Otäckt förgiftningsförsök av Putin

Så äntligen har polis och underrättelsetjänst i Storbritannien kunnat få ihop de flesta och största bitarna av pusslet med giftattentatet mot den forne GRU-officeren Sergej Skripal – ett attentat som också kom att drabba hans dotter Julia och ytterligare minst 18 personer i Salisbury både poliser och andra oskyldiga. Brittiska forskare och poliser har fått fram otvetydiga bevis på att det rör sig om ett sovjetiskt och ryskt kemiskt vapen som utnyttjats. Att användandet dessutom fått en så pass kraftig effekt beror också på att motgift knappast är något som finns greppbart i fredstid. Vi ska dock vara glada att de brittiska myndigheterna hade en avsevärt bättre beredskap än när Aleksandr Litvinenko mördades av Putin 2006.

<a href="http://www.bbc.com/news/uk-43381880/

Kreml har en nästan hundraårig pervers tradition med giftmord mot oliktänkande inom och utanför landets gränser samt avhoppare som av olika anledningar valt att lämna Moskvas förtryck. Någonstans hade man väl hyst förhoppningar och den ryska ledningen skulle kunna uppträda civiliserat men dessa förhoppningar kommer på skam gång på gång. Man mördar folk utomlands, hotar omvärlden med kärnvapen, lägger sig både svensk politik och andra länders inte minst valet i USA 2016, kränker oss med stridsflygplan och ubåtar och invaderar sina grannar. Dagens Ryssland påminner allt för mycket om Hitler-Tyskland. Samma nonchalans mot omvärlden och allt man gör är baserat på våld och hot om våld. Man kan inte annat än tycka synd om det ryska folket som har en sådan bandit till ledare.

Det kemiska vapnet, Novitjok, som britterna är övertygade om ska ha använts vid attentatet, började tas fram på 1970-talet av den sovjetiska krigsmakten. Man ville ta fram nya kemiska vapen som Nato inte hade något möjlighet att känna igen eller hade någon möjlighet att stoppa. De olika slags skyddsdräkter som Nato då hade skulle inte kunna skydda soldaterna. Enligt de sovjetiska kriterierna för de nya kemvapnen skulle de inte finnas med på den dåvarande listan över kemiska komponenter och avslutningsvis ville man att de skulle vara säkrare att använda. Detta till trots tog det endast några dagar för brittiska experter att hitta rätt. Det var nog en missräkning för beslutsfattarna i Kreml. De vanligaste versionerna av giftet är Novitjok-5 och Novitjok-7. Det kemiska vapnet är ett binärt vapen dvs det består av två komponenter som enskilt är ofarliga men mixade blir till ett ämne som är extremt giftigt och farligt. Med tanke på att Novitjok är ett pulver kan man mycket väl tänka sig att man i samband med mixandet och spridandet fått en sådan omfattande spridning att både Sergej Skripal, hans dotter Julia och ytterligare 18 personer blivit påverkande av det kemiska vapnet och därför var tvungna att uppsöka sjukhus. Enligt uppgift ska Novitjok vara fem till åtta gånger så kraftigt jämfört med den ökända gasen VX.

Novitjok har framställts på flera ställen i Sovjetunionen bl.a. på ”Scientific Research Institute for Organic Chemistry and Technology” som ligger i närheten av Moskva. Institutet öppnade redan 1924 och tjänstgjorde under lång tid som så kallad sjaraga (шарага, eller sjaraska) som tillhörde GULAG-systemet, ”First Military Chemical Sharaga, Zavod nr 1”. Instituten som var sjaraga var slutna forskningsinstitut där forskarna var Stalins fångar. Istället för att slöa bort deras förmågor i gruvor och arbetsläger fick de möjlighet att forska. Flera av de mest kända instituten som tog fram Sovjets kända stridsflygplan var i de flesta fall sjaraga bl.a. Tupolev. Många av experimenten som utfördes när det gäller kemiska vapen skedde mot fångar i det sovjetiska fängelsesystemet.

