Stridande markförband i Syrien

Min vän Anders Thomasson ställde tidigare en fråga om Ryssland har stridande markförband i Syrien? Svaret är att visst har man det och i en ganska stor omfattning också. Moskva använder sig av samma slags knep man har använt sig av i Ukraina. Enskilda bataljoner ur ett stort antal större brigader sänds till Syrien vilket gör det svårt att bilda sig en heltäckande bild.

Helt kort så har Ryssland enheter ur minst 14 flygförband på plats i landet och på motsvarande sätt enheter från uppskattningsvis minst 13 markförband på plats.

66:e Ledningsbrigaden från Stavropol och sammanlagt fyra motorskyttebrigader har olika enheter på plats. Dessutom finns ett ryskt spaningskompani där liksom enheter från två artilleribrigader, en raketartilleribrigad och två brigader ur marininfanteriet. Avslutningsvis har Moskva sett till att enheter ett regemente kemskyddstrupper finns där bl.a. med minst sex fordon med eldkastare samt personal med störsändare från en brigad för elektronisk krigföring.

Hur mycket av dessa trupper är satta att försvara ryska baser och flygfält respektive där för offensiva uppdrag är mycket svårt att svara på. Det är dock klart att ryska artilleriförband deltar för att stötta den syriska regeringssidan. Det finns all anledning till att återkomma i ämnet.

Annonser

Sjukhus anfalls med klusterbomber

Sedan månadsskiftet september/oktober hösten 2015, då Vladimir Putin skickade i Rysslands krigsmakten i Syrien för att stötta Bashar al-Assad, har landet fyllts av olika ryska militära förband, framförallt flygstyrkor. Från starten kunde man konstatera att ryssarna främst gav sig på de västvänliga och demokratiska styrkorna medan terroristerna i IS idet närmaste lämnades i fred. Dessutom riktar man många angrepp mot de västvänliga gruppernas rekryteringsbas dvs civila människor som lever i de områden som dessa styrkor behärskar.

Bara efter några veckor kunde man konstatera att det ryska flyget inte brydde sig om att försöka rikta sina attacker i någon större utsträckning, åtminstone inte rikta dem så att sjukhus kliniker och sjuktransporter kunde undgå att träffas. Human Rights Watch såg minst 14 sjukvårdsinrättningar bombas fram till nyår och Läkare Utan Gränser räknar med att åtminstone 9 sjukhus och vårdinrättningar har bombats mellan nyår och tiden fram till den 9/2. Den senaste veckan har dessutom sjukhus i Maaret al-Numan, Aleppo, Azaz och Tafas anfallits.

Klusterbomber och missiler över Syrien hösten 2015.
Klusterbomber och missiler över Syrien hösten 2015.

Tyvärr stannar inte den ryska brottsligheten vid att bomba sjukhus. Det ryska flygvapnet och andra militära förband använder sig ofta av förbjudna klusterbomber och ammunition med olika former av splitterverkan, olika slags vapen som inte alls är tänkt att användas mot civilpersoner utan mot koncentrationer av militär trupp. Använts de mot vanliga civila utan särskilda skydd mot splitter och liknande, blir klusterbomberna ett verktyg för massmord. Denna typ av vapen är därför förbjudna sedan 2010.

Enligt en karta som Human Rights Watch tog fram över höstens utnyttjande av klustervapen har Rysslands flygvapen släppt klustervapen mot civila centra 13 gånger innan årsskiftet. Uppgifterna visar att man från rysk sida använder ett antal olika typer av klustervapen. Exakt varför man väljer olika vapen vid olika tillfällen eller mot just vissa specifika mål är dock inte känt. Det är dock inte bara bomber från det ryska flygvapnet som nyttjas utan även olika slags missiler som avskjuts av ryska marktrupper, bland annat Totjka-missiler som är ett mycket vanligt vapen hos de ryska missilbrigaderna. En av de andra raketerna som används är 300 mm 9M55K-missiler som sprider 72 handbollstora minibomber över hela målet innan de exploderar. Befolkningen har inte en chans.

