Recension av ”Spionskolan” av Mikko Porvali

Tidigare i år gav förlaget Fischer & Co (dvs Lind & Co) ut boken ”Spionskolan” av författaren Mikko Porvali, ISBN 978-91-88243-25-6. Det är en bok jag verkligen rekommenderar till alla som vill läsa en spännande historisk skildring från vårt broderland i öst och samtidigt skaffa sig en bättre insikt om livet för de många folkgrupper som bodde och delvis bor kvar i de ockuperade trakterna runt Ladoga och Onega.

Mikko Porvali är en spännande finländsk författare som skrivit flera böcker om de finländska fjärrpatrullerna och deras verksamhet bakom de sovjetiska linjerna under kriget. Den finska krigsmakten skickade både sommar och vinter in patruller in i Sovjetunionen som smög sig igenom den väl vaktade gränsen och lyckades undvika de ryssar som stod på post med fingrarna på avtryckaren. Det är en verksamhet som beskrivs på ett sätt som hela tiden håller läsaren på alerten.

Kriminalpolis och författare
Porvali är inte författare på heltid. Till yrket är han kriminalpolis och av hans färdigheter i att lägga pussel torde han vara en bra sådan. Nu menar jag inte 1000 bitar från Ravensbrück, utan förmågan att hålla komplexa utredningar i huvudet. Han har också en bra förmåga att dra slutsatser när pusselbitar fattas och de gör de verkligen i denna historia. Det är en synnerligen svårnavigerad historia där källorna många gånger medvetet har förvanskats i syfte att göra det omöjligt att nå hela sanningen bakom verksamheten. Den som gillar Mikko som författare kommer säkert också att vilja läsa hans böcker ”Bakom Röda arméns linjer”, ”Bakom fiendens linjer” och ”Fånge, spion, partisan”. Han är endast 37 år gammal så det finns en stor chans att han kommer med fler böcker. Att hans släkt kommer från det ockuperade Karelen kommer säkert att bidra till att han kommer att fortsätta att intressera sig för historiska skeendet i östra Finland.

Efterlämnade arkivpapper
Det som gör ”Spionskolan” lite extra intressant att läsa är att Mikko Porvali har ”fuskat”. Det visar sig nämligen att Mikkos farfar arbetade på Spanarskolan i Onegaborg (Petroskoj) och att Mikko fått tillgång till en minst sagt intressant dokumentation i form av dokument som farfar Antti gömde vid krigsslutet. Den minnesgode minns säkert både Stella Polaris och den s.k. ”vapengömmoaffären” där mellan 5.000 och 10.000 finländare gömt en mängd lättare vapen inför en möjligt sovjetisk ockupation. Affären upptäcktes dock 1945. Antti Porvalis gömda dokument hänger nämligen ihop med dessa bägge affärer och andra säkert ännu ej upptäckta kurragömmalekar som finländska militärer och andra patrioter i Finland sysslade med i slutet av 1940-talet.

Det var aldrig avsikten att någon utomstående skulle kunna lägga hela pusslet och dra de korrekta slutsatserna. Anledningen var att ryssarna och de finska kommunisterna utgjorde en gemensam kraft som mycket väl kunde vara riktat rakt mot den finländska krigsmakten och de sympatisörer man hade i samhället i övrigt. Med detta sagt måste jag säga att jag är synnerligen imponerad av Mikko kunna komma så långt i sina efterforskningar.

I Finland fruktade man med fog att Stalins Sovjetunionen både hyste planer på att ockupera Finland och man även var aktiva med att stötta kommunisterna i ett möjligt maktövertagande som tydligen planerades till 1948. Från Fortsättningskriget 1944 och under resten av hela 1940-talet var många människor oerhört oroliga för var ryssarna skulle kunna komma att ta sig till. Förutom de bägge krigen mot Sovjetunionen, Vinter-och Fortsättningskrigen, hade man också de tre baltiska staternas ockupationer 1939 och 1944 nära i minnet liksom införlivandet av Östeuropa i den sovjetiska intressesfären, särskilt kuppen i Tjeckoslovakien i februari 1948. I Finland kallas åren 1944-1948, då kommunisterna bland annat hade makten över Inrikesministeriet och den finska Säkerhetspolisen genom Yrjö Leino, för ”Farans år”.

