75 år av lögner

Idag kan vi se tillbaka på 75 år av lögner från Moskvas sida runt Molotov-Ribbentropp-pakten och det som den politiska ledningen i Sovjet och Ryssland kallat ”Det Stora Fosterländska Kriget” som enligt den ryska tolkningen pågick den 22 juni 1941 till den 9 maj 1945. De sovjetiska soldater som deltagit, blött och dött i operationerna mot bl.a. Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen räknades uppenbarligen inte.

http://www.glasnost.se/2016/selektivt-minne-i-moskva/

När nu Putin lägger upp sin tvättade version av historien vägrar han erkänna Sovjetunionens skuld till att Hitler-Tyskland lyckades rusta upp och lägga under sig land efter land. Faktum är ju att när Tyskland angrepp Sovjet rullade fortfarande mängder med sovjetiska järnvägsvagnar över den sovjetisk-tyska gränsen med strategiska råvaror som var nödvändiga för Tysklands upprustning. Tyska pansarofficerare och flygare hade lärts upp på sovjetiska militära skolor och i ryska fabriker och på ryska varv hade man byggt mängder av det krigsmateriel som Hitler kom att använda först mot Österrike och Tjeckoslovakien innan kriget och mot Polen, Danmark, Norge, Belgien, Nederländerna och Frankrike efter utbrottet. Till och med NKVD hjälpte till att stötta nazi-regimen, då de överlämnade flera hundra tyska kommunister som flytt till Sovjet, till Gestapo. I samband med det tyska överfallet på Norge hade Stalin upplåtit en hemlig ubåtsbas på sovjetiskt territorium för att säkerställa ockupationen av Narvik.

Molotov-Ribbentroppakten skrivs under den 23 augusti 1939

Som Kalle Kniivilä påpekar sätter Vladimir Putin likamedstecken mellan Sovjetunionen och Ryssland. Det därför spionorganisationerna SVR, FSB och GRU kunnat fira 95-årsjubileum trots att staten Ryssland bara är 25 år gammal. Att man Moskva hyllar FSB varje år är som om man i Tyskland skulle hylla SS och Gestapo. FSB är en brottslig organisation som ansvarat för fängslandet, torterandet och mördandet av många tiotals miljoner människor, däribland hundratals svenskar. Mest känd torde ju Raoul Wallenberg vara, mördad med hjälp av en injektion av giftet curare den 17/7 1947, men det finns många hundra andra som dött i tysthet, okända här hemma i Sverige.

Oavsett vad för ord som kommer ur munnen på Putin kan vi alltid vara säker på en sak: han ljuger! Han är lika sanningsenlig som Stalin och Hitler. Ska vi kunna leva jämsides det militärt aggressiva Ryssland måste vi lära oss att inte bedöma Ryssland efter vad de säger utan av vad de gör.

Annonser

Överraskande stor storövning?

Den 14 juni, kl 07.00, sparkade Vladimir Putin igång en av sina beredskapsövningar som ska få fart på den ryska krigsmakten. Dessa s.k. ”sudden inspection alerts” började används i februari 2013 som ett sätt att kolla resultatet av tidigare övningar, inflödet av nya yrkessoldater och ny materiel samt hur samverkan ägde rum med andra vapenslag och med andra myndigheter än krigsmakten. Enligt försvarsminister Sergej Sjojgu har denna övning syfte att bl.a. bedöma arbetet som personalen i staberna utför, hur utbildningen och träningen av personalen lyckats, vilka resultat olika vapen alstrar, samt hur man ska kunna se hur olika slags utrustning fungerar.

Det som utmärker denna kontroll är att den för första gången omfattar samtliga de fyra militärdistrikt som existerar sedan militärreformen 2010. Dessutom pågår drillen i åtta dagar vilket är bland de längsta beredskapsövningarna man genomfört. Och till skillnad mot många av de tidigare beredskapstesterna har Ryssland denna gång anmält den enligt OSCEs Wien-dokument från 2011.

