Stor i orden – liten på jorden

Efter att den så kallade revolutionen drabbat Ryssland 1917 påstod propagandan under decennier att västvärlden var imperialistisk, revanschistisk, militaristisk, rasistisk och nationalistisk och att den första arbetarstaten i världen stod för dess motsatser. Hundra år sedan har pendeln sedan länge slagit tillbaka. Plus har blivit minus och minus blivit plus, vitt har blivit svart och svart blivit vitt.

Dagens Ryssland står för alla de begrepp som kommunisterna beskyllde väst för. Resultatet är en svårhanterbar, och för det flesta utomstående, en svårbegriplig, obalans mellan en till tänderna upprustad krigsmakt samtidigt som resten av landet är en bananrepublik med förstörd ekonomi, miljö och folkhälsa medan samhällshjulen många gånger endast snurrar p.g.a. en omfattande korruption. Man kan diskutera när denna förändring ägt rum men knappast att ändringen i sig har skett.

För cirka tio dagar sedan publicerade European Council of Foreign Relations (en organisation med svensk representation) en ny rapport med namnet ”Russia 2030 – A story of great power dreams and small victorious wars”. Den tar upp många intressanta aspekter värda att studera även om jag inte håller med om samtliga enskilda detaljer.

<a href= ”http://www.ecfr.eu/publications/summary/russia_2030_a_story_of_great_power_dreams_and_small_victorious_wars

En anledning till det skeende vi nu observerar bygger på en vilja från rysk sida att rikta befolkningens uppmärksamhet på sådant som kan uppvisa hur Ryssland växer sig allt starkare. Tack vare pengar som lades på hög under tiden då olje- och gaspriserna var höga och låga kostnader för arbete och material har den ryska krigsmakten kunnat växa sig ordentligt stark. Samtidigt har Putin släppt fram en patriotisk propaganda av sällan skådat slag. Den ryska befolkningen luras att tro på propagandans budskap om en stark slavisk nation som både ska fruktas och beundras av omgivningen.

En orsak till att Ryssland vill knyta raden av gamla sovjetrepubliker närmare till sig är viljan att bygga en buffertzon av stater som utgöra ett skydd mot anfall från väst. En annan är en förhoppning om att de ska kunna ge bidrag till den svaga ryska ekonomin. Dessa anledningar (bland flera andra) ledde efter Andra världskriget till ockupationen av länderna i Östeuropa och till uppbyggandet av Warszawapakten och Comecon. Det är samma unkna tankegods som återkommer gång efter annan.

Urusel rysk ekonomi
Med en ekonomi som troligtvis kommer att krympa ända fram till 2030 måste Putin förvandlas till en bättre trollkarl än Joe Labero. Som en del i spelet med den allt mer växande patriotismen måste Moskva uppvisa nya militära segrar på det utrikespolitiska planet. Man kan strunta i att man gör fel bara det ryska folket inte ser det. Transnistrien, Tjetjenien, Abchazien, Syd-Ossetien, Krim, Donbas, Syrien – allt det som det ryska folket tror är ryska segrar måste fortsätta uppfattas som sådana men också nya segrar måste kunna inhystas. Den chauvinistiska hydran måste hela tiden matas med nya segrar.

Men för att den ryska ekonomin inte ska dräneras för fullt får striderna inte kosta allt för mycket, varken i ryska liv eller i rubel. Då kan det som idag uppfattas som något positivt snabbt slå tillbaka mot Putin och de andra krigsprofitörerna i Moskva. Fram till i mars i år ska operationen i Syrien ha kostat Ryssland 460 miljoner dollar enligt Tass. Samtidigt håller man rysk trupp i fem ockuperade områden i Moldavien, Georgien och Ukraina samt har ryska permanenta militärbaser i bl.a. Kazakstan, Tadzjikistan och Vitryssland.

Vart kan Ryssland gå?
1. En seger som kanske inte måste bli så dyr och som även skulle ge Moskva några positiva röster i omvärlden vore att skapa fred mellan Armenien och Azerbajdzjan i konflikten om Nagorno-Karabach. Pågående konflikter mellan olika OSS-länder kommer både politiskt och praktiskt sätta käppar i hjulet för Putins planer på ett ökat samarbete. Samtidigt finns det säkert en strävan att se till att samarbetspartnern Armenien inte råkar allt för illa ut i en uppgörelse med det muslimska Azerbajdzjan.

