Recension av ”Spionskolan” av Mikko Porvali

Tidigare i år gav förlaget Fischer & Co (dvs Lind & Co) ut boken ”Spionskolan” av författaren Mikko Porvali, ISBN 978-91-88243-25-6. Det är en bok jag verkligen rekommenderar till alla som vill läsa en spännande historisk skildring från vårt broderland i öst och samtidigt skaffa sig en bättre insikt om livet för de många folkgrupper som bodde och delvis bor kvar i de ockuperade trakterna runt Ladoga och Onega.

Mikko Porvali är en spännande finländsk författare som skrivit flera böcker om de finländska fjärrpatrullerna och deras verksamhet bakom de sovjetiska linjerna under kriget. Den finska krigsmakten skickade både sommar och vinter in patruller in i Sovjetunionen som smög sig igenom den väl vaktade gränsen och lyckades undvika de ryssar som stod på post med fingrarna på avtryckaren. Det är en verksamhet som beskrivs på ett sätt som hela tiden håller läsaren på alerten.

Kriminalpolis och författare
Porvali är inte författare på heltid. Till yrket är han kriminalpolis och av hans färdigheter i att lägga pussel torde han vara en bra sådan. Nu menar jag inte 1000 bitar från Ravensbrück, utan förmågan att hålla komplexa utredningar i huvudet. Han har också en bra förmåga att dra slutsatser när pusselbitar fattas och de gör de verkligen i denna historia. Det är en synnerligen svårnavigerad historia där källorna många gånger medvetet har förvanskats i syfte att göra det omöjligt att nå hela sanningen bakom verksamheten. Den som gillar Mikko som författare kommer säkert också att vilja läsa hans böcker ”Bakom Röda arméns linjer”, ”Bakom fiendens linjer” och ”Fånge, spion, partisan”. Han är endast 37 år gammal så det finns en stor chans att han kommer med fler böcker. Att hans släkt kommer från det ockuperade Karelen kommer säkert att bidra till att han kommer att fortsätta att intressera sig för historiska skeendet i östra Finland.

Efterlämnade arkivpapper
Det som gör ”Spionskolan” lite extra intressant att läsa är att Mikko Porvali har ”fuskat”. Det visar sig nämligen att Mikkos farfar arbetade på Spanarskolan i Onegaborg (Petroskoj) och att Mikko fått tillgång till en minst sagt intressant dokumentation i form av dokument som farfar Antti gömde vid krigsslutet. Den minnesgode minns säkert både Stella Polaris och den s.k. ”vapengömmoaffären” där mellan 5.000 och 10.000 finländare gömt en mängd lättare vapen inför en möjligt sovjetisk ockupation. Affären upptäcktes dock 1945. Antti Porvalis gömda dokument hänger nämligen ihop med dessa bägge affärer och andra säkert ännu ej upptäckta kurragömmalekar som finländska militärer och andra patrioter i Finland sysslade med i slutet av 1940-talet.

Det var aldrig avsikten att någon utomstående skulle kunna lägga hela pusslet och dra de korrekta slutsatserna. Anledningen var att ryssarna och de finska kommunisterna utgjorde en gemensam kraft som mycket väl kunde vara riktat rakt mot den finländska krigsmakten och de sympatisörer man hade i samhället i övrigt. Med detta sagt måste jag säga att jag är synnerligen imponerad av Mikko kunna komma så långt i sina efterforskningar.

I Finland fruktade man med fog att Stalins Sovjetunionen både hyste planer på att ockupera Finland och man även var aktiva med att stötta kommunisterna i ett möjligt maktövertagande som tydligen planerades till 1948. Från Fortsättningskriget 1944 och under resten av hela 1940-talet var många människor oerhört oroliga för var ryssarna skulle kunna komma att ta sig till. Förutom de bägge krigen mot Sovjetunionen, Vinter-och Fortsättningskrigen, hade man också de tre baltiska staternas ockupationer 1939 och 1944 nära i minnet liksom införlivandet av Östeuropa i den sovjetiska intressesfären, särskilt kuppen i Tjeckoslovakien i februari 1948. I Finland kallas åren 1944-1948, då kommunisterna bland annat hade makten över Inrikesministeriet och den finska Säkerhetspolisen genom Yrjö Leino, för ”Farans år”.

Förutom den röda tråden i form av Spionskolans verksamhet med utbildning av tidigare officerare i Röda Armén som ska skickas på uppdrag bakom de sovjetiska linjerna så innehåller boken en rad spännande personteckningar, främst av dessa sovjetiska medborgare och anledningen till att de vill börja arbeta för Finland. Det vara generellt ingen brist på individer som hatade bolsjevikerna och Josef Stalin. Porvala berättar i boken bland annat att nästan 1,2 miljoner sovjetiska medborgare tjänstgjorde inom tyska Wehrmacht. Av de nästan 220.000 soldater som ryssarna omringade i Stalingrad var nästa 25 procent sovjetiska medborgare. Man kan ju bara undra vart detta hade tagit vägen om tyskarna hade behandlat alla ryssar, ukrainare och andra som medmänniskor och gett dem hopp om ett liv i Ryssland, Ukraina med flera länder utan kommunism?

