad och en massa människoliv går till spillo, är att kraven på kraftåtgärder många gånger skjuter över målet och/eller drar med sig kontraproduktiva åtgärder.

I bakvattnet på 9/11 har många av världens underrättelsetjänster fått maktbefogenheter som förstör delar av vårt civila samhälle. NSAs och brittiska GCHQs massiva avlyssning av Internet och världens telekommunikationer var aldrig ordentligt genomtänkt och har medfört stora problem. I vissa fall har avlyssningen till och med varit kontraproduktiv på grund av att politiker och tjänstemän hade så bråttom att börja bekämpa al-Qaida att en rad åtgärder aldrig utvärderats i sig själva eller i förhållande till andra använda metoder. Man kan ju undra hur mycket terrorbekämpning som ägt rum när USA avlyssnat Tyskland och Tyskland avlyssnat USA?

När man nu ska visa framfötterna och ta i med hårdhandskarna hörs krav om att inga hinder ska få stå i vägen och man ska samarbeta med alla som vill bekämpa IS. Det låter bra för stunden men kommer att medföra stora problem i det långa loppet, särskilt om vi i väst vore okloka nog att börja ägna oss åt terroristbekämpning tillsammans med Ryssland. Då kommer vi att komma ur askan i elden. Ryssland är ett land som kommer att utnyttja ett eventuellt samarbete med väst om att bekämpa IS och andra terroriströrelser till att skapa förutsättningar för att bekämpa oss i väst så snart tillfälle ges.

Under Andra världskriget gav främst USA, Storbritannien och Kanada en oerhörd mängd hjälp till Sovjetunionen och ”Uncle Joe”, alltså Stalin. Det man främst tänker på var den synnerligen omfattande lend-lease hjälpen som under det första året av Operation Barbarossa räddade Sovjetväldet från total undergång. Det tackade ryssarna för genom att smutskasta hjälpaktionen och sprida desinformation världen över. Desinformationsmaskinen spred påståenden som att hjälpen inte var tillräckligt omfattande, att det som skickades till dem var sekunda gods, hjälpen kostade mer än den smakade, att de västallierades leveranser nyttjades för spionage mot Sovjet och en rad andra falska påståenden. Trots att Sovjet stod vid randen till en omfattande katastrof fick man inte visa sig svagt och beroende av andra. Man biter den hand som föder en.

Sovjetunionen nyttjade också det allierade samarbetet till att värva agenter i väst och stjäla västsidans hemligheter. Man passade också på att placera ut illegalister i både USA och Kanada och använde de olika sovjetiska kontrollanter som de skickade till de västallierades olika fabriker till att bedriva ett synnerligen omfattande industrispionage. De tog emot med ena handen och stal med den andra.

Samma sak kommer att hända nu om väst sträcker ut sina händer till Ryssland för att samarbeta med den ryske diktatorn mot den jihadistiska terrorismen. Det kommer att bli ett ”samarbete” som kommer att skada hela västvärlden.

För det första får man inte glömma att Ryssland är en diktatur som själva bedriver statsterrorism. När Vladimir Putin inledde sitt sista språng mot makten som chef för säkerhetstjänsten FSB (KGBs efterträdare) 1988-1989, lät han att spränga ett antal hyreshus i städerna Bujnaksk, Volgodonsk och Moskva för att kunna skylla på tjetjenska terrorister. I själva verket var det hans egna FSB-tjänstemän som bar sprängmedlet på plats och därmed mördade ett antal helt oskyldiga ryssar. I ett av hyreshusen bodde FSBs gränsvakter med familjer. Sammanlagt dog 307 personer och över 1.700 skadades! Allt för att kunna skylla på de frihetssträvande tjetjenerna och inleda Rysslands andra krig mot den tjetjenska befolkningen. Kan de bli mer vidrigt?

Med stöd av kampen mot inhemska och internationella terrorister fick Putin den ryska duman att anta en helt ny terroristlagstiftning 2005. Den skiljer sig stort från de lagar som västliga demokratier lagt fram. Den ryska duman har nu givit carte blanche till underrättelseorganisationerna GRU, SVR och FSB att utomlands ingripa mot och avrätta medlemmar i terrorist- och extremist-organisationer. Att man omedelbart anser sig ha ett behov av att avrätta terrorister kan man ha en viss förståelse för. Men vilka är det som anses vara extremister? Personer som du och jag?

Analyserar man Rysslands krigföring i Tjetjenien och övriga Kaukasus, i Georgien och i Donbass i östra Ukraina är det definitivt svårt att skilja på vem som är vem. Vem är terrorist och vem är terroristbekämpare? Använder man sig av omfattande tortyr och skenavrättningar, skjuter ihjäl familjemedlemmar för att få en misstänkt att tala, våldtar kvinnliga familjemedlemmar etc undrar man vilka etiska och moraliska värden det är som Ryssland kämpar för? Den starkes rätt att ostraffat ta för sig vad han vill?

Jag kommer ihåg på 1980-talet då pseudonymen ”Viktor Suvorov” berättade om hur man tränade unga, nya spetsnaz-soldater genom att få dem av vada genom bassänger med djurblod där tarmar och delar av djurkroppar hängde ner. Nu förstår man att Suvorov nog hade fel – det var inte blod och delar från djur som användes …..