Stor i orden – liten på jorden

Efter att den så kallade revolutionen drabbat Ryssland 1917 påstod propagandan under decennier att västvärlden var imperialistisk, revanschistisk, militaristisk, rasistisk och nationalistisk och att den första arbetarstaten i världen stod för dess motsatser. Hundra år sedan har pendeln sedan länge slagit tillbaka. Plus har blivit minus och minus blivit plus, vitt har blivit svart och svart blivit vitt.

Dagens Ryssland står för alla de begrepp som kommunisterna beskyllde väst för. Resultatet är en svårhanterbar, och för det flesta utomstående, en svårbegriplig, obalans mellan en till tänderna upprustad krigsmakt samtidigt som resten av landet är en bananrepublik med förstörd ekonomi, miljö och folkhälsa medan samhällshjulen många gånger endast snurrar p.g.a. en omfattande korruption. Man kan diskutera när denna förändring ägt rum men knappast att ändringen i sig har skett.

För cirka tio dagar sedan publicerade European Council of Foreign Relations (en organisation med svensk representation) en ny rapport med namnet ”Russia 2030 – A story of great power dreams and small victorious wars”. Den tar upp många intressanta aspekter värda att studera även om jag inte håller med om samtliga enskilda detaljer.

<a href= ”http://www.ecfr.eu/publications/summary/russia_2030_a_story_of_great_power_dreams_and_small_victorious_wars

En anledning till det skeende vi nu observerar bygger på en vilja från rysk sida att rikta befolkningens uppmärksamhet på sådant som kan uppvisa hur Ryssland växer sig allt starkare. Tack vare pengar som lades på hög under tiden då olje- och gaspriserna var höga och låga kostnader för arbete och material har den ryska krigsmakten kunnat växa sig ordentligt stark. Samtidigt har Putin släppt fram en patriotisk propaganda av sällan skådat slag. Den ryska befolkningen luras att tro på propagandans budskap om en stark slavisk nation som både ska fruktas och beundras av omgivningen.

En orsak till att Ryssland vill knyta raden av gamla sovjetrepubliker närmare till sig är viljan att bygga en buffertzon av stater som utgöra ett skydd mot anfall från väst. En annan är en förhoppning om att de ska kunna ge bidrag till den svaga ryska ekonomin. Dessa anledningar (bland flera andra) ledde efter Andra världskriget till ockupationen av länderna i Östeuropa och till uppbyggandet av Warszawapakten och Comecon. Det är samma unkna tankegods som återkommer gång efter annan.

Urusel rysk ekonomi
Med en ekonomi som troligtvis kommer att krympa ända fram till 2030 måste Putin förvandlas till en bättre trollkarl än Joe Labero. Som en del i spelet med den allt mer växande patriotismen måste Moskva uppvisa nya militära segrar på det utrikespolitiska planet. Man kan strunta i att man gör fel bara det ryska folket inte ser det. Transnistrien, Tjetjenien, Abchazien, Syd-Ossetien, Krim, Donbas, Syrien – allt det som det ryska folket tror är ryska segrar måste fortsätta uppfattas som sådana men också nya segrar måste kunna inhystas. Den chauvinistiska hydran måste hela tiden matas med nya segrar.

Men för att den ryska ekonomin inte ska dräneras för fullt får striderna inte kosta allt för mycket, varken i ryska liv eller i rubel. Då kan det som idag uppfattas som något positivt snabbt slå tillbaka mot Putin och de andra krigsprofitörerna i Moskva. Fram till i mars i år ska operationen i Syrien ha kostat Ryssland 460 miljoner dollar enligt Tass. Samtidigt håller man rysk trupp i fem ockuperade områden i Moldavien, Georgien och Ukraina samt har ryska permanenta militärbaser i bl.a. Kazakstan, Tadzjikistan och Vitryssland.

Vart kan Ryssland gå?
1. En seger som kanske inte måste bli så dyr och som även skulle ge Moskva några positiva röster i omvärlden vore att skapa fred mellan Armenien och Azerbajdzjan i konflikten om Nagorno-Karabach. Pågående konflikter mellan olika OSS-länder kommer både politiskt och praktiskt sätta käppar i hjulet för Putins planer på ett ökat samarbete. Samtidigt finns det säkert en strävan att se till att samarbetspartnern Armenien inte råkar allt för illa ut i en uppgörelse med det muslimska Azerbajdzjan.

2. Ökat samarbete inom ett antal gemenskaper av före detta Sovjetrepubliker bl.a. Eurasian Economic Union, Eurasian Customs Union och Eurasian Development Bank, vore också positiva och helt i linje med de senaste 10 årens arbete. Här har Putin satsat mycket resurser vilket delvis stärkt den ryska ekonomin, delvis stärkt deras aktier i Centralasien och Kaukasus. Samtidigt vet Rysslands grannar vad det ultima priset för ökat samarbete kan bli. De har alla erövrats av Moskva minst två gånger och de vill knappast att det ska bli tredje gången gillt.