Ända sedan 1918 har den ryska säkerhets- och underrättelsetjänsten haft ett eget giftlaboratorium. Att man satsat så mycket på gifter som vapen i nästan 100 år är illavarslande också för framtiden. De senaste 20 åren uppvisar ett stort antal mystiska döds-och förgiftningsfall bland exempelvis Putins politiska kritiker och de man beskriver som den ryska statens fiender. De allra flesta offren har funnits inne i Ryssland men några av dem har återfunnits i det ryska exilen i Storbritannien med Aleksandr Litvinenko som det främsta exemplet. Han blev endast 44 år gammal och dog efter en tre veckor lång kamp mot döden. Under åren har det kommit ut en hel del information om Tjekans hemliga laboratorium. Det absolut bästa källan som jag gärna rekommenderar är boken ”Giftlaboratoriet. Från Lenin till Putin – 90 år av politiska mord” skriven av den förre sovjetiske statsåklagaren Arkadij Vaksberg. Han var en otroligt kompetent undersökare också under åren i exil i Paris. Boken gavs ut av Norstedts 2008, ISBN 978-91-1-301798-3. Det är en bok som bör läsas av varje individ som är intresserad av Ryssland.

1993 skrev Ryssland på ”Chemical Weapons Convention” och ratifierade det 1997. Då deklarerade att man då hade ett lager på 40.000 ton kemiska vapen bl.a. Sarin, Soman och VX. Den 27 september 2017 deklarerade Ryssland att samtliga kemiska vapen hade förstörts. Uppenbarligen ljög man. Man kan också påminna sig att i början av 1990-talet erhöll Ryssland stora summor pengar från väst för att de snabbt skulle kunna bygga upp fabriker som skulle förstöra lagren av kemiska vapen. 1992 avslöjade två ledande ryska kemister i veckotidningen Moskovskije Novosti att en stor del av dessa pengar istället användes för att bygga en ny anläggning för tillverkning av nya ryska kemiska vapen. Kanske några burkar Novitjok fanns med i den nya fabrikens tillverkningsprogram?

Läs gärna också följande artikel från BBC, http://www.bbc.com/news/world-43380378, där man diskuterar vilka åtgärder Storbritannien skulle kunna vidta i syfte att straffa Putin, Kreml och Ryssland för deras vidriga övergrepp.

Annonser

Recension av ”Spionskolan” av Mikko Porvali

Tidigare i år gav förlaget Fischer & Co (dvs Lind & Co) ut boken ”Spionskolan” av författaren Mikko Porvali, ISBN 978-91-88243-25-6. Det är en bok jag verkligen rekommenderar till alla som vill läsa en spännande historisk skildring från vårt broderland i öst och samtidigt skaffa sig en bättre insikt om livet för de många folkgrupper som bodde och delvis bor kvar i de ockuperade trakterna runt Ladoga och Onega.

Mikko Porvali är en spännande finländsk författare som skrivit flera böcker om de finländska fjärrpatrullerna och deras verksamhet bakom de sovjetiska linjerna under kriget. Den finska krigsmakten skickade både sommar och vinter in patruller in i Sovjetunionen som smög sig igenom den väl vaktade gränsen och lyckades undvika de ryssar som stod på post med fingrarna på avtryckaren. Det är en verksamhet som beskrivs på ett sätt som hela tiden håller läsaren på alerten.

