Oerhört viktig opinionsundersökning

Den undersökning man kunde läsa i DN den 5/1 både skrämmer och erbjuder viss uppmuntran. Flera av frågorna är viktiga återspeglingar av varandra. Exempelvis är det inte svårt att kunna konstatera att upplever man Ryssland som ett farligt militärt hot så är det ganska naturligt för många människor att välkomna ett svenska medlemskap i Nato. Andra frågor påverkas av fler motsatta frågeställningar. Att många svenskar har ett lågt förtroende för försvarets förmåga att försvara Sverige trots att försvaret förstärkts de senaste åren, kan troligen bero på att man uppfattar att hotet från Ryssland ökat så mycket mer.

Positiva resultat – försvaret måste förstärkas
En synnerligen positivt faktor i undersökningen är att så pass många personer vill öka Sveriges resurser för att förstärka vårt försvar. På två och ett halvt år har de riktiga försvarsvännerna ökat sitt antal med hela 10 procent. Det betyder nu att de som vill stärka det svenska försvaret är väsentligen mycket större är de tre grupperna ”Minska”, ”Vet ej” och ”Samma nivå” tillsammans. Så vitt jag vet har detta aldrig noterats tidigare. Rimligen måste man tolka detta som att utfallet för den ryska propagandan, lögnerna och desinformationen inte går hem så mycket som många tror. Det är inte något entydigt svar men det är oerhört positivt inför framtiden!

forward-russia-flagga-02

Skrämmande dåligt
Något som dock får magsyran att bubbla är det något häpnadsväckande svaret att endast 39 procent av de tillfrågade ser Rysslands som ett hot mot oss. Trots den ryska upprustningen, att de lägger sig i svensk säkerhets- och utrikespolitik samt Rysslands invasioner av Georgien och Ukraina har många människor svårt att ta detta till sig som ett problem som berör oss i Sverige. Man kanske tror att över 200 års fred är en garanti mot yttre angrepp. Men tyvärr är historien ett mycket dåligt instrument för att förutsäga framtiden i en föränderlig värld då många av de tidigare faktorerna är stadda i en dramatisk förändring.

Lite glädjande är det dock att så pass många fler personer som besvarat undersökningen ser Ryssland som ett hot jämfört med antalet som förnekar det och tittar bort. Det är den stora skaran som inte vet något eller inte kan greppa information som sänker antalet som ser Ryssland som en fara. Dessa utgör hela 36 procent av totalen. Förnekarna uppgår till 25 procent. Det är dessa bägge grupper som vi måste försöka nå fram till. Särskilt den okunniga tredjedelen borde vi förhållandevis enkelt kunna övertyga med hjälp av kvalificerat information.

Annonser

Peter Wolodarski kräver rejäla förstärkningar av försvaret

Sverige är absurt nog det land som använder minst resurser till det militära försvaret och det trots att vi löper störst risk i Europa, utanför det forna Sovjetunionen, att råka ut för en rysk militär attack! Sveriges försvarsanslag kommer om ett år att dyka under en procent av BMP, vi står utanför Natos fredsgarantier och vi har med Gotland det stycke land som Ryssland behöver allra mest i en framtida militär konflikt.

Idag sällar sig Peter Wolodarski till Liberalerna och moderaternas Gunnar Hökmark (än finns det hopp för partiet) som kräver rejäla förstärkningar av försvarets anslag och som kräver pengar på bordet NU!

http://www.dn.se/arkiv/ledare/peter-wolodarski-vakna-sverige-vi-ar-mer-utsatta-an-pa/

Jag blir bestört med vilken sävlighet och med vilket oförstånd man diskuterar Rysslands militära upprustning och Kremls aggressiva avsikter. Visserligen sträcker sig den nuvarande ryska upprustningsplanen fram till 2020. Men vi har ju inga som helst garantier på att inget sker innan dess! Vem i Sverige vet vilka planer Ryssland har? Vem kan förutsäga Putins militära tankar? Vi vet inte alls hur många år vi har på oss!!!

Sverige tycks planera för en militär konflikt tidigast 2025. Inga som helst förstärkningar av försvaret innan 2020! Och de pengar som först kommer försvaret tillgodo 2020 kommer att ta flera år innan de ger resultat! Det är ta mig tusan dårhusmässigt att luta sig tillbaka, rulla tummarna och tro att de ryska politiska och militära ledningarna gladeligen ska vänta på att Sverige ska växa sig militärt starkare och bli näst intill omöjligt att hantera. Åtminstone Gotland kommer att bli en svensk fästning mitt i Östersjön och därmed stoppa en rysk militär insats i ett eller fler av de baltiska länderna.

Vladimir Putin och Rysslands krigsmakt är idag tillräckligt starka för att kunna invadera Gotland, ta makten över ön och förhindra att Sverige ska kunna återta ockuperat område. Kreml har också den politiska kraften och viljan att genomföra ett kuppartat anfall för att därmed kunna hota Baltikums frihet. Moskva förfogar också över de undergrävande instrument för att kunna splittra och passivisera Nato under en tid då USA står och velar tillräckligt länge för att en rysk ockupation ska lyckas. Och sedan står vi där med tvättad hals och skäms.