Förutom den röda tråden i form av Spionskolans verksamhet med utbildning av tidigare officerare i Röda Armén som ska skickas på uppdrag bakom de sovjetiska linjerna så innehåller boken en rad spännande personteckningar, främst av dessa sovjetiska medborgare och anledningen till att de vill börja arbeta för Finland. Det vara generellt ingen brist på individer som hatade bolsjevikerna och Josef Stalin. Porvala berättar i boken bland annat att nästan 1,2 miljoner sovjetiska medborgare tjänstgjorde inom tyska Wehrmacht. Av de nästan 220.000 soldater som ryssarna omringade i Stalingrad var nästa 25 procent sovjetiska medborgare. Man kan ju bara undra vart detta hade tagit vägen om tyskarna hade behandlat alla ryssar, ukrainare och andra som medmänniskor och gett dem hopp om ett liv i Ryssland, Ukraina med flera länder utan kommunism?

Bevisen leder till en krokig väg
Så även om nu Mikko Porvali hade ett försteg då han fick tag på sin farfars gömda handlingar är de samtidigt ett spår som författaren måste följa med stor försiktighet. Vad som klart framskymtar när största delen av materialet är granskat är den finska sidans medvetna förvrängning genom sitt urval av den kvarlämnade informationen. Det framstår som ytterst medvetet att de finländska underrättelsemännen i princip endast berättat om sina misslyckanden (sic!). Alla de fall där de värvade agenterna omedelbart hoppade tillbaka till Sovjetsidan vid första bästa tillfälle tycks finnas med men inte så mycket mer. En mängd sådana fall finns beskrivna men det är i det närmste omöjligt att hitta några lyckade och framgångsrika fall. Ändå finns det gott om indikationer och indicier på att sådana existerade men både fallbeskrivningar och personalmappar tycks ha försvunnit eller vara medvetet utsorterade.

Att Finland, som var känt för en mycket kompetent och noggrann underrättelsetjänst, skulle ha ägnat så stora resurser till att skicka ut välutbildade spioner under mer än tre års tid, utan några som helst framgångar låter sig knappast göras. Då hade nog verksamheten stoppats. Det finns med största sannolikhet flera skäl till denna medvetna tystnad och brist på kunskap som Porvali finner. En anledning är att när delar av det finländska materialet framställdes hade man hundratals sovjetiska officerare i Finland som utgjorde 90 procent den avskyvärda Allierade kontrollkommissionens medlemmar i landet. Risken var stor att de skulle tvinga fram denna värdefulla information och med den i sin hand bland annat letat upp de ryssar som nu gömde sig inne i Sovjetunionen. En annan anledning var behovet att hålla de viktiga arbetsmetoderna för sig själv om man tvingas fortsätta sin underrättelseverksamhet mot ryssarna ännu en gång, antingen på hemmaplan eller från svenskt område.

Berättelsen fortsätter vidare
Sätter man berättelsen om ”Spionskolan” i ett lite större sammanhang förstår man att ett stort antal finländska officerare funderade på hur kampen skulle kunna fortsätta och då föras från Sverige om nu Finland skulle ockuperas. Den omfattande vapengömmoaffären som delvis tagits upp i samband med Stella Polaris är två av de pusselbitar som pekar i samma riktning. Självklart skulle all viktig information från den finländska signalspaningen föras över till Sverige för att sedan kunna användas mot fienden. Med att man också förde med sig så pass mycket hårdvara i form av signalspaningsbilar, radioapparater och pejlanordningar pekar på att en ganska stor verksamhet var tänkt att drivas från svensk botten. Man lämnade också efter sig fungerande radionätverk i Finland som skulle kunna komma att aktiveras från Sverige. Nu blev det ju ingen ockupation och därför ingen verksamhet i vårt land.

Guldklimpar i arkiven
Något som dock är förhållandevis okänt är att i det stora materialet som kom med Stella Polaris gömde sig också andra guldbitar. Här dök nämligen största delen av de finländska fjärrpatrullernas arkiv upp. Jag gjorde ett besök på Riksarkivets enhet i Arninge där man bland annat finner den svenska Säkerhetspolisens arkiv. På försök bad jag personalen se efter om det i Säpo-materialet fanns något om Stella Polaris. Där drog jag verkligen en vinstlott. Här fanns bland annat en komplett förteckning över vad samtliga arkivlådor innehöll som kom med Stella Polaris. Av vad jag kunde se fanns här förtecknat fjärrpatrullernas kompletta arkiv, något som hade varit försvunnit sedan kriget. Tidigare har det inte funnits några uppgifter om var fjärrpatrullernas arkiv tagit vägen. Om man ska tro på vad som tidigare sagts bör fjärrpatrullernas papper ha följt med över till Försvarets Radioanstalt med resten av Stella Polaris. Låt oss gräva där!

