Politiker avskärmade från verkligheten!

Man har länge hävdat det svenska samhällets oförmåga att diskutera mer än en viktig samhällsfråga samtidigt och att vi gärna går i flock. Janne Guillou är verkligen inte någon av mina favoriter men han har vid ett tillfälle (även en blind höna ….) blixtrat till då han kallade Sverige för ”Nord-Preussen” det vill säga ett land som är oerhört starkt auktoritetsbundet. Här bugar vi och säger ja och amen till allt för mycket och utan att överhögheten riskerar några folkstormar. Nu pratar vi om flyktingar från Mellanöstern och under tiden glider vi sakta mot en avgrund som riskerar ett fritt och oberoende Sverige.

Försvarets budget på bottennivå

Dagens Nyheter fyllde idag nästan sidorna 10 och 11 med flera artiklar om Sveriges militära försvar och om landets försvar på IT-området. Bägge frågeställningarna rör Sveriges förmåga att skydda vårt samhälle och förhindra angrepp mot vitala samhällssystem. En kombinerad attack på bägge dessa områden parad med skickligt utförd desinformation och propaganda skulle med stor sannolikhet kunna beröva oss vår frihet och vårt nationella oberoende om vi utsattes för en sådan attack. Vi har nämligen inte mycket till försvar kvar! Och den som påstår att ovanstående omöjligt kan hända kan ju i så fall skrota försvarsmakten helt och hållet om nu risken inte finns.

Jag får tyvärr en bild av att landets politiker, gudskelov med flera viktiga undantag, betraktar nationen Sverige som en budgetproposition där en miljon till idrotten, kulturen eller annan vardaglig verksamhet ses som lika viktig som en miljon till försvarsmakten eller landets IT-försvar. Inga prioriteringar till sådant som är strategiskt viktigt. Man har en total oförmåga att arbeta med risker och förstå på vilket sätt dessa skulle kunna desarmeras långt innan de skulle kunna explodera. Flyktingproblematiken är ett utmärkt exempel på hur illa det kan gå. Dåliga faktakunskaper, liten insikt om problematiken, få rejäla förberedelser och sedan en verklighet som slår undan benen på de som skulle leda oss genom krisen.

Arbetar man med begreppet risk är det enkelt att se att ökat hot rimligtvis bör följas av ett ökat skydd annars ökar risken för att hotet också ska komma att genomföras. På samma sätt följer att om man minskar skyddet så ökar också risken. Som man har resonerat de senaste 10 åren kanske man ska vara glad att försvarsmakten över huvud taget finns kvar! Att Ryssland ökat sin försvarsbudget på över 450 procent på lite över 15 år och att den nu enligt SIPRI ska uppgå till 4,5 procent av rysk BNP verkar inte få majoriteten av svenska beslutsfattare att oroa sig det minsta. Om några år krymper den svenska försvarsbudgeten till under 1 procent av vår BNP. Det minsta man kan säga är att man agerar infantilt och bara köper sig större och större solglasögon så att verkligheten inte skiner in och stör.

Det finns dock vettiga politiker i nästan samtliga demokratiska riksdagspartier. Alla som inser vikten av ett starkare svenskt försvar för att möta det hot som Ryssland utgör, måste nu ta chansen att informera och stötta de politiker som är mottagliga för ett sådant budskap. Och de som ännu inte förstår vad som sker i vår omvärld bör i största möjliga mån få sådan information presenterad för sig. Aktivera hjärnkontoret och rör på sittfläsket!!! Hjälp till att stötta de politiker som tänker rätt. Väck de som fortfarande slumrar. Gör din stämma hörd och berätta om din oro. Se till att Sverige ändrar kurs innan vi står på grund.