Fan heller! Låt oss förstärka svenskt försvar medan tid är och se till att Gotland blir en igelkott som kostar för mycket att ge sig på. Har vi otur har vi bara ett par månader på oss!!! Så börja redan i morgon måndag den 28/11 och arbeta snabbt och kraftfullt! Och håll en tumme!

Stor i orden – liten på jorden

Efter att den så kallade revolutionen drabbat Ryssland 1917 påstod propagandan under decennier att västvärlden var imperialistisk, revanschistisk, militaristisk, rasistisk och nationalistisk och att den första arbetarstaten i världen stod för dess motsatser. Hundra år sedan har pendeln sedan länge slagit tillbaka. Plus har blivit minus och minus blivit plus, vitt har blivit svart och svart blivit vitt.

Dagens Ryssland står för alla de begrepp som kommunisterna beskyllde väst för. Resultatet är en svårhanterbar, och för det flesta utomstående, en svårbegriplig, obalans mellan en till tänderna upprustad krigsmakt samtidigt som resten av landet är en bananrepublik med förstörd ekonomi, miljö och folkhälsa medan samhällshjulen många gånger endast snurrar p.g.a. en omfattande korruption. Man kan diskutera när denna förändring ägt rum men knappast att ändringen i sig har skett.

För cirka tio dagar sedan publicerade European Council of Foreign Relations (en organisation med svensk representation) en ny rapport med namnet ”Russia 2030 – A story of great power dreams and small victorious wars”. Den tar upp många intressanta aspekter värda att studera även om jag inte håller med om samtliga enskilda detaljer.

<a href= ”http://www.ecfr.eu/publications/summary/russia_2030_a_story_of_great_power_dreams_and_small_victorious_wars

En anledning till det skeende vi nu observerar bygger på en vilja från rysk sida att rikta befolkningens uppmärksamhet på sådant som kan uppvisa hur Ryssland växer sig allt starkare. Tack vare pengar som lades på hög under tiden då olje- och gaspriserna var höga och låga kostnader för arbete och material har den ryska krigsmakten kunnat växa sig ordentligt stark. Samtidigt har Putin släppt fram en patriotisk propaganda av sällan skådat slag. Den ryska befolkningen luras att tro på propagandans budskap om en stark slavisk nation som både ska fruktas och beundras av omgivningen.

En orsak till att Ryssland vill knyta raden av gamla sovjetrepubliker närmare till sig är viljan att bygga en buffertzon av stater som utgöra ett skydd mot anfall från väst. En annan är en förhoppning om att de ska kunna ge bidrag till den svaga ryska ekonomin. Dessa anledningar (bland flera andra) ledde efter Andra världskriget till ockupationen av länderna i Östeuropa och till uppbyggandet av Warszawapakten och Comecon. Det är samma unkna tankegods som återkommer gång efter annan.

Urusel rysk ekonomi
Med en ekonomi som troligtvis kommer att krympa ända fram till 2030 måste Putin förvandlas till en bättre trollkarl än Joe Labero. Som en del i spelet med den allt mer växande patriotismen måste Moskva uppvisa nya militära segrar på det utrikespolitiska planet. Man kan strunta i att man gör fel bara det ryska folket inte ser det. Transnistrien, Tjetjenien, Abchazien, Syd-Ossetien, Krim, Donbas, Syrien – allt det som det ryska folket tror är ryska segrar måste fortsätta uppfattas som sådana men också nya segrar måste kunna inhystas. Den chauvinistiska hydran måste hela tiden matas med nya segrar.

Men för att den ryska ekonomin inte ska dräneras för fullt får striderna inte kosta allt för mycket, varken i ryska liv eller i rubel. Då kan det som idag uppfattas som något positivt snabbt slå tillbaka mot Putin och de andra krigsprofitörerna i Moskva. Fram till i mars i år ska operationen i Syrien ha kostat Ryssland 460 miljoner dollar enligt Tass. Samtidigt håller man rysk trupp i fem ockuperade områden i Moldavien, Georgien och Ukraina samt har ryska permanenta militärbaser i bl.a. Kazakstan, Tadzjikistan och Vitryssland.

Vart kan Ryssland gå?
1. En seger som kanske inte måste bli så dyr och som även skulle ge Moskva några positiva röster i omvärlden vore att skapa fred mellan Armenien och Azerbajdzjan i konflikten om Nagorno-Karabach. Pågående konflikter mellan olika OSS-länder kommer både politiskt och praktiskt sätta käppar i hjulet för Putins planer på ett ökat samarbete. Samtidigt finns det säkert en strävan att se till att samarbetspartnern Armenien inte råkar allt för illa ut i en uppgörelse med det muslimska Azerbajdzjan.

2. Ökat samarbete inom ett antal gemenskaper av före detta Sovjetrepubliker bl.a. Eurasian Economic Union, Eurasian Customs Union och Eurasian Development Bank, vore också positiva och helt i linje med de senaste 10 årens arbete. Här har Putin satsat mycket resurser vilket delvis stärkt den ryska ekonomin, delvis stärkt deras aktier i Centralasien och Kaukasus. Samtidigt vet Rysslands grannar vad det ultima priset för ökat samarbete kan bli. De har alla erövrats av Moskva minst två gånger och de vill knappast att det ska bli tredje gången gillt.