PS. Har någon av er läst en eller flera av Mikko Porvalis andra böcker, hör gärna av er och skriv en recension i nyhetsbrevet Fokus Öst. Det spelar ingen roll om den är kortare eller längre än denna. Ni är alltid välkomna.

Annonser

75 år av lögner

Idag kan vi se tillbaka på 75 år av lögner från Moskvas sida runt Molotov-Ribbentropp-pakten och det som den politiska ledningen i Sovjet och Ryssland kallat ”Det Stora Fosterländska Kriget” som enligt den ryska tolkningen pågick den 22 juni 1941 till den 9 maj 1945. De sovjetiska soldater som deltagit, blött och dött i operationerna mot bl.a. Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen räknades uppenbarligen inte.

http://www.glasnost.se/2016/selektivt-minne-i-moskva/

När nu Putin lägger upp sin tvättade version av historien vägrar han erkänna Sovjetunionens skuld till att Hitler-Tyskland lyckades rusta upp och lägga under sig land efter land. Faktum är ju att när Tyskland angrepp Sovjet rullade fortfarande mängder med sovjetiska järnvägsvagnar över den sovjetisk-tyska gränsen med strategiska råvaror som var nödvändiga för Tysklands upprustning. Tyska pansarofficerare och flygare hade lärts upp på sovjetiska militära skolor och i ryska fabriker och på ryska varv hade man byggt mängder av det krigsmateriel som Hitler kom att använda först mot Österrike och Tjeckoslovakien innan kriget och mot Polen, Danmark, Norge, Belgien, Nederländerna och Frankrike efter utbrottet. Till och med NKVD hjälpte till att stötta nazi-regimen, då de överlämnade flera hundra tyska kommunister som flytt till Sovjet, till Gestapo. I samband med det tyska överfallet på Norge hade Stalin upplåtit en hemlig ubåtsbas på sovjetiskt territorium för att säkerställa ockupationen av Narvik.

Molotov-Ribbentroppakten skrivs under den 23 augusti 1939

Som Kalle Kniivilä påpekar sätter Vladimir Putin likamedstecken mellan Sovjetunionen och Ryssland. Det därför spionorganisationerna SVR, FSB och GRU kunnat fira 95-årsjubileum trots att staten Ryssland bara är 25 år gammal. Att man Moskva hyllar FSB varje år är som om man i Tyskland skulle hylla SS och Gestapo. FSB är en brottslig organisation som ansvarat för fängslandet, torterandet och mördandet av många tiotals miljoner människor, däribland hundratals svenskar. Mest känd torde ju Raoul Wallenberg vara, mördad med hjälp av en injektion av giftet curare den 17/7 1947, men det finns många hundra andra som dött i tysthet, okända här hemma i Sverige.

Oavsett vad för ord som kommer ur munnen på Putin kan vi alltid vara säker på en sak: han ljuger! Han är lika sanningsenlig som Stalin och Hitler. Ska vi kunna leva jämsides det militärt aggressiva Ryssland måste vi lära oss att inte bedöma Ryssland efter vad de säger utan av vad de gör.

Samarbeta inte med Ryssland!

Ropen skalla – samarbeta med alla! De fasansfulla massmorden i Paris har naturligtvis skakat om den civiliserade världen på många sätt. För många länder har det varit lätt att avstå från kraftåtgärder mot IS så länge massmorden bara drabbade araber i Mellanöstern. Nu ser vi mängder av vita kroppar i blodpölarna och då krävs det plötsligt helt andra åtgärder. Det som oftast händer när västvärlden känner sig lurad eller överraskad och en massa människoliv går till spillo, är att kraven på kraftåtgärder många gånger skjuter över målet och/eller drar med sig kontraproduktiva åtgärder.

I bakvattnet på 9/11 har många av världens underrättelsetjänster fått maktbefogenheter som förstör delar av vårt civila samhälle. NSAs och brittiska GCHQs massiva avlyssning av Internet och världens telekommunikationer var aldrig ordentligt genomtänkt och har medfört stora problem. I vissa fall har avlyssningen till och med varit kontraproduktiv på grund av att politiker och tjänstemän hade så bråttom att börja bekämpa al-Qaida att en rad åtgärder aldrig utvärderats i sig själva eller i förhållande till andra använda metoder. Man kan ju undra hur mycket terrorbekämpning som ägt rum när USA avlyssnat Tyskland och Tyskland avlyssnat USA?