Kriminalpolis och författare
Porvali är inte författare på heltid. Till yrket är han kriminalpolis och av hans färdigheter i att lägga pussel torde han vara en bra sådan. Nu menar jag inte 1000 bitar från Ravensbrück, utan förmågan att hålla komplexa utredningar i huvudet. Han har också en bra förmåga att dra slutsatser när pusselbitar fattas och de gör de verkligen i denna historia. Det är en synnerligen svårnavigerad historia där källorna många gånger medvetet har förvanskats i syfte att göra det omöjligt att nå hela sanningen bakom verksamheten. Den som gillar Mikko som författare kommer säkert också att vilja läsa hans böcker ”Bakom Röda arméns linjer”, ”Bakom fiendens linjer” och ”Fånge, spion, partisan”. Han är endast 37 år gammal så det finns en stor chans att han kommer med fler böcker. Att hans släkt kommer från det ockuperade Karelen kommer säkert att bidra till att han kommer att fortsätta att intressera sig för historiska skeendet i östra Finland.

Efterlämnade arkivpapper
Det som gör ”Spionskolan” lite extra intressant att läsa är att Mikko Porvali har ”fuskat”. Det visar sig nämligen att Mikkos farfar arbetade på Spanarskolan i Onegaborg (Petroskoj) och att Mikko fått tillgång till en minst sagt intressant dokumentation i form av dokument som farfar Antti gömde vid krigsslutet. Den minnesgode minns säkert både Stella Polaris och den s.k. ”vapengömmoaffären” där mellan 5.000 och 10.000 finländare gömt en mängd lättare vapen inför en möjligt sovjetisk ockupation. Affären upptäcktes dock 1945. Antti Porvalis gömda dokument hänger nämligen ihop med dessa bägge affärer och andra säkert ännu ej upptäckta kurragömmalekar som finländska militärer och andra patrioter i Finland sysslade med i slutet av 1940-talet.

Det var aldrig avsikten att någon utomstående skulle kunna lägga hela pusslet och dra de korrekta slutsatserna. Anledningen var att ryssarna och de finska kommunisterna utgjorde en gemensam kraft som mycket väl kunde vara riktat rakt mot den finländska krigsmakten och de sympatisörer man hade i samhället i övrigt. Med detta sagt måste jag säga att jag är synnerligen imponerad av Mikko kunna komma så långt i sina efterforskningar.

I Finland fruktade man med fog att Stalins Sovjetunionen både hyste planer på att ockupera Finland och man även var aktiva med att stötta kommunisterna i ett möjligt maktövertagande som tydligen planerades till 1948. Från Fortsättningskriget 1944 och under resten av hela 1940-talet var många människor oerhört oroliga för var ryssarna skulle kunna komma att ta sig till. Förutom de bägge krigen mot Sovjetunionen, Vinter-och Fortsättningskrigen, hade man också de tre baltiska staternas ockupationer 1939 och 1944 nära i minnet liksom införlivandet av Östeuropa i den sovjetiska intressesfären, särskilt kuppen i Tjeckoslovakien i februari 1948. I Finland kallas åren 1944-1948, då kommunisterna bland annat hade makten över Inrikesministeriet och den finska Säkerhetspolisen genom Yrjö Leino, för ”Farans år”.

Förutom den röda tråden i form av Spionskolans verksamhet med utbildning av tidigare officerare i Röda Armén som ska skickas på uppdrag bakom de sovjetiska linjerna så innehåller boken en rad spännande personteckningar, främst av dessa sovjetiska medborgare och anledningen till att de vill börja arbeta för Finland. Det vara generellt ingen brist på individer som hatade bolsjevikerna och Josef Stalin. Porvala berättar i boken bland annat att nästan 1,2 miljoner sovjetiska medborgare tjänstgjorde inom tyska Wehrmacht. Av de nästan 220.000 soldater som ryssarna omringade i Stalingrad var nästa 25 procent sovjetiska medborgare. Man kan ju bara undra vart detta hade tagit vägen om tyskarna hade behandlat alla ryssar, ukrainare och andra som medmänniskor och gett dem hopp om ett liv i Ryssland, Ukraina med flera länder utan kommunism?