3. Ett helt fruktfat befinner sig norr om Ryssland med lockande priser i form av nytt territorium, en gigantisk ny ekonomisk zon, nya olja-, gas- och metallfyndigheter samt en militär buffertzon som ryssarna alltid så desperat längtar efter. Under cirka 15 års tid har ryssarna bedrivit en omfattande verksamhet på flera plan för att försöka försäkra sig om ett Arktis i ryska händer. Man har organiserat ett antal vetenskapliga expeditioner för att undersöka om kontinentalsockeln skulle kunna bevisa rysk överhöghet över Arktis, Moskva har byggt ett antal militära anläggningar i form av hamnar, flygplatser och liknande, en stor mängd vapen och annan militär utrustning har byggts om för att passa i det hårda klimatet och mycket annat. För ett par månader sedan förde den ryska krigsmakten in militära rådgivare och hundar från ett tjetjensk specialförband på Spetsberg och bröt därmed mot det avtal som finns om områdets icke-militära status. Putin är till 100 procent inställd på att Ryssland ska skaffa sig ett militärt övertag i Arktis som väst därefter inte ska kunna rubba.

4. Baltikum är självklart tre hängande frukter som Moskva suktar efter men där priset kan medföra en totalkrasch för det nya ryska imperiet. Lyckas man manövrera rätt kan Putin på ett eller annat sätt tillskansa sig någon form av stöd från de tre ekonomierna men leder makthungern till ett krig med Nato kan Ryssland både förlora sin krigsmakt och slås sönder nationellt och infrastrukturellt med endast alla redan existerande kvarnstenar kvar runt halsen. Agerande på och runt Östersjön kommer att vara ytterst viktigt att bevaka.

För svenskt vidkommande kommer mycket av framtiden vara beroende av hur vi lyckas skydda Gotland. Ett kraftfullt försvar av ön kan mycket väl medföra att alla ryska planer på aktioner mot Estland, Lettland och Litauen måste läggas på is och i så fall blir det en billig försäkring mot krig och katastrof i vårt närområde. Men skyddet av Gotland, och därmed Baltikum, är knappast något vi kommer att ha möjlighet att helt sköta på egen hand. Scenen i norra Europa är för komplicerad för detta och därför måste vi och Finland tillsammans söka medlemskap i Nato. Blir vi medlemmar innan 2020 finns det stora chanser att vi lyckas.

Jag hoppas att dessa rader delvis kan komplettera tankarna i rapporten från ECFR. Att försöka förstå vart Ryssland är på väg är naturligtvis oerhört viktigt för oss. Samtidigt är alldeles för många av de framtida variablerna osäkra. Men genom att tänka igenom möjliga framtida scenarier ökar vi möjligheten att förstå vad som sker framöver och att ta reda på de pusselbitar som uppenbarar sig och bestämma var de hör hemma.

Estlands underrättelsetjänst om Ryssland 2016

Jag har tidigare publicerat flera rapporter baserade på material från den estniska säkerhetstjänsten som under ett antal år bjudit på intressant information inom sitt verksamhetsområde. För första gången har nu de fått sällskap av Estlands underrättelsetjänst som för ett tag sedan publicerade sin första icke-hemliga rapport.

Rapporten fokuserar nästan totalt på Ryssland och Moskvas förhållande till Estland och området omkring den estniska republiken, däribland Sverige. Jag vill därför gärna delge dig några av rapportens mest intressanta delar, dels för att Estlands underrättelsetjänst är en viktig analytiker till händelser i vårt närområde, dels för att det i sig självt är en förbaskad intressant och bra rapport väl värd att läsa. Vill du läsa den i sin helhet hitta du rapporten på https://www.teabeamet.ee/pdf/2016-en.pdf

Rysk skugga över Estland
När man läser den estniska rapporten bör man ha i minnet att Estland har ett särskilt försteg framför exempelvis Sverige. Estland var ockuperat av Moskva i över 45 år, landet har både innan och efter denna ockupation haft en aggressiv granne som lagt sig i deras interna affärer och man har också en mycket stor grupp av etniska ryssar som bor i landet och som till delar utgör en grupp av potentiella quislingar. Det är dock viktigt att påpeka att gruppen ryssar som stöder Moskva och som vägrar bli medborgare i Estland, hela tiden minskar och att särskilt unga ryssar som bor i Estland många gånger är estniska medborgare och ser sig själva som genuina estländare. Detta hindrar inte att det finns en grupp individer med ryska pass som till fullo stöder Putin och som i vissa stycken kan komma att utgöra ett allvarligt problem om Ryssland skulle öka sitt tryck mot landet.

Är Ryssland ett militärt hot?
Den estniska bilden av Moskvas militära styrka är ett svagare Ryssland än jag själv sett de senaste åren. De ryska brigaderna anses endast ha cirka en bataljon per brigad som har full styrka. Både antalet yrkessoldater är för litet och framförallt saknas yngre specialister. Säkert är dock att denna bild kommer att vara förändrad 2020 då Ryssland ser sin första stora rustningsomgång avklarad.