Annonser

Rysk vapenindustri på rask frammarsch

Trots Rysslands krympande ekonomi och sämre handel har den ryska vapenindustrin enligt SIPRI tagit flera steg framåt och ökat sin försäljning på den internationella vapenmarknaden under 2014. Detta kan dock inte kompensera bortfallet på energimarknaden men ger ändå Ryssland vissa inkomster och ger en kraftfull indikation för den ryska ledningen om att de själva och landet är på rätt väg. De har gett upp hoppet om att påverka västländerna och riktar istället in sig på länder i Asien, samt i Afrika och Latinamerika, som man både tror är öppna för ekonomiskt utbyte och påverkan i politiska frågor.

Ekonomin i sin helhet må ha krympt men krigsindustrin har samtidigt vuxit kraftigt. Ryska vapentillverkare får hälften av sina beställningar från den egna regeringen och hälften från länder som Kina, Indien och andra länder med erkänt goda relationer med Moskva. De ryska företagen har samtidigt lyckats utöka antalet länder man handlar med trots internationella konflikter. Ryssarnas konsekventa stöd till Syrien trots all kraftig internationell kritik har gjort klart för många regimer i arabvärlden att risken att drabbas av inställda vapenleveranser vid väpnade konflikter är mycket liten. Både Egypten och Turkiet har tidigare visat stort intresse för de ryska vapentillverkarna även om detta åtminstone för tillfället har minskat avsevärt. Strategiskt har dock Ryssland de största möjligheterna i denna region med bland annat Iran och Irak som stora intressenter.

Jämför man situationen idag med de förhållanden som rådde under Kalla kriget blir man nog förvånad. Sovjetunionen låg då på femte plats bland världens vapenexportörer medan dagens Ryssland klättrat upp till andra plats, ett par procentenheter strax bakom USA. Världens största importörer – Kina och Indien – är trogna köpare av ryska vapen (69 och 79 procent respektive). Även Vietnam spenderar stora summor hos ryssarna. Sammanlagt 65 procent av Rysslands vapenexport går till länder i Asien.

Granskar man SIPRI-materialet mer i detalj finner man information om sammanlagt 19 ryska företag. Om jag förstår alla kolumner och fotnoter korrekt beror det på att flera företag är dotterföretag och i andra fall har uppgått i större koncerner. Detta gäller särskilt flera företag som existerat under många decennier som enskilda enheter men som under Putins styre klumpats ihop i stora koncerner där samtliga företag tillverkar allt inom en och samma sektor som flygindustri, missiler, helikoptrar, skeppsbyggnad, elektronik etc. Den ryska regeringen har under hela 2000-talet satsat många miljarder på att modernisera landets vapenteknologi och tillverkningskapacitet. De ryska företag som återfinns i SIPRIs lista har lyckats öka sin omsättning med nästan 50 procent från 2013 till 2014 och uppgifter från annat håll tyder på att ökningen fortsätter även i år.

Vid granskning av de företag SIPRI listar ser jag att fyra av de 11 företagen (Almaz-Antej [störst av de ryska vapensmedjorna], KRET, Sozvezdie och Uralvagonzavod) har blivit svartlistade av EU och USA sedan den 21/7 2014. Trots att de befunnit sig på de svarta listorna under halva året har de kammat hem många miljarder till Putin et consortes. Man kan fråga sig vad som hänt utan dessa hinder. Uralvagonzavod säljer bland annat stridsvagnar och pansarfordon av olika slag medan Almaz-Antej bland annat exporter luftvärnsmissiler och vidhängande system exempelvis till Syrien. Företagen Sozvezdie och KRET är elektronikföretag specialiserade på bland annat kommunikationsutrustning, dito för radioelektronisk krigföring, störningsutrustning, cyber warfare-komponenter och EMP-vapen. Det är produkter som i många fall står sig bra i konkurrensen på världsmarknaden.

Under 2015 har man från amerikansk sida och från NATO framfört stor oro över ryssarnas kapacitet på ovanstående områden. I och med Rysslands inblandning i Ukraina och Syrien har man i Pentagon och Bryssel kunnat studera effekterna av ryssarnas elektroniska vapen vilket uppenbarligen inte varit något som glatt någon i västvärlden. Oron är stark för att några av USAs senaste stridsflygplan kan ha svårt att hävda sig mot vissa ryska system. Samtidigt är det ju en fördel att man redan här kan se resultaten av många av ryssarnas system och att man kan påbörja uppbyggnaden av skydd mot desamma.

