Recension av ”Spionskolan” av Mikko Porvali

Tidigare i år gav förlaget Fischer & Co (dvs Lind & Co) ut boken ”Spionskolan” av författaren Mikko Porvali, ISBN 978-91-88243-25-6. Det är en bok jag verkligen rekommenderar till alla som vill läsa en spännande historisk skildring från vårt broderland i öst och samtidigt skaffa sig en bättre insikt om livet för de många folkgrupper som bodde och delvis bor kvar i de ockuperade trakterna runt Ladoga och Onega.

Mikko Porvali är en spännande finländsk författare som skrivit flera böcker om de finländska fjärrpatrullerna och deras verksamhet bakom de sovjetiska linjerna under kriget. Den finska krigsmakten skickade både sommar och vinter in patruller in i Sovjetunionen som smög sig igenom den väl vaktade gränsen och lyckades undvika de ryssar som stod på post med fingrarna på avtryckaren. Det är en verksamhet som beskrivs på ett sätt som hela tiden håller läsaren på alerten.

Kriminalpolis och författare
Porvali är inte författare på heltid. Till yrket är han kriminalpolis och av hans färdigheter i att lägga pussel torde han vara en bra sådan. Nu menar jag inte 1000 bitar från Ravensbrück, utan förmågan att hålla komplexa utredningar i huvudet. Han har också en bra förmåga att dra slutsatser när pusselbitar fattas och de gör de verkligen i denna historia. Det är en synnerligen svårnavigerad historia där källorna många gånger medvetet har förvanskats i syfte att göra det omöjligt att nå hela sanningen bakom verksamheten. Den som gillar Mikko som författare kommer säkert också att vilja läsa hans böcker ”Bakom Röda arméns linjer”, ”Bakom fiendens linjer” och ”Fånge, spion, partisan”. Han är endast 37 år gammal så det finns en stor chans att han kommer med fler böcker. Att hans släkt kommer från det ockuperade Karelen kommer säkert att bidra till att han kommer att fortsätta att intressera sig för historiska skeendet i östra Finland.

Efterlämnade arkivpapper
Det som gör ”Spionskolan” lite extra intressant att läsa är att Mikko Porvali har ”fuskat”. Det visar sig nämligen att Mikkos farfar arbetade på Spanarskolan i Onegaborg (Petroskoj) och att Mikko fått tillgång till en minst sagt intressant dokumentation i form av dokument som farfar Antti gömde vid krigsslutet. Den minnesgode minns säkert både Stella Polaris och den s.k. ”vapengömmoaffären” där mellan 5.000 och 10.000 finländare gömt en mängd lättare vapen inför en möjligt sovjetisk ockupation. Affären upptäcktes dock 1945. Antti Porvalis gömda dokument hänger nämligen ihop med dessa bägge affärer och andra säkert ännu ej upptäckta kurragömmalekar som finländska militärer och andra patrioter i Finland sysslade med i slutet av 1940-talet.

Det var aldrig avsikten att någon utomstående skulle kunna lägga hela pusslet och dra de korrekta slutsatserna. Anledningen var att ryssarna och de finska kommunisterna utgjorde en gemensam kraft som mycket väl kunde vara riktat rakt mot den finländska krigsmakten och de sympatisörer man hade i samhället i övrigt. Med detta sagt måste jag säga att jag är synnerligen imponerad av Mikko kunna komma så långt i sina efterforskningar.

I Finland fruktade man med fog att Stalins Sovjetunionen både hyste planer på att ockupera Finland och man även var aktiva med att stötta kommunisterna i ett möjligt maktövertagande som tydligen planerades till 1948. Från Fortsättningskriget 1944 och under resten av hela 1940-talet var många människor oerhört oroliga för var ryssarna skulle kunna komma att ta sig till. Förutom de bägge krigen mot Sovjetunionen, Vinter-och Fortsättningskrigen, hade man också de tre baltiska staternas ockupationer 1939 och 1944 nära i minnet liksom införlivandet av Östeuropa i den sovjetiska intressesfären, särskilt kuppen i Tjeckoslovakien i februari 1948. I Finland kallas åren 1944-1948, då kommunisterna bland annat hade makten över Inrikesministeriet och den finska Säkerhetspolisen genom Yrjö Leino, för ”Farans år”.

