75 år av lögner

Idag kan vi se tillbaka på 75 år av lögner från Moskvas sida runt Molotov-Ribbentropp-pakten och det som den politiska ledningen i Sovjet och Ryssland kallat ”Det Stora Fosterländska Kriget” som enligt den ryska tolkningen pågick den 22 juni 1941 till den 9 maj 1945. De sovjetiska soldater som deltagit, blött och dött i operationerna mot bl.a. Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen räknades uppenbarligen inte.

http://www.glasnost.se/2016/selektivt-minne-i-moskva/

När nu Putin lägger upp sin tvättade version av historien vägrar han erkänna Sovjetunionens skuld till att Hitler-Tyskland lyckades rusta upp och lägga under sig land efter land. Faktum är ju att när Tyskland angrepp Sovjet rullade fortfarande mängder med sovjetiska järnvägsvagnar över den sovjetisk-tyska gränsen med strategiska råvaror som var nödvändiga för Tysklands upprustning. Tyska pansarofficerare och flygare hade lärts upp på sovjetiska militära skolor och i ryska fabriker och på ryska varv hade man byggt mängder av det krigsmateriel som Hitler kom att använda först mot Österrike och Tjeckoslovakien innan kriget och mot Polen, Danmark, Norge, Belgien, Nederländerna och Frankrike efter utbrottet. Till och med NKVD hjälpte till att stötta nazi-regimen, då de överlämnade flera hundra tyska kommunister som flytt till Sovjet, till Gestapo. I samband med det tyska överfallet på Norge hade Stalin upplåtit en hemlig ubåtsbas på sovjetiskt territorium för att säkerställa ockupationen av Narvik.

Molotov-Ribbentroppakten skrivs under den 23 augusti 1939

Som Kalle Kniivilä påpekar sätter Vladimir Putin likamedstecken mellan Sovjetunionen och Ryssland. Det därför spionorganisationerna SVR, FSB och GRU kunnat fira 95-årsjubileum trots att staten Ryssland bara är 25 år gammal. Att man Moskva hyllar FSB varje år är som om man i Tyskland skulle hylla SS och Gestapo. FSB är en brottslig organisation som ansvarat för fängslandet, torterandet och mördandet av många tiotals miljoner människor, däribland hundratals svenskar. Mest känd torde ju Raoul Wallenberg vara, mördad med hjälp av en injektion av giftet curare den 17/7 1947, men det finns många hundra andra som dött i tysthet, okända här hemma i Sverige.

Oavsett vad för ord som kommer ur munnen på Putin kan vi alltid vara säker på en sak: han ljuger! Han är lika sanningsenlig som Stalin och Hitler. Ska vi kunna leva jämsides det militärt aggressiva Ryssland måste vi lära oss att inte bedöma Ryssland efter vad de säger utan av vad de gör.

Stor i orden – liten på jorden

Efter att den så kallade revolutionen drabbat Ryssland 1917 påstod propagandan under decennier att västvärlden var imperialistisk, revanschistisk, militaristisk, rasistisk och nationalistisk och att den första arbetarstaten i världen stod för dess motsatser. Hundra år sedan har pendeln sedan länge slagit tillbaka. Plus har blivit minus och minus blivit plus, vitt har blivit svart och svart blivit vitt.

Dagens Ryssland står för alla de begrepp som kommunisterna beskyllde väst för. Resultatet är en svårhanterbar, och för det flesta utomstående, en svårbegriplig, obalans mellan en till tänderna upprustad krigsmakt samtidigt som resten av landet är en bananrepublik med förstörd ekonomi, miljö och folkhälsa medan samhällshjulen många gånger endast snurrar p.g.a. en omfattande korruption. Man kan diskutera när denna förändring ägt rum men knappast att ändringen i sig har skett.

För cirka tio dagar sedan publicerade European Council of Foreign Relations (en organisation med svensk representation) en ny rapport med namnet ”Russia 2030 – A story of great power dreams and small victorious wars”. Den tar upp många intressanta aspekter värda att studera även om jag inte håller med om samtliga enskilda detaljer.