När man nu ska visa framfötterna och ta i med hårdhandskarna hörs krav om att inga hinder ska få stå i vägen och man ska samarbeta med alla som vill bekämpa IS. Det låter bra för stunden men kommer att medföra stora problem i det långa loppet, särskilt om vi i väst vore okloka nog att börja ägna oss åt terroristbekämpning tillsammans med Ryssland. Då kommer vi att komma ur askan i elden. Ryssland är ett land som kommer att utnyttja ett eventuellt samarbete med väst om att bekämpa IS och andra terroriströrelser till att skapa förutsättningar för att bekämpa oss i väst så snart tillfälle ges.

Under Andra världskriget gav främst USA, Storbritannien och Kanada en oerhörd mängd hjälp till Sovjetunionen och ”Uncle Joe”, alltså Stalin. Det man främst tänker på var den synnerligen omfattande lend-lease hjälpen som under det första året av Operation Barbarossa räddade Sovjetväldet från total undergång. Det tackade ryssarna för genom att smutskasta hjälpaktionen och sprida desinformation världen över. Desinformationsmaskinen spred påståenden som att hjälpen inte var tillräckligt omfattande, att det som skickades till dem var sekunda gods, hjälpen kostade mer än den smakade, att de västallierades leveranser nyttjades för spionage mot Sovjet och en rad andra falska påståenden. Trots att Sovjet stod vid randen till en omfattande katastrof fick man inte visa sig svagt och beroende av andra. Man biter den hand som föder en.

Sovjetunionen nyttjade också det allierade samarbetet till att värva agenter i väst och stjäla västsidans hemligheter. Man passade också på att placera ut illegalister i både USA och Kanada och använde de olika sovjetiska kontrollanter som de skickade till de västallierades olika fabriker till att bedriva ett synnerligen omfattande industrispionage. De tog emot med ena handen och stal med den andra.

Samma sak kommer att hända nu om väst sträcker ut sina händer till Ryssland för att samarbeta med den ryske diktatorn mot den jihadistiska terrorismen. Det kommer att bli ett ”samarbete” som kommer att skada hela västvärlden.

För det första får man inte glömma att Ryssland är en diktatur som själva bedriver statsterrorism. När Vladimir Putin inledde sitt sista språng mot makten som chef för säkerhetstjänsten FSB (KGBs efterträdare) 1988-1989, lät han att spränga ett antal hyreshus i städerna Bujnaksk, Volgodonsk och Moskva för att kunna skylla på tjetjenska terrorister. I själva verket var det hans egna FSB-tjänstemän som bar sprängmedlet på plats och därmed mördade ett antal helt oskyldiga ryssar. I ett av hyreshusen bodde FSBs gränsvakter med familjer. Sammanlagt dog 307 personer och över 1.700 skadades! Allt för att kunna skylla på de frihetssträvande tjetjenerna och inleda Rysslands andra krig mot den tjetjenska befolkningen. Kan de bli mer vidrigt?

Med stöd av kampen mot inhemska och internationella terrorister fick Putin den ryska duman att anta en helt ny terroristlagstiftning 2005. Den skiljer sig stort från de lagar som västliga demokratier lagt fram. Den ryska duman har nu givit carte blanche till underrättelseorganisationerna GRU, SVR och FSB att utomlands ingripa mot och avrätta medlemmar i terrorist- och extremist-organisationer. Att man omedelbart anser sig ha ett behov av att avrätta terrorister kan man ha en viss förståelse för. Men vilka är det som anses vara extremister? Personer som du och jag?

Analyserar man Rysslands krigföring i Tjetjenien och övriga Kaukasus, i Georgien och i Donbass i östra Ukraina är det definitivt svårt att skilja på vem som är vem. Vem är terrorist och vem är terroristbekämpare? Använder man sig av omfattande tortyr och skenavrättningar, skjuter ihjäl familjemedlemmar för att få en misstänkt att tala, våldtar kvinnliga familjemedlemmar etc undrar man vilka etiska och moraliska värden det är som Ryssland kämpar för? Den starkes rätt att ostraffat ta för sig vad han vill?

Jag kommer ihåg på 1980-talet då pseudonymen ”Viktor Suvorov” berättade om hur man tränade unga, nya spetsnaz-soldater genom att få dem av vada genom bassänger med djurblod där tarmar och delar av djurkroppar hängde ner. Nu förstår man att Suvorov nog hade fel – det var inte blod och delar från djur som användes …..