Även med de begränsningar estländarna ser hos den ryska sidan beräknar de att det västra militärområdet har cirka 11 manöverbrigader tillgängliga plus spetsnazförband. Brigaderna är uppdelade i 30-33 bataljonsstora taktiska grupper om 700-900 man som alla kan fungera som självständiga enheter. Ryssarnas krigföringen inne i Ukraina har visat deras inneboende svagheter men den estniska rapporten säger också att de ryska truppernas insatser har förbättrats under 2015. Säkert har både det ökade antalet yrkessoldater och alla genomförda övningar bidragit till detta.

Västvärldens sanktioner
En viktig anledning till Rysslands militära svaghet är de sanktioner som väst riktat mot Moskvas p.g.a. deras invasion av Krim och övriga grova inblandning i Ukrainas inre angelägenheter. De västerländska sanktionerna har bland annat fått till följd att flera rustningsprogram antingen har frusits eller t.o.m. avbrutits. Exempelvis har de olika bepansrade fordonen av typ Armata, Kurganets och Bumerang fortfarande stora problem trots de ryska satsningarna.

Moskvas strategiska inriktning
Idag tittar Ryssland på tre områden som särskilt viktiga – Arktis, Kaliningrad och Ukraina. Ett övergripande mål, och som gagnar samtliga tre inriktningar, är ett amerikanskt tillbakadragande från Europa. Och även om då Estland inte är ett prioriterat mål kan man ändå råka illa ut. ”Även om Estland inte utgör en militär prioritet för Ryssland ska man inte utesluta användandet av militär styrka mot oss.” Den estniska underrättelsetjänsten ser olika scenarier där en konflikt kan spilla över på Estland utan att detta för den skulle ska ha ingått i planläggningen från början. På liknande sätt kan också andra länder komma att drabbas av en konflikt som startar på annat håll.

Vitryskt samarbete
En faktor som oroar esterna är Rysslands samarbete med Vitryssland. Förra året genomförde de bägge länderna en gemensam militärövning i september, ”Union Shield-2015”, bl.a. med ett 80-tal stridsflygplan och helikoptrar, runt om de baltiska länderna – i Leningrad och Pskov oblasts samt i Kaliningrad.

Att starta en militär konflikt kan ha helt andra orsaker än att eventuellt utvidga ett krig som redan påbörjats. Att utvidga militära operationer kan många gånger vara ett litet problem särskilt om den konflikt man själva startat går dåligt. ”Kreml tar också med i beräkningen att NATO skulle kunna använda infrastruktur i Finland och Sverige och är därför beredda att angripa mål i dessa länder oavsett att de inte är medlemmar i NATO.” Moskva är också på det klara med att Finland och Sverige står långt nere på prioritetsordningen vid en pågående konflikt och att NATO kommer att ha mycket svårt att försvara de baltiska länderna mot Ryssland. Ingen rolig nyhet för oss nordbor. Därför anser sig Moskva ha en överlägsenhet gentemot väst särskilt i början av en väpnad konflikt. Man skriver i sin rapport att ”Moskva tror sig ha möjlighet att utföra en begränsad militär operation innan NATO har möjlighet att effektivt besvara denna.” Det säger sig själv att alla liknande tankar som den ryska ledningen eventuellt kan ha ökar risken för att Ryssland också vid lämpligt tillfälle vågar göra slag i saken.

Östersjöflottan
Avslutningsvis är det också av intresse att se hur man i Estland bedömer den ryska Östersjöflottan. ”Även om Rysslands Östersjöflotta är en militär styrka att räkna med, har den begränsad militär kapacitet om man ser till storlek, teknologi och geografi, och den är inte kompatibel med den styrka som NATO och de skandinaviska länderna utgör i regionen.” Samtidigt säger man att flottan kan komma att nyttjas som en avskräckande faktor i det fall spänningen mellan Ryssland å ena sidan och EU och NATO å den andra. Man förutspår också att de militära styrkorna i Kaliningrad-området mycket väl kan komma att förstärkas vid en sådan anspänning.

På många sätt är den estniska underrättelsetjänstens rapport mycket värdefull, dels för att den bjuder på fördjupad insikt om Ryssland och deras sett att betrakta omvärlden, dels ger lite annorlunda vinklar på vissa ryska förhållanden. Ladda gärna hem rapporten och läs den! Det är den väl värd!

Femte kolonnen

Dagens ledarsida på DN är av vital betydelse och jag vill uppmana alla att läsa den noggrant. Den vänder sig mot den ”femte kolonn” som hellre ser till Rysslands önskemål av makt över oss alla än till Sveriges och vår befolknings eget behov av fred och frihet.

http://www.dn.se/ledare/huvudledare/forsvara-viktigare-an-forsta/

De som hela tiden ursäktar Moskvas syn på världen har alltid en rad svepskäl i bakfickan. Det är dock sällan de argumenten klarar någon närmre granskning och detta oavsett vad vi som är frihetsvänner har för egna åsikter om ämnen som det svenska försvaret, NATO, USA eller andra kontroversiella ämnen som kan anses vara mer eller mindre kontroversiella. Kritik mot Ryssland möts nämligen sällan av försvar för landets militära uppbyggnad, av Moskvas invasion av sina grannländer eller förklaringar av den ryska politiken. Nej, kolportörerna av den ryska imperialismen och militarismen försöker slingra sig undan genom att försöka blanda bort korten. Om man kritiserar Kremls invasion av Ukraina kommer de löpande och säger ”jamen, USA har ju invaderat Irak”, som om ett fel av en stormakt skulle legitimera att Ryssland slaktar tusentals ukrainska medborgare och stoppar landet från medlemskap i EU? Vilket nonsens.