<a href= ”http://www.ecfr.eu/publications/summary/russia_2030_a_story_of_great_power_dreams_and_small_victorious_wars

En anledning till det skeende vi nu observerar bygger på en vilja från rysk sida att rikta befolkningens uppmärksamhet på sådant som kan uppvisa hur Ryssland växer sig allt starkare. Tack vare pengar som lades på hög under tiden då olje- och gaspriserna var höga och låga kostnader för arbete och material har den ryska krigsmakten kunnat växa sig ordentligt stark. Samtidigt har Putin släppt fram en patriotisk propaganda av sällan skådat slag. Den ryska befolkningen luras att tro på propagandans budskap om en stark slavisk nation som både ska fruktas och beundras av omgivningen.

En orsak till att Ryssland vill knyta raden av gamla sovjetrepubliker närmare till sig är viljan att bygga en buffertzon av stater som utgöra ett skydd mot anfall från väst. En annan är en förhoppning om att de ska kunna ge bidrag till den svaga ryska ekonomin. Dessa anledningar (bland flera andra) ledde efter Andra världskriget till ockupationen av länderna i Östeuropa och till uppbyggandet av Warszawapakten och Comecon. Det är samma unkna tankegods som återkommer gång efter annan.

Urusel rysk ekonomi
Med en ekonomi som troligtvis kommer att krympa ända fram till 2030 måste Putin förvandlas till en bättre trollkarl än Joe Labero. Som en del i spelet med den allt mer växande patriotismen måste Moskva uppvisa nya militära segrar på det utrikespolitiska planet. Man kan strunta i att man gör fel bara det ryska folket inte ser det. Transnistrien, Tjetjenien, Abchazien, Syd-Ossetien, Krim, Donbas, Syrien – allt det som det ryska folket tror är ryska segrar måste fortsätta uppfattas som sådana men också nya segrar måste kunna inhystas. Den chauvinistiska hydran måste hela tiden matas med nya segrar.

Men för att den ryska ekonomin inte ska dräneras för fullt får striderna inte kosta allt för mycket, varken i ryska liv eller i rubel. Då kan det som idag uppfattas som något positivt snabbt slå tillbaka mot Putin och de andra krigsprofitörerna i Moskva. Fram till i mars i år ska operationen i Syrien ha kostat Ryssland 460 miljoner dollar enligt Tass. Samtidigt håller man rysk trupp i fem ockuperade områden i Moldavien, Georgien och Ukraina samt har ryska permanenta militärbaser i bl.a. Kazakstan, Tadzjikistan och Vitryssland.

Vart kan Ryssland gå?
1. En seger som kanske inte måste bli så dyr och som även skulle ge Moskva några positiva röster i omvärlden vore att skapa fred mellan Armenien och Azerbajdzjan i konflikten om Nagorno-Karabach. Pågående konflikter mellan olika OSS-länder kommer både politiskt och praktiskt sätta käppar i hjulet för Putins planer på ett ökat samarbete. Samtidigt finns det säkert en strävan att se till att samarbetspartnern Armenien inte råkar allt för illa ut i en uppgörelse med det muslimska Azerbajdzjan.

2. Ökat samarbete inom ett antal gemenskaper av före detta Sovjetrepubliker bl.a. Eurasian Economic Union, Eurasian Customs Union och Eurasian Development Bank, vore också positiva och helt i linje med de senaste 10 årens arbete. Här har Putin satsat mycket resurser vilket delvis stärkt den ryska ekonomin, delvis stärkt deras aktier i Centralasien och Kaukasus. Samtidigt vet Rysslands grannar vad det ultima priset för ökat samarbete kan bli. De har alla erövrats av Moskva minst två gånger och de vill knappast att det ska bli tredje gången gillt.