Slutsatsen är att president Putin och Ryssland dels ljuger om målsättningen med sin kampanj i Syrien (det vill säga att bekämpa IS), dels far med osanning avseende användandet av ryska marktrupper (det finns inga i Syrien). Utöver detta nyttjar Moskva förbjudna vapen som bland annat används mot sjukhus och andra vårdinrättningar.

Vladimir Putin begår krigsbrott i Syrien. Det är dags att be den Internationella brottmålsdomstolen i Haag att påbörja en förundersökning riktad mot Ryssland.

Ryska flottan får 42 nya fartyg 2016

Den del av nyhetsfloden som rör den ryska krigsmakten handlar som oftast om deras arméstridskrafter, nya stridsflygplan och de olika slags missiler man placerar ut runt sina gränser, exempelvis i Kaliningrad och på Krim. Sanningen är dock att samtliga delar av Rysslands offensiva stridskrafter har förstärkts och en mycket stor del av detta rör den ryska flottan på både ytan och under den. Under innevarande år kommer de fem flottorna runt Rysslands kuster att förstärkas med hela 42 stycken örlogsfartyg, både ytfartyg och ubåtar – från stora atomubåtar med kryssningsmissiler till en mängd mindre korvetter och fregatter.

Även om den ryska ekonomin har stora problem skär man inte ner på de militära satsningarna. Enligt IISS i London (www.iiss.org) ökar till och med utgifterna avsevärt och enligt helt färska siffror står Ryssland för 20 procent av världens ökning av militärutgifterna för 2015. Mer än 5 procent av BNP går nu direkt till den ryska krigsmakten. Man ska dock komma ihåg att andra stora delar av det ryska samhället är inriktat mot militären – undervisning i skolor, föreningsliv, kyrkans verksamhet och mycket, mycket annat.

Att Moskva nu kan se fram emot nästan ett nytt örlogsfartyg i veckan är ett av flera tecken som bekräftar Vladimir Putins globala politiska ambitioner. Fartygen har i hög grad en offensiv kapacitet som Ryssland behöver för att kunna bli en världsledande militärmakt med en global räckvidd. Har man ambitionen att agera utanför hemmaplan måste man ha egen kapacitet att både få sina styrkor på plats och därefter kunna underhålla dem på ett effektiv sätt under en längre tid. Det ryska engagemanget i Syrien är ett bevis på att man i Moskva tänker i dessa termer. Ett antal jakt-, attack- och bombflygplan kan naturligtvis både snabbt och på egen hand ta sig till Syrien men ska de sedan stanna kvar krävs det en rejäl egen transportkapacitet som skyddas av tungt beväpnande örlogsfartyg för att kunna fortsätta vecka efter vecka med sina militära operationer.

Tack vare ett antal synnerligen kunniga aktivister i Ukraina, bl.a. InformNapalm (https://informnapalm.org/sv), har ett omfattande underlag publicerats där man kan se hur Ryssland byggt upp sina kapacitet inför operationerna i Syrien och hur man sedan kunnat underhålla verksamheten under en längre tid. Att aktivisterna i Ukraina intresserar sig för situationen i Syrien har främst två orsaker: för det första har de ambitionen att visa upp Rysslands stora militärpolitiska ambitioner för omvärlden, för det andra har Ryssland trots sin stora militär uppbyggnad under de senaste 15 åren, ännu inte kapacitet att bedriva så pass stora operationer på mer än en plats i taget. Krig i Syrien medför därför i hög grad lugn och ro i östra Ukraina.

Det har inte varit helt lätt att följa den ryska militära uppbyggnaden i Syrien eftersom den skett parallellt med att Moskva under en längre tid skickat ett omfattande materiellt stöd till den syriska regimen men att en rejäl ökning av trafiken ägt rum kan ingen bestrida. Under 2013 skedde sammanlagt 29 transporter från Ryssland till Syrien med hjälp av de sammanlagt 20 ryska landstigningsfartyg landet förfogar över. 2014 och 2015 ägde i snitt 45 transporter per år rum främst med fartyg från de två Svarta Havs- och Östersjöflottorna. Transporterna har skett från hamnen i Novorossijsk i Svarta Havet, genom Bosporen och vidare till den syriska hamnen i Tartus, strax norr om Libanon. Därutöver har också transporter med renodlade fraktfartyg ägt rum men dessa kan inte transportera pansarfordon och stridsvagnar på samma enkla sätt som ett landstigningsfartyg som exempelvis kan ta med upp till 20 tanks eller 45 pansarfordon per resa.