Däremot rör det sig INTE om miljoner ryska soldater som nu övas. Man undrar vad vissa medier och bloggare får sina fantasier ifrån. Å andra sidan tycks detta ha medfört att andra avsevärt mer balanserade media och bloggare tystnat! Jag har letat på mängder av svenska sajter och bristen på balanserad och pålitlig information är usel!!! Synnerligen pinsamt. Jag hoppas att några av mina pusselbitar är till nytta och att de dessutom visar sig vara korrekta.

Denna gång är det inte de reguljära förbanden i krigsmakten som kontrolleras utan främst Rysslands reservförband, vanligtvis de som omnämns som ”Förrådsbas för reparation av vapen och militär utrustning”. Dessa består bland annat av ett 40-tal brigader inom armén. De som i krig ska förvandlas till Oberoende Motorskyttebrigader är i fredstid stora materielbaser med låg bemanning, vanligtvis några hundra man. Vissa andra av de förrådsställda förbanden ska förvandlas till ingenjörs- och kommunikationsbrigader. Minst 10 av dessa förband är avsedda för Västra Militärdistriktet, ZVO.

Man har från försvarsminister Sergej Sjojgu framhållit att man genomför ”inspektioner av ett antal baser med vapenförråd och militär materiel samt ett antal militära kontroll- och sambandsenheter”. Främst är det dessa basers nyckelpersonal som ska övas och inte samtliga soldater i de förband som är knutna till respektive förråd.

Oberoende Motorskyttebrigader är i dagens läge den ryska krigsmaktens huvudförband. De har mellan 1.800 och 6.000 man varav många soldater är kontraktsanställda. Andelen på kontrakt sägs vara mellan 30 och 100 procent. Jämför man med den sovjetiska krigsmakten är dagens brigader oerhört mycket bättre. Å andra sidan var förbanden på armésidan under 1980-talet besvärande dåliga.

Dagens soldater är välmotiverade, stolta och välövade. I allmänhet har de bra utrustning, bra uniformer och bor i hyggliga förläggningar (många nybyggda eller renoverade) samt får bra mat. Både soldater och i ännu högre grad deras befäl, har fått stridserfarenhet. Under de bägge Tjetjenien-krigen, i andra ”polisuppdrag” nära eller utanför Rysslands gränser, i Ukraina och Syrien har man systematiskt plockat hem de enheter som hunnit få tillräcklig stridserfarenhet. Resultatet har visserligen inneburit större ryska förluster än vad som annars skulle ha varit fallet men många förband har därmed varit med om sina elddop. Detta gäller dock inte i samma utsträckning de reservister som nu övas. Och i ännu mindre grad den frivilligpersonal som för första gången medverkar i denna typ av beredskapsövning. En jämförelse med Sverige skulle placera dessa soldater antingen i Hemvärnet eller i Försvarsutbildarna (f.d. FBU).

När man talar om de brigader som nu övas är det viktigt att minnas att Ryssland också har 64 stycken Oberoende Motorskyttebrigader som är aktiva idag, plus spetsnazbrigader och förband från bland annat de luftburna förbanden, ingenjörs- och signaltrupperna och en rad andra slags enheter. För oss som står utanför det professionella militära analysarbetet är det naturligtvis oerhört svårt att bedöma alla dessa pusselbitar och få ihop en komplett bild för det fall vi skulle råka i konflikt med Ryssland. Å andra sidan finns det ingen anledning att tro att vi kommer att stå ensamma, medlem i Nato eller ej.

Avslutningsvis tycker jag att nyhetsförmedlingen kring denna övning har varit oerhört skral. Antingen har vi fått oss grova överdrifter till livs eller inga rapporter alls. Jag ska inte peka finger, bara konstatera att Sverige på 1980-talet hade ett 40-tal journalister specialiserade på försvars-och säkerhetspolitik. Idag tror jag det finns 2,5 personer i svenska media. Det är ju otroligt dåligt. Främst är det Dagens Nyheter som håller fanan högt med Svenska Dagbladet snubblande efter. Å andra sidan är DN en lysande stjärna i mörkret. Om man vill följa Ryssland och svenska säkerhets-och försvarspolitik gör man ett stort misstag om man inte prenumererar på DN.