3. Ett helt fruktfat befinner sig norr om Ryssland med lockande priser i form av nytt territorium, en gigantisk ny ekonomisk zon, nya olja-, gas- och metallfyndigheter samt en militär buffertzon som ryssarna alltid så desperat längtar efter. Under cirka 15 års tid har ryssarna bedrivit en omfattande verksamhet på flera plan för att försöka försäkra sig om ett Arktis i ryska händer. Man har organiserat ett antal vetenskapliga expeditioner för att undersöka om kontinentalsockeln skulle kunna bevisa rysk överhöghet över Arktis, Moskva har byggt ett antal militära anläggningar i form av hamnar, flygplatser och liknande, en stor mängd vapen och annan militär utrustning har byggts om för att passa i det hårda klimatet och mycket annat. För ett par månader sedan förde den ryska krigsmakten in militära rådgivare och hundar från ett tjetjensk specialförband på Spetsberg och bröt därmed mot det avtal som finns om områdets icke-militära status. Putin är till 100 procent inställd på att Ryssland ska skaffa sig ett militärt övertag i Arktis som väst därefter inte ska kunna rubba.

4. Baltikum är självklart tre hängande frukter som Moskva suktar efter men där priset kan medföra en totalkrasch för det nya ryska imperiet. Lyckas man manövrera rätt kan Putin på ett eller annat sätt tillskansa sig någon form av stöd från de tre ekonomierna men leder makthungern till ett krig med Nato kan Ryssland både förlora sin krigsmakt och slås sönder nationellt och infrastrukturellt med endast alla redan existerande kvarnstenar kvar runt halsen. Agerande på och runt Östersjön kommer att vara ytterst viktigt att bevaka.

För svenskt vidkommande kommer mycket av framtiden vara beroende av hur vi lyckas skydda Gotland. Ett kraftfullt försvar av ön kan mycket väl medföra att alla ryska planer på aktioner mot Estland, Lettland och Litauen måste läggas på is och i så fall blir det en billig försäkring mot krig och katastrof i vårt närområde. Men skyddet av Gotland, och därmed Baltikum, är knappast något vi kommer att ha möjlighet att helt sköta på egen hand. Scenen i norra Europa är för komplicerad för detta och därför måste vi och Finland tillsammans söka medlemskap i Nato. Blir vi medlemmar innan 2020 finns det stora chanser att vi lyckas.

Jag hoppas att dessa rader delvis kan komplettera tankarna i rapporten från ECFR. Att försöka förstå vart Ryssland är på väg är naturligtvis oerhört viktigt för oss. Samtidigt är alldeles för många av de framtida variablerna osäkra. Men genom att tänka igenom möjliga framtida scenarier ökar vi möjligheten att förstå vad som sker framöver och att ta reda på de pusselbitar som uppenbarar sig och bestämma var de hör hemma.

Estlands underrättelsetjänst om Ryssland 2016

Jag har tidigare publicerat flera rapporter baserade på material från den estniska säkerhetstjänsten som under ett antal år bjudit på intressant information inom sitt verksamhetsområde. För första gången har nu de fått sällskap av Estlands underrättelsetjänst som för ett tag sedan publicerade sin första icke-hemliga rapport.

Rapporten fokuserar nästan totalt på Ryssland och Moskvas förhållande till Estland och området omkring den estniska republiken, däribland Sverige. Jag vill därför gärna delge dig några av rapportens mest intressanta delar, dels för att Estlands underrättelsetjänst är en viktig analytiker till händelser i vårt närområde, dels för att det i sig självt är en förbaskad intressant och bra rapport väl värd att läsa. Vill du läsa den i sin helhet hitta du rapporten på https://www.teabeamet.ee/pdf/2016-en.pdf