Grotesk historieförfalskning

En ny bok som påstås vara en historiebok har under hösten publicerats i Moskva. Den är skriven av en rysk politruk av värsta slag som försöker rättfärdiga ett antal av Stalins många misstag under Andra världskriget. Tack vare en Sveriges duktiga Rysslandkännare Ingmar Oldberg, sedan 2009 på Utrikespolitiska Institutets Rysslandprogram, kan vi nu lära oss hur delar av ryssarnas desinformationsverksamhet ser ut. Ingmar har publicerat en detaljerad recension hos ”Sällskapet för studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien” som hyser de flesta av landets experter på Ryssland och de länder som tidigare utgjorde Sovjetunionen och Waszawapakten. http://www.sallskapet.org/ostblog/?p=5360

Författare till propagandaverket heter Vladimir Rostislavovitj Medinskij och är sedan 2012 kulturminister i Ryssland. Tidigare var han bland annat professor på det ryska utrikesministeriets högskola MGIMO och deltog i en av Rysslands mest bisarra historieförfalskningsprojekt.

Boken Война Мифы СССР 1939-1945 (USSR War Myths 1939-1945), som Oldberg recenserar, utgör på sitt sätt en värdefull katalog över alla viktiga desinformationsteman som Moskva idag arbetar med och som sammantaget ska förmedla bilden av att Sovjetunionen och Stalin agerade fullständigt felfritt under krigets alla år. Lite intressant är det att Medinskij greppar hela perioden 1939-1945 eftersom ryssarna alltid drivit desinformationstemat ”Det stora fosterländska kriget” som de anser ha inträffat åren 1941-1945. På så sätt har de redan i begreppet definierat bort allt vad Molotov-Ribbentrop-pakten, invasionen och delningen av Polen samt angreppskriget mot Finland, heter. Samtidigt har det officiella Sovjet naturligtvis också fullständigt svikit alla de sovjetiska soldater som deltog i krigen och som stupade och sårades där. Det är verkligen att hugga sin egna krigsmakt och alla deltagande människor i ryggen. Man undrar om man i Moskva anser att projektet om det stora fosterländska kriget spelat ut sin roll eller om de anser att alldeles för få världsmedborgare känner igen begreppet? Hur som haver lyckas Medinskij faktiskt också rikta lite mild kritik mot Stalin för att denne påbörjade kriget mot Japan 10 dagar för sent men annars påstås den storryske landsfadern Stalin vara helt fläckfri. Vanligast annars är påståendet att Stalin inte ska kritiseras för att han gjorde 70 procent riktiga beslut.

Kulturminister Medinskij är definitivt ingen duvunge i sammanhanget. Innan han beklev posten som minister och påbörjade skrivandet av sin bok hade han fått en omfattande skolning under flera år av några av Rysslands allra värsta desinformatörer och historieförfalskare. Under närmare tre år hade Medininskij ingått i ett exklusivt ordenssällskap som bildades 2009 under dåvarande president Medvedev och som då döptes till ”Presidentens kommission för att motarbeta förfalskningar av historien till förfång för Rysslands intressen”.

Denna kommission leddes från start av en av Vladimir Putins gamla kompisar från KGB – Sergej Evgenevitj Narysjkin. De studerade bägge i Leningrad och i början av 1990-talet sysslade de med bedrägerier i miljardklassen inom ramen för borgmästare Sobtjaks utlandsavdelning KVS. Sobtjaks utlandsverksamhet rymde en rad KGB-officerare som senare kom att följa Putin till Moskva och som fortfarande tjugo år senare utgör den allra viktigaste delen av Putins maktbas.

Presidentkommissionens huvudsyfte var att ”försvara Ryssland mot de som förfalskar historien och de som förnekar Sovjets bidrag till segern i Andra världskriget”. Medinskijs bok får nog ses som ett synnerligen viktigt bidrag i detta försvar och även om den inte lurar särskilt många vettiga människor i väst finns det miljoner ryssar som säkert ramlar rakt i fällan. Vi ska dock inte tro att vi som bor i Sverige och i andra delar av den demokratiska västvärlden går fullståndigt säker mot denna typ av angrepp mot vår historiebild. Vi ska inte glömma bort vad en av världshistoriens mest framträdande desinformatörer, Riksministern för folkupplysning och propaganda Joseph Goebbbels, sa på partidagarna i Nürnberg 1934: ”Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning.” Uppenbarligen något som också Putin och hans desinformatörer fullständigt anammat!