2. Ökat samarbete inom ett antal gemenskaper av före detta Sovjetrepubliker bl.a. Eurasian Economic Union, Eurasian Customs Union och Eurasian Development Bank, vore också positiva och helt i linje med de senaste 10 årens arbete. Här har Putin satsat mycket resurser vilket delvis stärkt den ryska ekonomin, delvis stärkt deras aktier i Centralasien och Kaukasus. Samtidigt vet Rysslands grannar vad det ultima priset för ökat samarbete kan bli. De har alla erövrats av Moskva minst två gånger och de vill knappast att det ska bli tredje gången gillt.

3. Ett helt fruktfat befinner sig norr om Ryssland med lockande priser i form av nytt territorium, en gigantisk ny ekonomisk zon, nya olja-, gas- och metallfyndigheter samt en militär buffertzon som ryssarna alltid så desperat längtar efter. Under cirka 15 års tid har ryssarna bedrivit en omfattande verksamhet på flera plan för att försöka försäkra sig om ett Arktis i ryska händer. Man har organiserat ett antal vetenskapliga expeditioner för att undersöka om kontinentalsockeln skulle kunna bevisa rysk överhöghet över Arktis, Moskva har byggt ett antal militära anläggningar i form av hamnar, flygplatser och liknande, en stor mängd vapen och annan militär utrustning har byggts om för att passa i det hårda klimatet och mycket annat. För ett par månader sedan förde den ryska krigsmakten in militära rådgivare och hundar från ett tjetjensk specialförband på Spetsberg och bröt därmed mot det avtal som finns om områdets icke-militära status. Putin är till 100 procent inställd på att Ryssland ska skaffa sig ett militärt övertag i Arktis som väst därefter inte ska kunna rubba.

4. Baltikum är självklart tre hängande frukter som Moskva suktar efter men där priset kan medföra en totalkrasch för det nya ryska imperiet. Lyckas man manövrera rätt kan Putin på ett eller annat sätt tillskansa sig någon form av stöd från de tre ekonomierna men leder makthungern till ett krig med Nato kan Ryssland både förlora sin krigsmakt och slås sönder nationellt och infrastrukturellt med endast alla redan existerande kvarnstenar kvar runt halsen. Agerande på och runt Östersjön kommer att vara ytterst viktigt att bevaka.

För svenskt vidkommande kommer mycket av framtiden vara beroende av hur vi lyckas skydda Gotland. Ett kraftfullt försvar av ön kan mycket väl medföra att alla ryska planer på aktioner mot Estland, Lettland och Litauen måste läggas på is och i så fall blir det en billig försäkring mot krig och katastrof i vårt närområde. Men skyddet av Gotland, och därmed Baltikum, är knappast något vi kommer att ha möjlighet att helt sköta på egen hand. Scenen i norra Europa är för komplicerad för detta och därför måste vi och Finland tillsammans söka medlemskap i Nato. Blir vi medlemmar innan 2020 finns det stora chanser att vi lyckas.

Jag hoppas att dessa rader delvis kan komplettera tankarna i rapporten från ECFR. Att försöka förstå vart Ryssland är på väg är naturligtvis oerhört viktigt för oss. Samtidigt är alldeles för många av de framtida variablerna osäkra. Men genom att tänka igenom möjliga framtida scenarier ökar vi möjligheten att förstå vad som sker framöver och att ta reda på de pusselbitar som uppenbarar sig och bestämma var de hör hemma.

Annonser

Estlands underrättelsetjänst om Ryssland 2016

Jag har tidigare publicerat flera rapporter baserade på material från den estniska säkerhetstjänsten som under ett antal år bjudit på intressant information inom sitt verksamhetsområde. För första gången har nu de fått sällskap av Estlands underrättelsetjänst som för ett tag sedan publicerade sin första icke-hemliga rapport.