Naturligtvis blir det på detta sätt för att de vet att Rysslands politiska krav är helt felaktiga och omöjliga att försvara. Annat var det med gårdagens bruntungor – det var åtminstone ärliga och uppriktiga i sin kärlek till Moskva.

Hundratals svenska kommunister studerade på Kominterns och kommunistpartiets skolor, tog emot stöd för att driva Moskvas politiska linje och tog emot order från partirepresentanter och KGB-officerare. De fortsätter många gånger att dyrka Moskva även om jag har svårt att förstå varför. Men de var på alla sätt ärligare och mer uppriktiga än de avdankade diplomater, journalister och direktörer som nu stöttar Moskvas politik gentemot Sverige och våra grannländer. För ett antal decennier sedan fanns en lag som förbjöd ”tagande av utländskt stöd”. Och i USA måste man registrera sig om man företräder utländska intressen. Det vore väl något för regeringen att fundera över?

Ryska flottan får 42 nya fartyg 2016

Den del av nyhetsfloden som rör den ryska krigsmakten handlar som oftast om deras arméstridskrafter, nya stridsflygplan och de olika slags missiler man placerar ut runt sina gränser, exempelvis i Kaliningrad och på Krim. Sanningen är dock att samtliga delar av Rysslands offensiva stridskrafter har förstärkts och en mycket stor del av detta rör den ryska flottan på både ytan och under den. Under innevarande år kommer de fem flottorna runt Rysslands kuster att förstärkas med hela 42 stycken örlogsfartyg, både ytfartyg och ubåtar – från stora atomubåtar med kryssningsmissiler till en mängd mindre korvetter och fregatter.

Även om den ryska ekonomin har stora problem skär man inte ner på de militära satsningarna. Enligt IISS i London (www.iiss.org) ökar till och med utgifterna avsevärt och enligt helt färska siffror står Ryssland för 20 procent av världens ökning av militärutgifterna för 2015. Mer än 5 procent av BNP går nu direkt till den ryska krigsmakten. Man ska dock komma ihåg att andra stora delar av det ryska samhället är inriktat mot militären – undervisning i skolor, föreningsliv, kyrkans verksamhet och mycket, mycket annat.

Att Moskva nu kan se fram emot nästan ett nytt örlogsfartyg i veckan är ett av flera tecken som bekräftar Vladimir Putins globala politiska ambitioner. Fartygen har i hög grad en offensiv kapacitet som Ryssland behöver för att kunna bli en världsledande militärmakt med en global räckvidd. Har man ambitionen att agera utanför hemmaplan måste man ha egen kapacitet att både få sina styrkor på plats och därefter kunna underhålla dem på ett effektiv sätt under en längre tid. Det ryska engagemanget i Syrien är ett bevis på att man i Moskva tänker i dessa termer. Ett antal jakt-, attack- och bombflygplan kan naturligtvis både snabbt och på egen hand ta sig till Syrien men ska de sedan stanna kvar krävs det en rejäl egen transportkapacitet som skyddas av tungt beväpnande örlogsfartyg för att kunna fortsätta vecka efter vecka med sina militära operationer.

Tack vare ett antal synnerligen kunniga aktivister i Ukraina, bl.a. InformNapalm (https://informnapalm.org/sv), har ett omfattande underlag publicerats där man kan se hur Ryssland byggt upp sina kapacitet inför operationerna i Syrien och hur man sedan kunnat underhålla verksamheten under en längre tid. Att aktivisterna i Ukraina intresserar sig för situationen i Syrien har främst två orsaker: för det första har de ambitionen att visa upp Rysslands stora militärpolitiska ambitioner för omvärlden, för det andra har Ryssland trots sin stora militär uppbyggnad under de senaste 15 åren, ännu inte kapacitet att bedriva så pass stora operationer på mer än en plats i taget. Krig i Syrien medför därför i hög grad lugn och ro i östra Ukraina.

Det har inte varit helt lätt att följa den ryska militära uppbyggnaden i Syrien eftersom den skett parallellt med att Moskva under en längre tid skickat ett omfattande materiellt stöd till den syriska regimen men att en rejäl ökning av trafiken ägt rum kan ingen bestrida. Under 2013 skedde sammanlagt 29 transporter från Ryssland till Syrien med hjälp av de sammanlagt 20 ryska landstigningsfartyg landet förfogar över. 2014 och 2015 ägde i snitt 45 transporter per år rum främst med fartyg från de två Svarta Havs- och Östersjöflottorna. Transporterna har skett från hamnen i Novorossijsk i Svarta Havet, genom Bosporen och vidare till den syriska hamnen i Tartus, strax norr om Libanon. Därutöver har också transporter med renodlade fraktfartyg ägt rum men dessa kan inte transportera pansarfordon och stridsvagnar på samma enkla sätt som ett landstigningsfartyg som exempelvis kan ta med upp till 20 tanks eller 45 pansarfordon per resa.