Förutom den röda tråden i form av Spionskolans verksamhet med utbildning av tidigare officerare i Röda Armén som ska skickas på uppdrag bakom de sovjetiska linjerna så innehåller boken en rad spännande personteckningar, främst av dessa sovjetiska medborgare och anledningen till att de vill börja arbeta för Finland. Det vara generellt ingen brist på individer som hatade bolsjevikerna och Josef Stalin. Porvala berättar i boken bland annat att nästan 1,2 miljoner sovjetiska medborgare tjänstgjorde inom tyska Wehrmacht. Av de nästan 220.000 soldater som ryssarna omringade i Stalingrad var nästa 25 procent sovjetiska medborgare. Man kan ju bara undra vart detta hade tagit vägen om tyskarna hade behandlat alla ryssar, ukrainare och andra som medmänniskor och gett dem hopp om ett liv i Ryssland, Ukraina med flera länder utan kommunism?

Bevisen leder till en krokig väg
Så även om nu Mikko Porvali hade ett försteg då han fick tag på sin farfars gömda handlingar är de samtidigt ett spår som författaren måste följa med stor försiktighet. Vad som klart framskymtar när största delen av materialet är granskat är den finska sidans medvetna förvrängning genom sitt urval av den kvarlämnade informationen. Det framstår som ytterst medvetet att de finländska underrättelsemännen i princip endast berättat om sina misslyckanden (sic!). Alla de fall där de värvade agenterna omedelbart hoppade tillbaka till Sovjetsidan vid första bästa tillfälle tycks finnas med men inte så mycket mer. En mängd sådana fall finns beskrivna men det är i det närmste omöjligt att hitta några lyckade och framgångsrika fall. Ändå finns det gott om indikationer och indicier på att sådana existerade men både fallbeskrivningar och personalmappar tycks ha försvunnit eller vara medvetet utsorterade.

Att Finland, som var känt för en mycket kompetent och noggrann underrättelsetjänst, skulle ha ägnat så stora resurser till att skicka ut välutbildade spioner under mer än tre års tid, utan några som helst framgångar låter sig knappast göras. Då hade nog verksamheten stoppats. Det finns med största sannolikhet flera skäl till denna medvetna tystnad och brist på kunskap som Porvali finner. En anledning är att när delar av det finländska materialet framställdes hade man hundratals sovjetiska officerare i Finland som utgjorde 90 procent den avskyvärda Allierade kontrollkommissionens medlemmar i landet. Risken var stor att de skulle tvinga fram denna värdefulla information och med den i sin hand bland annat letat upp de ryssar som nu gömde sig inne i Sovjetunionen. En annan anledning var behovet att hålla de viktiga arbetsmetoderna för sig själv om man tvingas fortsätta sin underrättelseverksamhet mot ryssarna ännu en gång, antingen på hemmaplan eller från svenskt område.

Berättelsen fortsätter vidare
Sätter man berättelsen om ”Spionskolan” i ett lite större sammanhang förstår man att ett stort antal finländska officerare funderade på hur kampen skulle kunna fortsätta och då föras från Sverige om nu Finland skulle ockuperas. Den omfattande vapengömmoaffären som delvis tagits upp i samband med Stella Polaris är två av de pusselbitar som pekar i samma riktning. Självklart skulle all viktig information från den finländska signalspaningen föras över till Sverige för att sedan kunna användas mot fienden. Med att man också förde med sig så pass mycket hårdvara i form av signalspaningsbilar, radioapparater och pejlanordningar pekar på att en ganska stor verksamhet var tänkt att drivas från svensk botten. Man lämnade också efter sig fungerande radionätverk i Finland som skulle kunna komma att aktiveras från Sverige. Nu blev det ju ingen ockupation och därför ingen verksamhet i vårt land.

Guldklimpar i arkiven
Något som dock är förhållandevis okänt är att i det stora materialet som kom med Stella Polaris gömde sig också andra guldbitar. Här dök nämligen största delen av de finländska fjärrpatrullernas arkiv upp. Jag gjorde ett besök på Riksarkivets enhet i Arninge där man bland annat finner den svenska Säkerhetspolisens arkiv. På försök bad jag personalen se efter om det i Säpo-materialet fanns något om Stella Polaris. Där drog jag verkligen en vinstlott. Här fanns bland annat en komplett förteckning över vad samtliga arkivlådor innehöll som kom med Stella Polaris. Av vad jag kunde se fanns här förtecknat fjärrpatrullernas kompletta arkiv, något som hade varit försvunnit sedan kriget. Tidigare har det inte funnits några uppgifter om var fjärrpatrullernas arkiv tagit vägen. Om man ska tro på vad som tidigare sagts bör fjärrpatrullernas papper ha följt med över till Försvarets Radioanstalt med resten av Stella Polaris. Låt oss gräva där!

PS. Har någon av er läst en eller flera av Mikko Porvalis andra böcker, hör gärna av er och skriv en recension i nyhetsbrevet Fokus Öst. Det spelar ingen roll om den är kortare eller längre än denna. Ni är alltid välkomna.