Det är nu inte bara på slagfälten som man har anledning att se upp för Rysslands kapacitet på det elektroniska området. En kombination av genomförd desinformation och maskirovka (vilseledning) samtidigt som man riktar allvarliga IT-attacker mot Internets, infrastrukturen och till Internet anslutna system, kan få mycket allvarliga konsekvenser för ett samhälle som vårt både på kort och lång sikt. Tiden är sedan länge förbi då Moskvas försäljning på området bestod av enbart störutrustning för GPS. Även om man i Ryssland har pratat mycket om ”brain drain” ska man inte glömma bort att landet har en oerhört stor mängd duktiga matematiker och fysiker som under många år ägnat sig att bygga och testa elektroniska och digitala attackverktyg som vi i väst endast har ett litet hum om. Att flera ryska företag som är aktiva inom dessa fält återfinns på SIPRI-listan visar att de också har både finansiella muskler och med stor sannolikhet produkter som är mycket avancerade.

Tre böcker om Norge under Andra världskriget

Efter att ha sysslat med Ryssland i ett antal veckor kopplade jag av under ett par dagar med att läsa tre böcker om Norge under Andra världskriget. Helt kom jag nu inte undan ämnet då jag fick en hel del information om de norska kommunister som slogs mot tyskarna och vars verksamhet styrdes från NKVDs residentur i Stockholm. Deras planer var nämligen inte desamma som resten av motståndsrörelsen. En av böckerna – ”Kai Holsts mystiska död” – har jag fått av författaren Göran Elgemyr som äntligen fått en svensk förläggare till sin efterlängtade bok om mordet på den norske motståndsmannen Kai Holst efter krigsslutet i Stockholm. Bok nummer två – ”Oslogänget – Norskt motstånd mot tysk ockupation” – kom med posten från SMB (Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek) och den tredje – ”Norge 9 april 1940 – Tyska invasionen timme för timme” – köpte jag begagnad i Högdalen. Den utgavs av Atlantis 2004.

Göran Elgemyr, som under många år var Sveriges Radios främste historiske journalist, har tidigare gjort flera program om mordet på Kai Holst samt lyfte fram andra hemligheter som Stella Polaris-affären, den norska motståndsrörelsens underrättelsetjänst XU och många andra spännande ämnen. Kai Holst var en mycket framträdande person inom den norska motståndsrörelsen och mördades endast 32 år gammal i Stockholm den 27/6 1945, knappt två månader efter krigsslutet. Han hade bland annat nära kontakter med Jens Christian Hauge och Gunnar Sönsteby som ledde viktiga delar av motståndsrörelsen och Holst fungerade som en kontakt mellan Milorgs motståndsgrupper och mer fristående organisationer som underrättelsetjänsten XU, Gunnar Sönstebys Oslo-gänget, Asbjørn Bryhn’ Bryhns polisgrupper och de kommunistiska motståndsgrupperna med Asbjørn Sundes Osvald Gruppe i spetsen. Han var en riktig spindel mitt i kontaktnätet. Efter att nästan ha hamnat i Gestapos garn flydde Kai Holst, som så många andra, till Sverige och blev i Stockholm en av motståndsrörelsens viktigaste fixare. Han kunde ordna allt.

Mordet på Holst ägde rum efterkrigsslutet strax efter att han hade medverkat i ett antal förhör med tyska signalspanare som satt internerade i Lillehammer i Norge. Kai Holst begav sig per bil till Sverige och Stockholm där han åkte runt till olika adresser under ett antal timmar för att på morgonen dagen efter, hittas skjuten till döds i en trappuppgång på Rindögatan 42 på Gärdet. Svensk polis och ett antal ledande personer i motståndsrörelsen hävdade omedelbart att det rörde sig om självmord. Varför det inte var på detta vis och vad som hände tycker jag ni ska läsa i Göran Elgemyrs fantastiska bok. Köp den idag! Och köp den gärna också som en intressant och värdefull julklapp till dina historieintresserade vänner. Det är både boken och vännerna värda!