Man ska inte heller bortse från att den ryska flottan kan göra en direkt insats i Syriens inbördeskrig. Sedan 2012 har Svarta Havsflottan en permanent eskader stationerad i Medelhavet. Förutom ett antal stridsfartyg och ubåtar ingår signalspaningsfartyg, tankbåtar, underhållsfartyg för ubåtar, bärgningsfartyg, bogserbåtar och många andra båtar och fartyg. Det är en styrka som kan agera helt självständigt under minst en månads tid. Förutom att erbjuda skydd åt de ryska militära transporterna har de möjlighet att engagera sig direkt i Syrien-kriget. Man har också genomfört flera övningar i Medelhavet bl.a. 2013 då 20 fartyg övade. I en intervju från januari 2016 förklarar chefen för jagaren Kulakov att bl.a. hans skepp och missilkryssaren Varjag har till uppgift att skydda Rysslands installationer i Syrien från luftangrepp. Fartygen har en ordentlig kapacitet med olika sorters luftvärnsmissiler.

I oktober 2015 deltog fyra örlogsfartyg från flottiljen i Kaspiska havet i striderna med hjälp av 26 stycken Kalibr kryssningsmissiler som avfyrades från vattnet, flög över Iran och Iraks territorium för att slutligen slå ut ett antal mål på syrisk mark många hundra kilometer från avfyrningsplatsen. Många västliga bedömare blev överraskade av den ryska insatsen vilken visar vilken dålig kunskap många har om den ryska militära förmågan. 2012, mer än tre år innan den syriska insatsen, genomförde flottiljen i Kaspiska havet minst 10 lyckade uppskjutningar av den aktuella kryssningsmissilen från både robotbåtar och korvetter.

Från början av 1990-talet då de ryska fartygen i allmänhet låg vid kaj och i många fall rostade sönder och sjönk där de stod, har otroligt mycket ägt rum. I princip rådde det stiltje under Rysslands första 10 år men i och med att Vladimir Putin tog över rodret har uppbyggnaden av flottan ökat år för år. För lite mer än 10 år sedan, i maj 2005, yttrade Putin sin berömda tes om att upplösningen av Sovjetunionen var världshistoriens värsta geopolitiska misstag. Ska man tolka detta som att Putin önskar sig ett Ryssland med Sovjets styrka och geografiska gränser, bör man också begripa att detta kräver en marin styrka som både avskräcker omgivningen mot att ingripa mot ryska militära operationer och även kunna stödja verksamhet i andra länder som Moskva beslutar om.

Att den ryska ledningen verkligen har globala ambitioner behöver inte någon tveka om. Den ryska verksamheten omfattar bl.a. patrulleringar med både kärnvapenubåtar och långdistansbomplan runt om i världen samtidigt som Moskva har ökat sin kartläggningsverksamhet av världshaven med hjälp av över 100 vetenskapliga forskningsfartyg. Under 2015 avgick expeditioner både till Arktis och Antarktis och de flesta vatten däremellan. USA och andra västländer har flera gånger uttryckt sin oro för den allt mer närgångna ryska granskningen av olika länder i väst – en granskning som sker såväl på som under ytan och uppe i luften. Risken är stor att den kan uppstå fler incidenter liknande den som tidigare ägde rum i turkiskt luftrum då en rysk stridsflygplan sköts ner efter att ha kränkt NATO-landets luftrum.

Förutom de 42 fartyg och båtar som kommer att levereras i år till flottan, ligger ytterligare 15 fartyg snart på stapelbädden. Av dessa fartyg är ett antal beväpnande med olika slags kärnvapen vilket väl passar Rysslands strategi att satsa på fler och bättre vapen av detta slag. Enligt Viktor Tjirkov, som sedan 2012 är chef för flottan, är byggandet av nya kärnvapenubåtar det som främst prioriteras när det gäller nya örlogsfartyg. Uppbyggnaden är så pass omfattande så att den amerikanska flottans underrättelsejänst ”Office of Naval Intelligence” i höstas kom ut med sin första rapport om den ryska flottan på flera decennier. Den ryska flottan förfogade vid slutet av 2015 sammanlagt 56 ubåtar och 31 större ytattackfartyg samt 99 mindre stridsfartyg (t.ex. robotbåtar), så det är ett rejält tillskott man får under år 2016. Man tillverkar fyra olika klasser med ubåtar, både dieselelektriska och atomdrivna. Fem klasser fregatter och korvetter är också aktuella. Moskva ska också ha tryckt på startknappen för tillverkning av en klass jagare som ska tillverkas i sammanlagt 12 exemplar, sex vardera till de bägge havsflottorna Norra flottan och Stilla Havsflottan.

Vill du har ytterligare kött på benen rekommenderar jag rapporten från ONI som finns för nedladdning på http://news.usni.org/2015/12/18/document-office-of-naval-intelligence-report-on-russian-navy.