Sedan ska vi inte glömma bort att även om strävan efter ett starkare svenskt militärt försvar är bra så behöver vi också ett starkt civilförsvar och starkare media som har kunniga journalister som får resurser och utrymme att skriva om vår fiende på andra sidan Östersjön och ta upp viktiga försvarsfrågor, så att vi inte hamnar i en konflikt med ett försvar som det på 1930-talet.

Stor i orden – liten på jorden

Efter att den så kallade revolutionen drabbat Ryssland 1917 påstod propagandan under decennier att västvärlden var imperialistisk, revanschistisk, militaristisk, rasistisk och nationalistisk och att den första arbetarstaten i världen stod för dess motsatser. Hundra år sedan har pendeln sedan länge slagit tillbaka. Plus har blivit minus och minus blivit plus, vitt har blivit svart och svart blivit vitt.

Dagens Ryssland står för alla de begrepp som kommunisterna beskyllde väst för. Resultatet är en svårhanterbar, och för det flesta utomstående, en svårbegriplig, obalans mellan en till tänderna upprustad krigsmakt samtidigt som resten av landet är en bananrepublik med förstörd ekonomi, miljö och folkhälsa medan samhällshjulen många gånger endast snurrar p.g.a. en omfattande korruption. Man kan diskutera när denna förändring ägt rum men knappast att ändringen i sig har skett.

För cirka tio dagar sedan publicerade European Council of Foreign Relations (en organisation med svensk representation) en ny rapport med namnet ”Russia 2030 – A story of great power dreams and small victorious wars”. Den tar upp många intressanta aspekter värda att studera även om jag inte håller med om samtliga enskilda detaljer.

<a href= ”http://www.ecfr.eu/publications/summary/russia_2030_a_story_of_great_power_dreams_and_small_victorious_wars

En anledning till det skeende vi nu observerar bygger på en vilja från rysk sida att rikta befolkningens uppmärksamhet på sådant som kan uppvisa hur Ryssland växer sig allt starkare. Tack vare pengar som lades på hög under tiden då olje- och gaspriserna var höga och låga kostnader för arbete och material har den ryska krigsmakten kunnat växa sig ordentligt stark. Samtidigt har Putin släppt fram en patriotisk propaganda av sällan skådat slag. Den ryska befolkningen luras att tro på propagandans budskap om en stark slavisk nation som både ska fruktas och beundras av omgivningen.

En orsak till att Ryssland vill knyta raden av gamla sovjetrepubliker närmare till sig är viljan att bygga en buffertzon av stater som utgöra ett skydd mot anfall från väst. En annan är en förhoppning om att de ska kunna ge bidrag till den svaga ryska ekonomin. Dessa anledningar (bland flera andra) ledde efter Andra världskriget till ockupationen av länderna i Östeuropa och till uppbyggandet av Warszawapakten och Comecon. Det är samma unkna tankegods som återkommer gång efter annan.

Urusel rysk ekonomi
Med en ekonomi som troligtvis kommer att krympa ända fram till 2030 måste Putin förvandlas till en bättre trollkarl än Joe Labero. Som en del i spelet med den allt mer växande patriotismen måste Moskva uppvisa nya militära segrar på det utrikespolitiska planet. Man kan strunta i att man gör fel bara det ryska folket inte ser det. Transnistrien, Tjetjenien, Abchazien, Syd-Ossetien, Krim, Donbas, Syrien – allt det som det ryska folket tror är ryska segrar måste fortsätta uppfattas som sådana men också nya segrar måste kunna inhystas. Den chauvinistiska hydran måste hela tiden matas med nya segrar.

Men för att den ryska ekonomin inte ska dräneras för fullt får striderna inte kosta allt för mycket, varken i ryska liv eller i rubel. Då kan det som idag uppfattas som något positivt snabbt slå tillbaka mot Putin och de andra krigsprofitörerna i Moskva. Fram till i mars i år ska operationen i Syrien ha kostat Ryssland 460 miljoner dollar enligt Tass. Samtidigt håller man rysk trupp i fem ockuperade områden i Moldavien, Georgien och Ukraina samt har ryska permanenta militärbaser i bl.a. Kazakstan, Tadzjikistan och Vitryssland.