Bevisen leder till en krokig väg
Så även om nu Mikko Porvali hade ett försteg då han fick tag på sin farfars gömda handlingar är de samtidigt ett spår som författaren måste följa med stor försiktighet. Vad som klart framskymtar när största delen av materialet är granskat är den finska sidans medvetna förvrängning genom sitt urval av den kvarlämnade informationen. Det framstår som ytterst medvetet att de finländska underrättelsemännen i princip endast berättat om sina misslyckanden (sic!). Alla de fall där de värvade agenterna omedelbart hoppade tillbaka till Sovjetsidan vid första bästa tillfälle tycks finnas med men inte så mycket mer. En mängd sådana fall finns beskrivna men det är i det närmste omöjligt att hitta några lyckade och framgångsrika fall. Ändå finns det gott om indikationer och indicier på att sådana existerade men både fallbeskrivningar och personalmappar tycks ha försvunnit eller vara medvetet utsorterade.

Att Finland, som var känt för en mycket kompetent och noggrann underrättelsetjänst, skulle ha ägnat så stora resurser till att skicka ut välutbildade spioner under mer än tre års tid, utan några som helst framgångar låter sig knappast göras. Då hade nog verksamheten stoppats. Det finns med största sannolikhet flera skäl till denna medvetna tystnad och brist på kunskap som Porvali finner. En anledning är att när delar av det finländska materialet framställdes hade man hundratals sovjetiska officerare i Finland som utgjorde 90 procent den avskyvärda Allierade kontrollkommissionens medlemmar i landet. Risken var stor att de skulle tvinga fram denna värdefulla information och med den i sin hand bland annat letat upp de ryssar som nu gömde sig inne i Sovjetunionen. En annan anledning var behovet att hålla de viktiga arbetsmetoderna för sig själv om man tvingas fortsätta sin underrättelseverksamhet mot ryssarna ännu en gång, antingen på hemmaplan eller från svenskt område.

Berättelsen fortsätter vidare
Sätter man berättelsen om ”Spionskolan” i ett lite större sammanhang förstår man att ett stort antal finländska officerare funderade på hur kampen skulle kunna fortsätta och då föras från Sverige om nu Finland skulle ockuperas. Den omfattande vapengömmoaffären som delvis tagits upp i samband med Stella Polaris är två av de pusselbitar som pekar i samma riktning. Självklart skulle all viktig information från den finländska signalspaningen föras över till Sverige för att sedan kunna användas mot fienden. Med att man också förde med sig så pass mycket hårdvara i form av signalspaningsbilar, radioapparater och pejlanordningar pekar på att en ganska stor verksamhet var tänkt att drivas från svensk botten. Man lämnade också efter sig fungerande radionätverk i Finland som skulle kunna komma att aktiveras från Sverige. Nu blev det ju ingen ockupation och därför ingen verksamhet i vårt land.

Guldklimpar i arkiven
Något som dock är förhållandevis okänt är att i det stora materialet som kom med Stella Polaris gömde sig också andra guldbitar. Här dök nämligen största delen av de finländska fjärrpatrullernas arkiv upp. Jag gjorde ett besök på Riksarkivets enhet i Arninge där man bland annat finner den svenska Säkerhetspolisens arkiv. På försök bad jag personalen se efter om det i Säpo-materialet fanns något om Stella Polaris. Där drog jag verkligen en vinstlott. Här fanns bland annat en komplett förteckning över vad samtliga arkivlådor innehöll som kom med Stella Polaris. Av vad jag kunde se fanns här förtecknat fjärrpatrullernas kompletta arkiv, något som hade varit försvunnit sedan kriget. Tidigare har det inte funnits några uppgifter om var fjärrpatrullernas arkiv tagit vägen. Om man ska tro på vad som tidigare sagts bör fjärrpatrullernas papper ha följt med över till Försvarets Radioanstalt med resten av Stella Polaris. Låt oss gräva där!

PS. Har någon av er läst en eller flera av Mikko Porvalis andra böcker, hör gärna av er och skriv en recension i nyhetsbrevet Fokus Öst. Det spelar ingen roll om den är kortare eller längre än denna. Ni är alltid välkomna.