Man ska inte heller bortse från att den ryska flottan kan göra en direkt insats i Syriens inbördeskrig. Sedan 2012 har Svarta Havsflottan en permanent eskader stationerad i Medelhavet. Förutom ett antal stridsfartyg och ubåtar ingår signalspaningsfartyg, tankbåtar, underhållsfartyg för ubåtar, bärgningsfartyg, bogserbåtar och många andra båtar och fartyg. Det är en styrka som kan agera helt självständigt under minst en månads tid. Förutom att erbjuda skydd åt de ryska militära transporterna har de möjlighet att engagera sig direkt i Syrien-kriget. Man har också genomfört flera övningar i Medelhavet bl.a. 2013 då 20 fartyg övade. I en intervju från januari 2016 förklarar chefen för jagaren Kulakov att bl.a. hans skepp och missilkryssaren Varjag har till uppgift att skydda Rysslands installationer i Syrien från luftangrepp. Fartygen har en ordentlig kapacitet med olika sorters luftvärnsmissiler.

I oktober 2015 deltog fyra örlogsfartyg från flottiljen i Kaspiska havet i striderna med hjälp av 26 stycken Kalibr kryssningsmissiler som avfyrades från vattnet, flög över Iran och Iraks territorium för att slutligen slå ut ett antal mål på syrisk mark många hundra kilometer från avfyrningsplatsen. Många västliga bedömare blev överraskade av den ryska insatsen vilken visar vilken dålig kunskap många har om den ryska militära förmågan. 2012, mer än tre år innan den syriska insatsen, genomförde flottiljen i Kaspiska havet minst 10 lyckade uppskjutningar av den aktuella kryssningsmissilen från både robotbåtar och korvetter.

Från början av 1990-talet då de ryska fartygen i allmänhet låg vid kaj och i många fall rostade sönder och sjönk där de stod, har otroligt mycket ägt rum. I princip rådde det stiltje under Rysslands första 10 år men i och med att Vladimir Putin tog över rodret har uppbyggnaden av flottan ökat år för år. För lite mer än 10 år sedan, i maj 2005, yttrade Putin sin berömda tes om att upplösningen av Sovjetunionen var världshistoriens värsta geopolitiska misstag. Ska man tolka detta som att Putin önskar sig ett Ryssland med Sovjets styrka och geografiska gränser, bör man också begripa att detta kräver en marin styrka som både avskräcker omgivningen mot att ingripa mot ryska militära operationer och även kunna stödja verksamhet i andra länder som Moskva beslutar om.

Att den ryska ledningen verkligen har globala ambitioner behöver inte någon tveka om. Den ryska verksamheten omfattar bl.a. patrulleringar med både kärnvapenubåtar och långdistansbomplan runt om i världen samtidigt som Moskva har ökat sin kartläggningsverksamhet av världshaven med hjälp av över 100 vetenskapliga forskningsfartyg. Under 2015 avgick expeditioner både till Arktis och Antarktis och de flesta vatten däremellan. USA och andra västländer har flera gånger uttryckt sin oro för den allt mer närgångna ryska granskningen av olika länder i väst – en granskning som sker såväl på som under ytan och uppe i luften. Risken är stor att den kan uppstå fler incidenter liknande den som tidigare ägde rum i turkiskt luftrum då en rysk stridsflygplan sköts ner efter att ha kränkt NATO-landets luftrum.