Annonser

75 år av lögner

Idag kan vi se tillbaka på 75 år av lögner från Moskvas sida runt Molotov-Ribbentropp-pakten och det som den politiska ledningen i Sovjet och Ryssland kallat ”Det Stora Fosterländska Kriget” som enligt den ryska tolkningen pågick den 22 juni 1941 till den 9 maj 1945. De sovjetiska soldater som deltagit, blött och dött i operationerna mot bl.a. Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen räknades uppenbarligen inte.

http://www.glasnost.se/2016/selektivt-minne-i-moskva/

När nu Putin lägger upp sin tvättade version av historien vägrar han erkänna Sovjetunionens skuld till att Hitler-Tyskland lyckades rusta upp och lägga under sig land efter land. Faktum är ju att när Tyskland angrepp Sovjet rullade fortfarande mängder med sovjetiska järnvägsvagnar över den sovjetisk-tyska gränsen med strategiska råvaror som var nödvändiga för Tysklands upprustning. Tyska pansarofficerare och flygare hade lärts upp på sovjetiska militära skolor och i ryska fabriker och på ryska varv hade man byggt mängder av det krigsmateriel som Hitler kom att använda först mot Österrike och Tjeckoslovakien innan kriget och mot Polen, Danmark, Norge, Belgien, Nederländerna och Frankrike efter utbrottet. Till och med NKVD hjälpte till att stötta nazi-regimen, då de överlämnade flera hundra tyska kommunister som flytt till Sovjet, till Gestapo. I samband med det tyska överfallet på Norge hade Stalin upplåtit en hemlig ubåtsbas på sovjetiskt territorium för att säkerställa ockupationen av Narvik.

Molotov-Ribbentroppakten skrivs under den 23 augusti 1939

Som Kalle Kniivilä påpekar sätter Vladimir Putin likamedstecken mellan Sovjetunionen och Ryssland. Det därför spionorganisationerna SVR, FSB och GRU kunnat fira 95-årsjubileum trots att staten Ryssland bara är 25 år gammal. Att man Moskva hyllar FSB varje år är som om man i Tyskland skulle hylla SS och Gestapo. FSB är en brottslig organisation som ansvarat för fängslandet, torterandet och mördandet av många tiotals miljoner människor, däribland hundratals svenskar. Mest känd torde ju Raoul Wallenberg vara, mördad med hjälp av en injektion av giftet curare den 17/7 1947, men det finns många hundra andra som dött i tysthet, okända här hemma i Sverige.

Oavsett vad för ord som kommer ur munnen på Putin kan vi alltid vara säker på en sak: han ljuger! Han är lika sanningsenlig som Stalin och Hitler. Ska vi kunna leva jämsides det militärt aggressiva Ryssland måste vi lära oss att inte bedöma Ryssland efter vad de säger utan av vad de gör.

Tre böcker om Norge under Andra världskriget

Efter att ha sysslat med Ryssland i ett antal veckor kopplade jag av under ett par dagar med att läsa tre böcker om Norge under Andra världskriget. Helt kom jag nu inte undan ämnet då jag fick en hel del information om de norska kommunister som slogs mot tyskarna och vars verksamhet styrdes från NKVDs residentur i Stockholm. Deras planer var nämligen inte desamma som resten av motståndsrörelsen. En av böckerna – ”Kai Holsts mystiska död” – har jag fått av författaren Göran Elgemyr som äntligen fått en svensk förläggare till sin efterlängtade bok om mordet på den norske motståndsmannen Kai Holst efter krigsslutet i Stockholm. Bok nummer två – ”Oslogänget – Norskt motstånd mot tysk ockupation” – kom med posten från SMB (Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek) och den tredje – ”Norge 9 april 1940 – Tyska invasionen timme för timme” – köpte jag begagnad i Högdalen. Den utgavs av Atlantis 2004.

Göran Elgemyr, som under många år var Sveriges Radios främste historiske journalist, har tidigare gjort flera program om mordet på Kai Holst samt lyfte fram andra hemligheter som Stella Polaris-affären, den norska motståndsrörelsens underrättelsetjänst XU och många andra spännande ämnen. Kai Holst var en mycket framträdande person inom den norska motståndsrörelsen och mördades endast 32 år gammal i Stockholm den 27/6 1945, knappt två månader efter krigsslutet. Han hade bland annat nära kontakter med Jens Christian Hauge och Gunnar Sönsteby som ledde viktiga delar av motståndsrörelsen och Holst fungerade som en kontakt mellan Milorgs motståndsgrupper och mer fristående organisationer som underrättelsetjänsten XU, Gunnar Sönstebys Oslo-gänget, Asbjørn Bryhn’ Bryhns polisgrupper och de kommunistiska motståndsgrupperna med Asbjørn Sundes Osvald Gruppe i spetsen. Han var en riktig spindel mitt i kontaktnätet. Efter att nästan ha hamnat i Gestapos garn flydde Kai Holst, som så många andra, till Sverige och blev i Stockholm en av motståndsrörelsens viktigaste fixare. Han kunde ordna allt.