Gunnar Sönstebys memoarer utkom i Norge redan 1960 och har nu givits ut på svenska av SMB. Tyvärr är den Sönsteby död sedan ett par år tillbaka och kan inte kommentera det som publicerats de senaste decennierna. Annars är boken en intressant redogörelse över vad som ägde rum i Norge, främst i Oslo, där Sönsteby hade sin huvudsakliga verksamhet i det så kallade Oslogänget. Max Manus var en annan framträdande medlem. Det är på många sätt en spännande och intressant berättelse, om än sedd med lite lätt rosafärgade glasögon. Man får en känsla att Sönsteby kunde fråga vilken norrman som helst och alla ställde alltid upp. Så var naturligtvis inte fallet. Alla vidriga förrädare glider texten snabbt och enkelt förbi, trots att de i hög grad utgjorde den värsta faran för motståndsrörelsen och borde ha varit ett problem som man aktivt kartlade och bekämpade. Om man bara har förståelse för att många vassa kanter slipats av och att boken både saknar person- och sakregister, är den ett värdefullt bidrag till Norges historia under kriget och man väl bör ta till sig. Som alla SMBs böcker säljs den endast genom organisationen men det är å andra sidan kostnadsfritt att gå med.

Boken om den 9:e april är naturligtvis en otrolig djupdykning under en enda dag och man kan naturligtvis fråga sig om det är värt att lägga hela 320 sidor på denna enda dag om än så viktig och naturligtvis också ytterst traumatisk för väldigt många. Man ska dock tänka på att boken är viktig för oss alla som lever i fred och oftast ser krigshandlingar som något hypotetiskt och alltid något som alltid ligger mycket långt borta i både tid och rum. Bokens källor är förtecknade men tyvärr saknar den både sak- och personregister samt notapparat.

Avslutningsvis vill jag gärna ta upp Kai Holsts mord i ett lite vidare perspektiv. Detta gäller samtliga studier som berör olika slags ”fall” vare sig det gäller morden på Kai Holst, Dag Hammarskjöld, Carl Algernon eller Olof Palme, eller ”fall” som nerskjutningarna av KAL-007 över Sibirien eller MH-17 över Ukraina eller kraschen 2010 med Tu-154M med delar av Polens statsledning. Man får aldrig förlora sig enbart i fallets detaljer! Då är risken stor att man går vilse. För att på bästa sätt undvika detta måste man skaffa sig en detaljerad bild av normalen – hur står det till i alla de fall när inget extraordinärt inträffar, och hur omvärlden fungerar bortom konspirationerna.

Tittar man på fallet med mordet på Kai Holst kan man enkelt konstatera att det vid denna tid finns sex aktörer med kapacitet och möjligtvis ett dolt motiv: Sverige (C-byrån, Säpo), Norge (motståndsrörelserna), USA (OSS), Storbritannien (MI 6, SOE), Tyskland (forna spioner) och Sovjetunionen (NKVD, GRU). Om man granskar arbetsmetoder, tar hänsyn till att det nu råder fred i världen och att vi rör oss på 1940-talet, anser jag att endast är de norska motståndsrörelserna respektive NKVD som skulle kunna utföra en avrättning av detta slag. Här kan man både hitta troliga motiv, användandet av mord som modus operandi och tillgång till personer som skulle kunna utföra dådet. De övriga länderna faller ifrån på grund av en eller flera faktorer. För att kunna få ett troligt avslut på denna osmakliga och tråkiga affär tror jag att det är denna väg man måste gå om man ska söka vidare. Kai Holst var på alla sätt en man som är värd att få ett eftermäle utan mängder av lögner och frågetecken.