Bevisen leder till en krokig väg
Så även om nu Mikko Porvali hade ett försteg då han fick tag på sin farfars gömda handlingar är de samtidigt ett spår som författaren måste följa med stor försiktighet. Vad som klart framskymtar när största delen av materialet är granskat är den finska sidans medvetna förvrängning genom sitt urval av den kvarlämnade informationen. Det framstår som ytterst medvetet att de finländska underrättelsemännen i princip endast berättat om sina misslyckanden (sic!). Alla de fall där de värvade agenterna omedelbart hoppade tillbaka till Sovjetsidan vid första bästa tillfälle tycks finnas med men inte så mycket mer. En mängd sådana fall finns beskrivna men det är i det närmste omöjligt att hitta några lyckade och framgångsrika fall. Ändå finns det gott om indikationer och indicier på att sådana existerade men både fallbeskrivningar och personalmappar tycks ha försvunnit eller vara medvetet utsorterade.

Att Finland, som var känt för en mycket kompetent och noggrann underrättelsetjänst, skulle ha ägnat så stora resurser till att skicka ut välutbildade spioner under mer än tre års tid, utan några som helst framgångar låter sig knappast göras. Då hade nog verksamheten stoppats. Det finns med största sannolikhet flera skäl till denna medvetna tystnad och brist på kunskap som Porvali finner. En anledning är att när delar av det finländska materialet framställdes hade man hundratals sovjetiska officerare i Finland som utgjorde 90 procent den avskyvärda Allierade kontrollkommissionens medlemmar i landet. Risken var stor att de skulle tvinga fram denna värdefulla information och med den i sin hand bland annat letat upp de ryssar som nu gömde sig inne i Sovjetunionen. En annan anledning var behovet att hålla de viktiga arbetsmetoderna för sig själv om man tvingas fortsätta sin underrättelseverksamhet mot ryssarna ännu en gång, antingen på hemmaplan eller från svenskt område.

Berättelsen fortsätter vidare
Sätter man berättelsen om ”Spionskolan” i ett lite större sammanhang förstår man att ett stort antal finländska officerare funderade på hur kampen skulle kunna fortsätta och då föras från Sverige om nu Finland skulle ockuperas. Den omfattande vapengömmoaffären som delvis tagits upp i samband med Stella Polaris är två av de pusselbitar som pekar i samma riktning. Självklart skulle all viktig information från den finländska signalspaningen föras över till Sverige för att sedan kunna användas mot fienden. Med att man också förde med sig så pass mycket hårdvara i form av signalspaningsbilar, radioapparater och pejlanordningar pekar på att en ganska stor verksamhet var tänkt att drivas från svensk botten. Man lämnade också efter sig fungerande radionätverk i Finland som skulle kunna komma att aktiveras från Sverige. Nu blev det ju ingen ockupation och därför ingen verksamhet i vårt land.

Guldklimpar i arkiven
Något som dock är förhållandevis okänt är att i det stora materialet som kom med Stella Polaris gömde sig också andra guldbitar. Här dök nämligen största delen av de finländska fjärrpatrullernas arkiv upp. Jag gjorde ett besök på Riksarkivets enhet i Arninge där man bland annat finner den svenska Säkerhetspolisens arkiv. På försök bad jag personalen se efter om det i Säpo-materialet fanns något om Stella Polaris. Där drog jag verkligen en vinstlott. Här fanns bland annat en komplett förteckning över vad samtliga arkivlådor innehöll som kom med Stella Polaris. Av vad jag kunde se fanns här förtecknat fjärrpatrullernas kompletta arkiv, något som hade varit försvunnit sedan kriget. Tidigare har det inte funnits några uppgifter om var fjärrpatrullernas arkiv tagit vägen. Om man ska tro på vad som tidigare sagts bör fjärrpatrullernas papper ha följt med över till Försvarets Radioanstalt med resten av Stella Polaris. Låt oss gräva där!

PS. Har någon av er läst en eller flera av Mikko Porvalis andra böcker, hör gärna av er och skriv en recension i nyhetsbrevet Fokus Öst. Det spelar ingen roll om den är kortare eller längre än denna. Ni är alltid välkomna.

Annonser

Fokus Östs nyhetsbrev

Strax innan helgen råkade både ett svenskt och ett amerikanskt signalspaningsplan illa ut över Östersjön. Bägge blev störda av ryska stridsflygplan som flög vansinnigt illa och onödigt nära de bägge planen. Att ryssarna gärna spionerar själva vet vi sedan länge. Att de inte tycker andra länder ska få lov att göra detsamma fick vi lära oss på 1950-talet. Idag avslöjar Dagens Nyheter att det svenska planet blev så pressat att man tvingades avbryta flygningen. Som vanligt tycker den ryska björnen att man kan strunta i lagar och regler när det passar dom. Det är en hållning som framöver kommer att sänka Rysslands politiska och militära ledning.