Mordet på Holst ägde rum efterkrigsslutet strax efter att han hade medverkat i ett antal förhör med tyska signalspanare som satt internerade i Lillehammer i Norge. Kai Holst begav sig per bil till Sverige och Stockholm där han åkte runt till olika adresser under ett antal timmar för att på morgonen dagen efter, hittas skjuten till döds i en trappuppgång på Rindögatan 42 på Gärdet. Svensk polis och ett antal ledande personer i motståndsrörelsen hävdade omedelbart att det rörde sig om självmord. Varför det inte var på detta vis och vad som hände tycker jag ni ska läsa i Göran Elgemyrs fantastiska bok. Köp den idag! Och köp den gärna också som en intressant och värdefull julklapp till dina historieintresserade vänner. Det är både boken och vännerna värda!

Gunnar Sönstebys memoarer utkom i Norge redan 1960 och har nu givits ut på svenska av SMB. Tyvärr är den Sönsteby död sedan ett par år tillbaka och kan inte kommentera det som publicerats de senaste decennierna. Annars är boken en intressant redogörelse över vad som ägde rum i Norge, främst i Oslo, där Sönsteby hade sin huvudsakliga verksamhet i det så kallade Oslogänget. Max Manus var en annan framträdande medlem. Det är på många sätt en spännande och intressant berättelse, om än sedd med lite lätt rosafärgade glasögon. Man får en känsla att Sönsteby kunde fråga vilken norrman som helst och alla ställde alltid upp. Så var naturligtvis inte fallet. Alla vidriga förrädare glider texten snabbt och enkelt förbi, trots att de i hög grad utgjorde den värsta faran för motståndsrörelsen och borde ha varit ett problem som man aktivt kartlade och bekämpade. Om man bara har förståelse för att många vassa kanter slipats av och att boken både saknar person- och sakregister, är den ett värdefullt bidrag till Norges historia under kriget och man väl bör ta till sig. Som alla SMBs böcker säljs den endast genom organisationen men det är å andra sidan kostnadsfritt att gå med.

Boken om den 9:e april är naturligtvis en otrolig djupdykning under en enda dag och man kan naturligtvis fråga sig om det är värt att lägga hela 320 sidor på denna enda dag om än så viktig och naturligtvis också ytterst traumatisk för väldigt många. Man ska dock tänka på att boken är viktig för oss alla som lever i fred och oftast ser krigshandlingar som något hypotetiskt och alltid något som alltid ligger mycket långt borta i både tid och rum. Bokens källor är förtecknade men tyvärr saknar den både sak- och personregister samt notapparat.

Avslutningsvis vill jag gärna ta upp Kai Holsts mord i ett lite vidare perspektiv. Detta gäller samtliga studier som berör olika slags ”fall” vare sig det gäller morden på Kai Holst, Dag Hammarskjöld, Carl Algernon eller Olof Palme, eller ”fall” som nerskjutningarna av KAL-007 över Sibirien eller MH-17 över Ukraina eller kraschen 2010 med Tu-154M med delar av Polens statsledning. Man får aldrig förlora sig enbart i fallets detaljer! Då är risken stor att man går vilse. För att på bästa sätt undvika detta måste man skaffa sig en detaljerad bild av normalen – hur står det till i alla de fall när inget extraordinärt inträffar, och hur omvärlden fungerar bortom konspirationerna.

Tittar man på fallet med mordet på Kai Holst kan man enkelt konstatera att det vid denna tid finns sex aktörer med kapacitet och möjligtvis ett dolt motiv: Sverige (C-byrån, Säpo), Norge (motståndsrörelserna), USA (OSS), Storbritannien (MI 6, SOE), Tyskland (forna spioner) och Sovjetunionen (NKVD, GRU). Om man granskar arbetsmetoder, tar hänsyn till att det nu råder fred i världen och att vi rör oss på 1940-talet, anser jag att endast är de norska motståndsrörelserna respektive NKVD som skulle kunna utföra en avrättning av detta slag. Här kan man både hitta troliga motiv, användandet av mord som modus operandi och tillgång till personer som skulle kunna utföra dådet. De övriga länderna faller ifrån på grund av en eller flera faktorer. För att kunna få ett troligt avslut på denna osmakliga och tråkiga affär tror jag att det är denna väg man måste gå om man ska söka vidare. Kai Holst var på alla sätt en man som är värd att få ett eftermäle utan mängder av lögner och frågetecken.