Rysk skugga över Estland
När man läser den estniska rapporten bör man ha i minnet att Estland har ett särskilt försteg framför exempelvis Sverige. Estland var ockuperat av Moskva i över 45 år, landet har både innan och efter denna ockupation haft en aggressiv granne som lagt sig i deras interna affärer och man har också en mycket stor grupp av etniska ryssar som bor i landet och som till delar utgör en grupp av potentiella quislingar. Det är dock viktigt att påpeka att gruppen ryssar som stöder Moskva och som vägrar bli medborgare i Estland, hela tiden minskar och att särskilt unga ryssar som bor i Estland många gånger är estniska medborgare och ser sig själva som genuina estländare. Detta hindrar inte att det finns en grupp individer med ryska pass som till fullo stöder Putin och som i vissa stycken kan komma att utgöra ett allvarligt problem om Ryssland skulle öka sitt tryck mot landet.

Är Ryssland ett militärt hot?
Den estniska bilden av Moskvas militära styrka är ett svagare Ryssland än jag själv sett de senaste åren. De ryska brigaderna anses endast ha cirka en bataljon per brigad som har full styrka. Både antalet yrkessoldater är för litet och framförallt saknas yngre specialister. Säkert är dock att denna bild kommer att vara förändrad 2020 då Ryssland ser sin första stora rustningsomgång avklarad.

Även med de begränsningar estländarna ser hos den ryska sidan beräknar de att det västra militärområdet har cirka 11 manöverbrigader tillgängliga plus spetsnazförband. Brigaderna är uppdelade i 30-33 bataljonsstora taktiska grupper om 700-900 man som alla kan fungera som självständiga enheter. Ryssarnas krigföringen inne i Ukraina har visat deras inneboende svagheter men den estniska rapporten säger också att de ryska truppernas insatser har förbättrats under 2015. Säkert har både det ökade antalet yrkessoldater och alla genomförda övningar bidragit till detta.

Västvärldens sanktioner
En viktig anledning till Rysslands militära svaghet är de sanktioner som väst riktat mot Moskvas p.g.a. deras invasion av Krim och övriga grova inblandning i Ukrainas inre angelägenheter. De västerländska sanktionerna har bland annat fått till följd att flera rustningsprogram antingen har frusits eller t.o.m. avbrutits. Exempelvis har de olika bepansrade fordonen av typ Armata, Kurganets och Bumerang fortfarande stora problem trots de ryska satsningarna.

Moskvas strategiska inriktning
Idag tittar Ryssland på tre områden som särskilt viktiga – Arktis, Kaliningrad och Ukraina. Ett övergripande mål, och som gagnar samtliga tre inriktningar, är ett amerikanskt tillbakadragande från Europa. Och även om då Estland inte är ett prioriterat mål kan man ändå råka illa ut. ”Även om Estland inte utgör en militär prioritet för Ryssland ska man inte utesluta användandet av militär styrka mot oss.” Den estniska underrättelsetjänsten ser olika scenarier där en konflikt kan spilla över på Estland utan att detta för den skulle ska ha ingått i planläggningen från början. På liknande sätt kan också andra länder komma att drabbas av en konflikt som startar på annat håll.

Vitryskt samarbete
En faktor som oroar esterna är Rysslands samarbete med Vitryssland. Förra året genomförde de bägge länderna en gemensam militärövning i september, ”Union Shield-2015”, bl.a. med ett 80-tal stridsflygplan och helikoptrar, runt om de baltiska länderna – i Leningrad och Pskov oblasts samt i Kaliningrad.

Att starta en militär konflikt kan ha helt andra orsaker än att eventuellt utvidga ett krig som redan påbörjats. Att utvidga militära operationer kan många gånger vara ett litet problem särskilt om den konflikt man själva startat går dåligt. ”Kreml tar också med i beräkningen att NATO skulle kunna använda infrastruktur i Finland och Sverige och är därför beredda att angripa mål i dessa länder oavsett att de inte är medlemmar i NATO.” Moskva är också på det klara med att Finland och Sverige står långt nere på prioritetsordningen vid en pågående konflikt och att NATO kommer att ha mycket svårt att försvara de baltiska länderna mot Ryssland. Ingen rolig nyhet för oss nordbor. Därför anser sig Moskva ha en överlägsenhet gentemot väst särskilt i början av en väpnad konflikt. Man skriver i sin rapport att ”Moskva tror sig ha möjlighet att utföra en begränsad militär operation innan NATO har möjlighet att effektivt besvara denna.” Det säger sig själv att alla liknande tankar som den ryska ledningen eventuellt kan ha ökar risken för att Ryssland också vid lämpligt tillfälle vågar göra slag i saken.