Rapporten fokuserar nästan totalt på Ryssland och Moskvas förhållande till Estland och området omkring den estniska republiken, däribland Sverige. Jag vill därför gärna delge dig några av rapportens mest intressanta delar, dels för att Estlands underrättelsetjänst är en viktig analytiker till händelser i vårt närområde, dels för att det i sig självt är en förbaskad intressant och bra rapport väl värd att läsa. Vill du läsa den i sin helhet hitta du rapporten på https://www.teabeamet.ee/pdf/2016-en.pdf

Rysk skugga över Estland
När man läser den estniska rapporten bör man ha i minnet att Estland har ett särskilt försteg framför exempelvis Sverige. Estland var ockuperat av Moskva i över 45 år, landet har både innan och efter denna ockupation haft en aggressiv granne som lagt sig i deras interna affärer och man har också en mycket stor grupp av etniska ryssar som bor i landet och som till delar utgör en grupp av potentiella quislingar. Det är dock viktigt att påpeka att gruppen ryssar som stöder Moskva och som vägrar bli medborgare i Estland, hela tiden minskar och att särskilt unga ryssar som bor i Estland många gånger är estniska medborgare och ser sig själva som genuina estländare. Detta hindrar inte att det finns en grupp individer med ryska pass som till fullo stöder Putin och som i vissa stycken kan komma att utgöra ett allvarligt problem om Ryssland skulle öka sitt tryck mot landet.

Är Ryssland ett militärt hot?
Den estniska bilden av Moskvas militära styrka är ett svagare Ryssland än jag själv sett de senaste åren. De ryska brigaderna anses endast ha cirka en bataljon per brigad som har full styrka. Både antalet yrkessoldater är för litet och framförallt saknas yngre specialister. Säkert är dock att denna bild kommer att vara förändrad 2020 då Ryssland ser sin första stora rustningsomgång avklarad.

Även med de begränsningar estländarna ser hos den ryska sidan beräknar de att det västra militärområdet har cirka 11 manöverbrigader tillgängliga plus spetsnazförband. Brigaderna är uppdelade i 30-33 bataljonsstora taktiska grupper om 700-900 man som alla kan fungera som självständiga enheter. Ryssarnas krigföringen inne i Ukraina har visat deras inneboende svagheter men den estniska rapporten säger också att de ryska truppernas insatser har förbättrats under 2015. Säkert har både det ökade antalet yrkessoldater och alla genomförda övningar bidragit till detta.

Västvärldens sanktioner
En viktig anledning till Rysslands militära svaghet är de sanktioner som väst riktat mot Moskvas p.g.a. deras invasion av Krim och övriga grova inblandning i Ukrainas inre angelägenheter. De västerländska sanktionerna har bland annat fått till följd att flera rustningsprogram antingen har frusits eller t.o.m. avbrutits. Exempelvis har de olika bepansrade fordonen av typ Armata, Kurganets och Bumerang fortfarande stora problem trots de ryska satsningarna.

Moskvas strategiska inriktning
Idag tittar Ryssland på tre områden som särskilt viktiga – Arktis, Kaliningrad och Ukraina. Ett övergripande mål, och som gagnar samtliga tre inriktningar, är ett amerikanskt tillbakadragande från Europa. Och även om då Estland inte är ett prioriterat mål kan man ändå råka illa ut. ”Även om Estland inte utgör en militär prioritet för Ryssland ska man inte utesluta användandet av militär styrka mot oss.” Den estniska underrättelsetjänsten ser olika scenarier där en konflikt kan spilla över på Estland utan att detta för den skulle ska ha ingått i planläggningen från början. På liknande sätt kan också andra länder komma att drabbas av en konflikt som startar på annat håll.

Vitryskt samarbete
En faktor som oroar esterna är Rysslands samarbete med Vitryssland. Förra året genomförde de bägge länderna en gemensam militärövning i september, ”Union Shield-2015”, bl.a. med ett 80-tal stridsflygplan och helikoptrar, runt om de baltiska länderna – i Leningrad och Pskov oblasts samt i Kaliningrad.

Att starta en militär konflikt kan ha helt andra orsaker än att eventuellt utvidga ett krig som redan påbörjats. Att utvidga militära operationer kan många gånger vara ett litet problem särskilt om den konflikt man själva startat går dåligt. ”Kreml tar också med i beräkningen att NATO skulle kunna använda infrastruktur i Finland och Sverige och är därför beredda att angripa mål i dessa länder oavsett att de inte är medlemmar i NATO.” Moskva är också på det klara med att Finland och Sverige står långt nere på prioritetsordningen vid en pågående konflikt och att NATO kommer att ha mycket svårt att försvara de baltiska länderna mot Ryssland. Ingen rolig nyhet för oss nordbor. Därför anser sig Moskva ha en överlägsenhet gentemot väst särskilt i början av en väpnad konflikt. Man skriver i sin rapport att ”Moskva tror sig ha möjlighet att utföra en begränsad militär operation innan NATO har möjlighet att effektivt besvara denna.” Det säger sig själv att alla liknande tankar som den ryska ledningen eventuellt kan ha ökar risken för att Ryssland också vid lämpligt tillfälle vågar göra slag i saken.