Svenskt NATO-motstånd

Organisationen Frivärld släppte häromdagen en intressant rapport med namnet ”Natomotståndet i Sverige – vilka och varför?” författad av Aaron Korewa som under ett antal år sysslat med utrikes- och säkerhetspolitik. Till skillnad från många andra, i och för sig intressanta rapporter, analyserar inte Aaron endast de sakpolitiska argumenten utan tittar också på vilka Natomotståndarna är och vad de därigenom kan tänkas ha för bakomliggande motiv. Det är trots allt en ganska stor skillnad om motståndet mot NATO leds av några socialdemokrater på vänsterkanten eller om motståndet leds av ett antal tidigare kommunister, USA-hatare och/eller personer som i decennier ägnat sig att mer eller mindre öppet ställt upp för Moskvas politiska linje.

<a href="http://frivarld.se/rapporter/natomotstandet-i-sverige-vilka-och-varfor-2/

En individ som jag tycker har uppträtt på ett synnerligen tveksamt sätt är den förre Moskva-ambassadören Sven Hirdman. Man kan ju fråga sig hur länge han företrätt Rysslands utrikespolitik? Självklart är detta inte en fråga om att man inte ska få uttrycka sina privata politiska åsikter utan det rör sig om vilka öppna eller dolda bindningar man har till främmande makt, i detta fall Ryssland. Särskilt intressant är det när en person under ett decennium företrätt svensk politik i Ryssland och som sedan sadlar om för att företräda rysk politik gentemot Sverige och omvärlden.

I rapporten om Natomotståndet tar författaren upp att Sven Hirdman suttit i organisationen MGIMOs ”Board of Trustees” och beskriver organisationen som ”ryska statens institut för internationella relationer”. I själva verket är MGIMO den ryska utrikesförvaltningens högskola som utbildar Rysslands diplomater i rysk politik, förhandlingsteknik och mycket annat. Hirdman som åtminstone suttit fyra år i styrelsen, är en av endast fyra utlänningar. Resten av styrelsen är ryssar inklusive ett stort antal tjekister som jobbat inom KGB och FSB. Enligt ett pressmeddelande skulle Hirdman fungera som representant för Ingvar Kamprad vilket också Frivärlds rapport också tar upp. Om Hirdman nu skulle representera Ingvar Kamprad så undrar jag lite över varför också Kamprad själv upptar en plats i samma styrelse? Han kan väl prata för sig själv!

MGIMO -  Kamprad occh Hirdman

Jag tycker det över huvud taget är olämpligt av individer från Sverige att ta uppdrag i Ryssland som på ett eller annat sätt kan uppfattas som ett politiskt stöd för Ryssland eller för Vladimir Putin. Jag tycker också man ska vidta åtgärder så att man undviker att hamna i sällskap med personer som haft ledande positioner inom en av världens värsta förtryckarapparater dvs KGB med efterföljarna FSB och SVR. Slutligen bör vi nog också diskutera om inte även diplomater bör sitta i ett antal års karantän innan de kan åtta sig uppdrag som kan sägas kollidera med sina forna arbetsuppgifter.

Sverige är i sämsta tänkbara försvarsläge

Jan Leijonhielm har i sin artikel beskrivit några oerhört centrala delar av hur Ryssland betraktar omvärlden och då särskilt Sverige. Det är för vår debatt om Sveriges försvar och vårt förhållningssätt gentemot Ryssland väldigt viktigt att förstå det som Jan Leijonhielm här beskriver annars finns det risk att Sverige beter sig på ett sätt som till och med kan locka Putin och consortes till en militär aktion i norra Europa. Framstår vi i vårt land som svaga innebär det ju en minskad risk för ryska förluster och ett eventuellt ryskt misslyckande vd exempelvis ett anfall och en ockupation av Gotland.

http://www.svd.se/sverige-ar-i-samsta-tankbara-forsvarslage

Vladimir Putin har uppenbarligen inga begränsningar som bygger på moral eller etik. Hans handlande bygger istället på en analys om huruvida hans ska lyckas genomföra det han planerar och hur mycket detta ska kosta i form av militära och politiska motgångar.

Självklart är Estland, Lettlands och Litauens medlemskap i NATO en hämsko för Ryssland. Men om Moskva med andra medel kan stoppa NATO från att agera som tänkt, det vill säga framgångsrikt komma till de baltiska ländernas räddning, finns det därmed inte några internationella regler eller avtal som skulle stoppa Putin från att agera militärt. Det enda som kan förhindra ett genomförande av Rysslands geopolitiska och militära strävanden är risken för ett militärt svar som kan komma att stoppa den ryska krigsmakten.

Höjer vi i Sverige ribban med hjälp av ökade ekonomiska medel till försvaret, ett nära samarbete med Finland och ett svenskt medlemskap i NATO kommer Ryssland knappast kunna genomföra en lyckad militär aktion mot ett eller flera av de baltiska länder och/eller en ockupation av Gotland. På så sätt kommer de svenska åtgärderna inte bara garantera fred för vårt land utan också fred för Finland, Estland, Lettland och Litauen. Och tack vare en stabil situation på hemmaplan kan vi också bättre hjälpa andra länder som är utsatta för Rysslands aggressiva beteende. Om Vladimir Putin inte längre kan använda sin krigsmakt och en aggressiv utrikespolitik som bas för sin inrikespolitiska makt kan vi kanske också kan börja få se en förändring till det bättre för det ryska folket och för Ryssland som nation. Det är de verkligen värda!