Under midsommarhelgen släppte Fokus Öst sitt senaste nyhetsbrev som bl.a. innehåller en artikel jag skrivit om de senaste årens återkommande flygstörningar från Rysslands sida. Ladda ner nyhetsbrevet från http://wordpress.us15.list-manage1.com/track/click?u=7d649da2d59e2f89d9703a8b4&id=f2802532e1&e=d8d20b84f7

Prenumerera gör du kostnadsfritt genom att nyttja länken http://wordpress.us15.list-manage.com/track/click?u=7d649da2d59e2f89d9703a8b4&id=d76817e19d&e=d8d20b84f7

Har du tips om länkar, Twitter-nyheter eller andra tips mailar du Fokus Östs redaktion på fokus_ost@outlook.com.

Ryssland på spaning i Syrien

Att Moskva engagerat sig i mängder av olika krig runt om i världen det senaste seklet är ett välkänt faktum men närmare kännedom om vilken länder som drabbats och när detta ägt rum är i allmänhet kunskaper som endast ett mindre antal människor har känt till. Ända från Första världskriget och fram till och med dags dato har ryska soldaters uniformer fläckats av främmande blod. Men minst lika viktigt som det de stridande förbanden gör, är den dolda verksamhet ryska agenter bedrivit i form av spionage och underrättelsetjänst. Att KGB och GRU funnits på plats på Kuba och i Nord-Korea är kanske ingen överraskning men hur många känner till att den ryska Generalstabens underrättelsetjänst GRU sedan 1950-talet drivit en särskild avlyssningsstation i Burmas huvudstad Rangoon? Sovjetunionens, och sedan Rysslands, underrättelseverksamhet har varit och är även nu, en gigantisk apparat som i vissa avseenden till och med överglänser de amerikanska konkurrenterna och resten av världen.

Center S-2

Ett synnerligen aktuellt land som Kreml haft flera viktiga underrättelsestationer i är Syrien. Efter att först satsat några år på den nybildade staten Israel sadlade Stalin om och beslöt att istället satsa sina resurser på araberna, särskilt då på Egypten, Libyen, Syrien och Irak som de fyra spjutspetsarna. Redan i mitten av 1950-talet skickades mängder av vapen till främst Egypten och Irak. Tack vare det sovjetiska stödet ansåg sig arabländerna vara så pass starka att man vågade ge sig på Israel. Vanligtvis tog det dock inte så lång tid innan man insåg sitt misstag.

Basen, 02

Ett av de arabiska betalningsmedlen var att ge ryssarna åtkomst till lämpliga områden för att bedriva underrättelseverksamhet. Sin vana trogen byggde Moskva ett stort antal stationer där de kunde sitt spaningsarbete mot omvärlden. Under andra halvan av 1990-talet byggde Ryssland bland annat minst tre signalspaningsanläggningar i närheten av den syriska gränsen mot Israel, inte så många kilometer från de av israelerna ockuperade Golanhöjderna. I Nawa, Jaba och al-Harra installerade man sig för att spana på Israels krigsmakt, särskilt deras flygvapen i Israels norra militärdistrikt. Två av stationerna kallades Tsentr S och Tsentr S-2. Beteckningen för den tredje stationen är än så länge okänd. De tre stationerna var sammanlänkade med några andra anläggningar längre söder ut i Syrien och från de tre stationerna vid Golan utgick kommunikationslänkar norrut till andra spaningscentra, två i Libanon för att slutligen avslutas på de östra delarna av Cypern, troligtvis i eller i närheten av Famagusta.

Objects and sources of the Israeli Air Force, Northern Military District (A)

Tsentr S-2 han åtminstone fira sitt 15-årsjubileum men strax därefter fick man påhälsning av de Fria Syriska Styrkorna och var hastigt tvungna att ge sig av. Hade man haft mer tid på sig hade man säkert städat undan de kartor och fotografier som nu har fotograferats på de tidigare ryska stationsväggarna.

Avslutningsvis måste jag ställa en intressant fråga som kanske kan bli besvarad inom det närmsta halvåret eller året: Med tanke på de tre viktiga och kraftfulla anläggningar GRU byggde för att kunna bedriva avlyssning av Israel och det israeliska flygvapnet, undrar man naturligtvis var anläggningarna kan finnas som skulle avlyssna Turkiet, de amerikanska och kurdiska styrkorna i Irak samt den stora grannen i söder, Saudiarabien? Skulle någon av er som läser detta ramla över någon information om dessa stationer vore jag oerhört glad att få en påstötning så fort som möjligt.