Östersjöflottan
Avslutningsvis är det också av intresse att se hur man i Estland bedömer den ryska Östersjöflottan. ”Även om Rysslands Östersjöflotta är en militär styrka att räkna med, har den begränsad militär kapacitet om man ser till storlek, teknologi och geografi, och den är inte kompatibel med den styrka som NATO och de skandinaviska länderna utgör i regionen.” Samtidigt säger man att flottan kan komma att nyttjas som en avskräckande faktor i det fall spänningen mellan Ryssland å ena sidan och EU och NATO å den andra. Man förutspår också att de militära styrkorna i Kaliningrad-området mycket väl kan komma att förstärkas vid en sådan anspänning.

På många sätt är den estniska underrättelsetjänstens rapport mycket värdefull, dels för att den bjuder på fördjupad insikt om Ryssland och deras sett att betrakta omvärlden, dels ger lite annorlunda vinklar på vissa ryska förhållanden. Ladda gärna hem rapporten och läs den! Det är den väl värd!

Sverige är i sämsta tänkbara försvarsläge

Jan Leijonhielm har i sin artikel beskrivit några oerhört centrala delar av hur Ryssland betraktar omvärlden och då särskilt Sverige. Det är för vår debatt om Sveriges försvar och vårt förhållningssätt gentemot Ryssland väldigt viktigt att förstå det som Jan Leijonhielm här beskriver annars finns det risk att Sverige beter sig på ett sätt som till och med kan locka Putin och consortes till en militär aktion i norra Europa. Framstår vi i vårt land som svaga innebär det ju en minskad risk för ryska förluster och ett eventuellt ryskt misslyckande vd exempelvis ett anfall och en ockupation av Gotland.

http://www.svd.se/sverige-ar-i-samsta-tankbara-forsvarslage

Vladimir Putin har uppenbarligen inga begränsningar som bygger på moral eller etik. Hans handlande bygger istället på en analys om huruvida hans ska lyckas genomföra det han planerar och hur mycket detta ska kosta i form av militära och politiska motgångar.

Självklart är Estland, Lettlands och Litauens medlemskap i NATO en hämsko för Ryssland. Men om Moskva med andra medel kan stoppa NATO från att agera som tänkt, det vill säga framgångsrikt komma till de baltiska ländernas räddning, finns det därmed inte några internationella regler eller avtal som skulle stoppa Putin från att agera militärt. Det enda som kan förhindra ett genomförande av Rysslands geopolitiska och militära strävanden är risken för ett militärt svar som kan komma att stoppa den ryska krigsmakten.

Höjer vi i Sverige ribban med hjälp av ökade ekonomiska medel till försvaret, ett nära samarbete med Finland och ett svenskt medlemskap i NATO kommer Ryssland knappast kunna genomföra en lyckad militär aktion mot ett eller flera av de baltiska länder och/eller en ockupation av Gotland. På så sätt kommer de svenska åtgärderna inte bara garantera fred för vårt land utan också fred för Finland, Estland, Lettland och Litauen. Och tack vare en stabil situation på hemmaplan kan vi också bättre hjälpa andra länder som är utsatta för Rysslands aggressiva beteende. Om Vladimir Putin inte längre kan använda sin krigsmakt och en aggressiv utrikespolitik som bas för sin inrikespolitiska makt kan vi kanske också kan börja få se en förändring till det bättre för det ryska folket och för Ryssland som nation. Det är de verkligen värda!