Putin inte alls historielös

Per Jönson Utrikespolitiska Institutet är på många sätt en både duktig och kunnig forskare men hans kunskaper om Ryssland verkar i behov av en fördjupning. I en i övrigt bra kommentar om ryssarnas inblandning i det syriska inbördeskriget säger Per Jönson att ” Ingen makthungrig statsledare tänker främst på historien” när han försöker förklara Putins intresse av detta krig. Härvidlag är nämligen Vladimir Putin som ryssar är mest – historien är oerhört viktig för dem och en grundförutsättning att tolka och förstå sin omgivning.

Som jag tidigare förklarat är det faktum att Moskva attackerats och nästan förstörts flera gånger på grund av framfarten från Djingis Kahn, Karl XII, Napoleon och inte minst Adolf Hitler satt djupa spår i det ryska psyket. Utan några direkta jämförelser i övrigt kanske man kan jämföra med många judars traumatiska förhållande till Förintelsen.

För ryssarna är dessa våldgästningar av Moskva något som dels visar på att utlänningar inte går att lita på och att men trots avtal och löften lätt kan falla offer för ett hugg i ryggen. Dels drar de lärdomen att ska man föra krig ska det inte någonsin få ske på ryskt territorium. Samtidigt är dessa lärdomar i hög grad tillrättalagda och delvis helt falska eftersom man själva återkommande bryter mot avtal och löften, nu senaste exemplifierat med invasionen av Ukraina som man 1994 lovade att respektera och skydda! Och i fallet med kriget på eget territorium har man själva stått för den kanske värsta förstörelsen med den brända jordens taktik och slöseriet med soldaternas liv i fullständigt onödiga massanfall. Putin har uppenbarligen inte läst bibeln ordentligt eller så hoppade han över passusen med citatet om att man inte ska skåda grandet i sin grannes öga och blunda för bjälken i sitt eget!

Ett synbart bevis för vikten av historien och dess roll i det ryska samhället manifesteras återkommande i firandet av en rad olika högtidsdagar som det ryska samhället som helhet och/eller den ryska krigsmakten firar årligen. Att man årligen firar segern över Hitler-Tyskland varje år den 9/5 kan man ju ha viss förståelse för (även om segern i hög grad var ett resultat stödet från USA, Kanada och Storbritannien).

Det årliga firande av segern över Sverige vid Poltava 1709 eller Hangö udde 1714 ligger ryssarna oerhört varmt om hjärtat men man firar också med samma intresse och inlevelse segern över polackerna vid Moskva 1612 och Turkiets flotta vid Sinop 1853 (vilken medförde att Frankrike och England förklarade Ryssland krig) för att nämna några datum. Faktum är också att när Ryssland firar den Baltiska flottans dag den 18:e maj varje år är det för att högtidlighålla segern över Sverige vid Nevas mynning 1703. Inte tusan har vi svenskar rysskräck – det är ryssarna som har ”svenskskräck”!!!

Rysslands invasion av Ukraina har medfört att Moskva tvingats satsa stora resurser på propaganda och desinformation. Visserligen har man en lång erfarenhet av detta sedan 1917 men uppenbarligen räcker detta inte alltid till för på samma sätt som vi har problem att tolka ryssarnas tankesystem och aggressiva handlingar, lika svårt tycks de ha att förstå oss. En av de lögner som Moskva smugit ut i en mängd internationella nyhetsmedia är att Sverige säljer vapen till Ukraina. Personligen tycker jag vi ska hjälpa Ukraina med vapen men detta är förbjudet enligt svensk lag och vi säljer då inget eftersom där pågår en väpnad konflikt. Bofors kanoner är något som tydligen intresserar de ryska militärerna och man har i den falska propagandan angivit att anledningen till att vi i Sverige nu hjälper Ukrainas folk är en hämnd för att Karl XII besegrades vid Poltava 1709. Rysslands tvångsföreställning om historiens oerhörda vikt gör att de feltolkar omgivningen och tror att alla andra också inser hur viktig historien är för vikten av att rätt kunna tolka framtiden. Resultatet är att Moskva helt felbedömer de länder som de utpekar som fienden.

Med denna bakgrund får man en annan bedömning av Rysslands vilja att engagera sig i kriget i Syrien. Frågan kanske istället bör vara varför det tog så lång tid innan Putin skickade in sin krigsmakt? Det är självklart för Ryssland att fortsätta, och till och med öka, sitt stöd för den syriska mördarregimen alldeles oavsett om de tycker att Assad handlar korrekt eller ej. De måste helt enkelt fortsätta att stödja den regim de stött tidigare för annat vore att svika en allierad.

Detta är exakt den princip som NATO är uppbyggd kring. Blir ett allierat land attackerat ska samtliga medlemmar i NATO ställa upp. Varför ska det då framstå som konstigt att Ryssland handlar på detta sätt? Konstigt blir det bara för den som inte förstår Ryssland.