Förutom de 42 fartyg och båtar som kommer att levereras i år till flottan, ligger ytterligare 15 fartyg snart på stapelbädden. Av dessa fartyg är ett antal beväpnande med olika slags kärnvapen vilket väl passar Rysslands strategi att satsa på fler och bättre vapen av detta slag. Enligt Viktor Tjirkov, som sedan 2012 är chef för flottan, är byggandet av nya kärnvapenubåtar det som främst prioriteras när det gäller nya örlogsfartyg. Uppbyggnaden är så pass omfattande så att den amerikanska flottans underrättelsejänst ”Office of Naval Intelligence” i höstas kom ut med sin första rapport om den ryska flottan på flera decennier. Den ryska flottan förfogade vid slutet av 2015 sammanlagt 56 ubåtar och 31 större ytattackfartyg samt 99 mindre stridsfartyg (t.ex. robotbåtar), så det är ett rejält tillskott man får under år 2016. Man tillverkar fyra olika klasser med ubåtar, både dieselelektriska och atomdrivna. Fem klasser fregatter och korvetter är också aktuella. Moskva ska också ha tryckt på startknappen för tillverkning av en klass jagare som ska tillverkas i sammanlagt 12 exemplar, sex vardera till de bägge havsflottorna Norra flottan och Stilla Havsflottan.

Vill du har ytterligare kött på benen rekommenderar jag rapporten från ONI som finns för nedladdning på http://news.usni.org/2015/12/18/document-office-of-naval-intelligence-report-on-russian-navy.

Svenskt NATO-motstånd

Organisationen Frivärld släppte häromdagen en intressant rapport med namnet ”Natomotståndet i Sverige – vilka och varför?” författad av Aaron Korewa som under ett antal år sysslat med utrikes- och säkerhetspolitik. Till skillnad från många andra, i och för sig intressanta rapporter, analyserar inte Aaron endast de sakpolitiska argumenten utan tittar också på vilka Natomotståndarna är och vad de därigenom kan tänkas ha för bakomliggande motiv. Det är trots allt en ganska stor skillnad om motståndet mot NATO leds av några socialdemokrater på vänsterkanten eller om motståndet leds av ett antal tidigare kommunister, USA-hatare och/eller personer som i decennier ägnat sig att mer eller mindre öppet ställt upp för Moskvas politiska linje.

<a href="http://frivarld.se/rapporter/natomotstandet-i-sverige-vilka-och-varfor-2/

En individ som jag tycker har uppträtt på ett synnerligen tveksamt sätt är den förre Moskva-ambassadören Sven Hirdman. Man kan ju fråga sig hur länge han företrätt Rysslands utrikespolitik? Självklart är detta inte en fråga om att man inte ska få uttrycka sina privata politiska åsikter utan det rör sig om vilka öppna eller dolda bindningar man har till främmande makt, i detta fall Ryssland. Särskilt intressant är det när en person under ett decennium företrätt svensk politik i Ryssland och som sedan sadlar om för att företräda rysk politik gentemot Sverige och omvärlden.

I rapporten om Natomotståndet tar författaren upp att Sven Hirdman suttit i organisationen MGIMOs ”Board of Trustees” och beskriver organisationen som ”ryska statens institut för internationella relationer”. I själva verket är MGIMO den ryska utrikesförvaltningens högskola som utbildar Rysslands diplomater i rysk politik, förhandlingsteknik och mycket annat. Hirdman som åtminstone suttit fyra år i styrelsen, är en av endast fyra utlänningar. Resten av styrelsen är ryssar inklusive ett stort antal tjekister som jobbat inom KGB och FSB. Enligt ett pressmeddelande skulle Hirdman fungera som representant för Ingvar Kamprad vilket också Frivärlds rapport också tar upp. Om Hirdman nu skulle representera Ingvar Kamprad så undrar jag lite över varför också Kamprad själv upptar en plats i samma styrelse? Han kan väl prata för sig själv!

MGIMO -  Kamprad occh Hirdman

Jag tycker det över huvud taget är olämpligt av individer från Sverige att ta uppdrag i Ryssland som på ett eller annat sätt kan uppfattas som ett politiskt stöd för Ryssland eller för Vladimir Putin. Jag tycker också man ska vidta åtgärder så att man undviker att hamna i sällskap med personer som haft ledande positioner inom en av världens värsta förtryckarapparater dvs KGB med efterföljarna FSB och SVR. Slutligen bör vi nog också diskutera om inte även diplomater bör sitta i ett antal års karantän innan de kan åtta sig uppdrag som kan sägas kollidera med sina forna arbetsuppgifter.