Vart kan Ryssland gå?
1. En seger som kanske inte måste bli så dyr och som även skulle ge Moskva några positiva röster i omvärlden vore att skapa fred mellan Armenien och Azerbajdzjan i konflikten om Nagorno-Karabach. Pågående konflikter mellan olika OSS-länder kommer både politiskt och praktiskt sätta käppar i hjulet för Putins planer på ett ökat samarbete. Samtidigt finns det säkert en strävan att se till att samarbetspartnern Armenien inte råkar allt för illa ut i en uppgörelse med det muslimska Azerbajdzjan.

2. Ökat samarbete inom ett antal gemenskaper av före detta Sovjetrepubliker bl.a. Eurasian Economic Union, Eurasian Customs Union och Eurasian Development Bank, vore också positiva och helt i linje med de senaste 10 årens arbete. Här har Putin satsat mycket resurser vilket delvis stärkt den ryska ekonomin, delvis stärkt deras aktier i Centralasien och Kaukasus. Samtidigt vet Rysslands grannar vad det ultima priset för ökat samarbete kan bli. De har alla erövrats av Moskva minst två gånger och de vill knappast att det ska bli tredje gången gillt.

3. Ett helt fruktfat befinner sig norr om Ryssland med lockande priser i form av nytt territorium, en gigantisk ny ekonomisk zon, nya olja-, gas- och metallfyndigheter samt en militär buffertzon som ryssarna alltid så desperat längtar efter. Under cirka 15 års tid har ryssarna bedrivit en omfattande verksamhet på flera plan för att försöka försäkra sig om ett Arktis i ryska händer. Man har organiserat ett antal vetenskapliga expeditioner för att undersöka om kontinentalsockeln skulle kunna bevisa rysk överhöghet över Arktis, Moskva har byggt ett antal militära anläggningar i form av hamnar, flygplatser och liknande, en stor mängd vapen och annan militär utrustning har byggts om för att passa i det hårda klimatet och mycket annat. För ett par månader sedan förde den ryska krigsmakten in militära rådgivare och hundar från ett tjetjensk specialförband på Spetsberg och bröt därmed mot det avtal som finns om områdets icke-militära status. Putin är till 100 procent inställd på att Ryssland ska skaffa sig ett militärt övertag i Arktis som väst därefter inte ska kunna rubba.

4. Baltikum är självklart tre hängande frukter som Moskva suktar efter men där priset kan medföra en totalkrasch för det nya ryska imperiet. Lyckas man manövrera rätt kan Putin på ett eller annat sätt tillskansa sig någon form av stöd från de tre ekonomierna men leder makthungern till ett krig med Nato kan Ryssland både förlora sin krigsmakt och slås sönder nationellt och infrastrukturellt med endast alla redan existerande kvarnstenar kvar runt halsen. Agerande på och runt Östersjön kommer att vara ytterst viktigt att bevaka.

För svenskt vidkommande kommer mycket av framtiden vara beroende av hur vi lyckas skydda Gotland. Ett kraftfullt försvar av ön kan mycket väl medföra att alla ryska planer på aktioner mot Estland, Lettland och Litauen måste läggas på is och i så fall blir det en billig försäkring mot krig och katastrof i vårt närområde. Men skyddet av Gotland, och därmed Baltikum, är knappast något vi kommer att ha möjlighet att helt sköta på egen hand. Scenen i norra Europa är för komplicerad för detta och därför måste vi och Finland tillsammans söka medlemskap i Nato. Blir vi medlemmar innan 2020 finns det stora chanser att vi lyckas.

Jag hoppas att dessa rader delvis kan komplettera tankarna i rapporten från ECFR. Att försöka förstå vart Ryssland är på väg är naturligtvis oerhört viktigt för oss. Samtidigt är alldeles för många av de framtida variablerna osäkra. Men genom att tänka igenom möjliga framtida scenarier ökar vi möjligheten att förstå vad som sker framöver och att ta reda på de pusselbitar som uppenbarar sig och bestämma var de hör hemma.