Östersjöflottan
Avslutningsvis är det också av intresse att se hur man i Estland bedömer den ryska Östersjöflottan. ”Även om Rysslands Östersjöflotta är en militär styrka att räkna med, har den begränsad militär kapacitet om man ser till storlek, teknologi och geografi, och den är inte kompatibel med den styrka som NATO och de skandinaviska länderna utgör i regionen.” Samtidigt säger man att flottan kan komma att nyttjas som en avskräckande faktor i det fall spänningen mellan Ryssland å ena sidan och EU och NATO å den andra. Man förutspår också att de militära styrkorna i Kaliningrad-området mycket väl kan komma att förstärkas vid en sådan anspänning.

På många sätt är den estniska underrättelsetjänstens rapport mycket värdefull, dels för att den bjuder på fördjupad insikt om Ryssland och deras sett att betrakta omvärlden, dels ger lite annorlunda vinklar på vissa ryska förhållanden. Ladda gärna hem rapporten och läs den! Det är den väl värd!

Buffertzon mot fienden

Som jag tidigare beskrivit har Ryssland satsat enorma resurser på den arktiska zonen under de senaste tio åren. Naturligtvis vill man både skydda Nordostpasssagen liksom göra anspråk på de stora naturresurser som finns i området bland annat i form av olja och andra rikedomar. Det som DNs Ryssland-korrespondent beskriver som en fix idé hos Putin torde nog mest bestå i ryssarnas skräck för att få krig inne på sitt egna territorium, Rodina. Det man så lidelsefullt arbetar för är att se till att den kommande konflikten istället hamnar i Arktis, i Baltikum eller i Ukraina. Då kan den ryska krigsmaskinen kriga fritt utan att orsaka särdeles stora skador på det ryska samhället och civilbefolkningen.
Rysslands satsning på Arktis har de senaste fem åren fått stora konsekvenser hur man fördelar sina resurser.
2009 beslöt Rysslands Säkerhetsråd att innan 2020 skapa en särskild ny Arktisk styrka. Tanken var att den förutom den ryska krigsmakten bl.a. också skulle omfatta element av säkerhetstjänsten FSB. Ett av dessa element skulle vara fyra nya fartyg som kommer att medverka i skyddet av det 10-tal nya marinbaser som ska byggas längst med Nordostpassagen. Två år senare beslöt man att skapa minst två särskilda arktiska brigader med trolig placering i Murmansk och i Archangelsk. Förutom nya flygbaser samt nya militära fartyg och isbrytare ska också mycket av krigsmaktens vapen och teknik anpassas till arktiska förhållanden. Det rör sig exempelvis om teknik för elektronisk krigföring, radaranläggningar och luftvärnsmissiler.
Därefter har tidtabellen kortats avsevärt. Anledningen till brådskan är däremot inte känd. Från att vara färdigställt innan 2020 annonserade man i februari 2014 att det nya arktiska militärdistriktet skulle byggas klart under 2015. Och plötsligt uppgav man förra hösten att den nya organisationen skulle tas i bruk redan den 1/12!
Lösningen blev att det nya Arktiska militärdistriktet skapades med den Norra flottan som bas. Det betyder i sin tur att Västra militärområdet, som omfattar Baltiska flottan och de tidigare militärdistrikten i St Petersburg och i Moskva, blir av med flottan i norr. Tyvärr innebär detta för Sveriges vidkommande att det slagkraftiga militärområdet i St Petersburg (ZVO) bättre kan koncentrera sig på sina primäruppgifter, dvs att slå västerut över Östersjön för att hålla sjövägarna öppna och hindra USA och NATO från att attackera Ryssland via Skandinaviens luftrum.
Norden har från att ha varit ett flankområde istället blivit centrum i den nya ryska krigsplanläggningen. I och med detta har också Gotland fått en mycket större betydelse och en ockupation av Östersjöns största (och oförsvarade) ö skulle kunna undanröja många av Rysslands nuvarande osäkerhetsfaktorer vid en militär konflikt.