3. Ett helt fruktfat befinner sig norr om Ryssland med lockande priser i form av nytt territorium, en gigantisk ny ekonomisk zon, nya olja-, gas- och metallfyndigheter samt en militär buffertzon som ryssarna alltid så desperat längtar efter. Under cirka 15 års tid har ryssarna bedrivit en omfattande verksamhet på flera plan för att försöka försäkra sig om ett Arktis i ryska händer. Man har organiserat ett antal vetenskapliga expeditioner för att undersöka om kontinentalsockeln skulle kunna bevisa rysk överhöghet över Arktis, Moskva har byggt ett antal militära anläggningar i form av hamnar, flygplatser och liknande, en stor mängd vapen och annan militär utrustning har byggts om för att passa i det hårda klimatet och mycket annat. För ett par månader sedan förde den ryska krigsmakten in militära rådgivare och hundar från ett tjetjensk specialförband på Spetsberg och bröt därmed mot det avtal som finns om områdets icke-militära status. Putin är till 100 procent inställd på att Ryssland ska skaffa sig ett militärt övertag i Arktis som väst därefter inte ska kunna rubba.

4. Baltikum är självklart tre hängande frukter som Moskva suktar efter men där priset kan medföra en totalkrasch för det nya ryska imperiet. Lyckas man manövrera rätt kan Putin på ett eller annat sätt tillskansa sig någon form av stöd från de tre ekonomierna men leder makthungern till ett krig med Nato kan Ryssland både förlora sin krigsmakt och slås sönder nationellt och infrastrukturellt med endast alla redan existerande kvarnstenar kvar runt halsen. Agerande på och runt Östersjön kommer att vara ytterst viktigt att bevaka.

För svenskt vidkommande kommer mycket av framtiden vara beroende av hur vi lyckas skydda Gotland. Ett kraftfullt försvar av ön kan mycket väl medföra att alla ryska planer på aktioner mot Estland, Lettland och Litauen måste läggas på is och i så fall blir det en billig försäkring mot krig och katastrof i vårt närområde. Men skyddet av Gotland, och därmed Baltikum, är knappast något vi kommer att ha möjlighet att helt sköta på egen hand. Scenen i norra Europa är för komplicerad för detta och därför måste vi och Finland tillsammans söka medlemskap i Nato. Blir vi medlemmar innan 2020 finns det stora chanser att vi lyckas.

Jag hoppas att dessa rader delvis kan komplettera tankarna i rapporten från ECFR. Att försöka förstå vart Ryssland är på väg är naturligtvis oerhört viktigt för oss. Samtidigt är alldeles för många av de framtida variablerna osäkra. Men genom att tänka igenom möjliga framtida scenarier ökar vi möjligheten att förstå vad som sker framöver och att ta reda på de pusselbitar som uppenbarar sig och bestämma var de hör hemma.

Svenskar i krig 1945-2015 (recension)

Att Sverige som land hållit sig utanför krig i flera hundra år betyder inte att svenskar saknar erfarenheter på området. Ända sedan Sverige uppstod som nation har medborgare i vårt land sökt sig utanför våra gränser för att slåss för andra nationer och/eller för andra värden än de vi kan anses tro på.

För några år sedan kom en intressant bok ut som tog upp ämnet – ”Svenskar i krig 1914-1945” författad av Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg, två både duktiga och vetgiriga författare. Jag känner dem bägge: Lars är bland annat min medförfattare till boken ”Ryska elitförband” och Lennart är historieintresserad kriminalpolis i Sundsvall som bland annat studerat och gjort research kring Förintelsen. Båda två har släktingar som stridit på olika platser i världen.

Nu har de äntligen blivit klara med sin uppföljare som behandlar perioden efter Andra världskriget. ”Svenskar i krig 1945-2015” är lika välskriven som föregångaren och enligt min mening ännu mer intressant. En del har naturligtvis att göra med att de behandlar flera konflikter som fortfarande är synnerligen aktuella och att inte mindre än fyra kapitel i boken tar upp konflikter som sträcker sig in i början av detta år.

Svenskar i Krig 1945-2015 -180x269

Att svenska unga män sökt sig till den franska Främlingslegionen eller att flygaren Carl Gustaf von Rosen stödde utbrytarstaten Biafra i början av 1960-talet är knappast något nyhet för oss som är lite äldre, men för alla de som växt upp först efter Sovjetunionens och Warszawapaktens upplösning är kunskapen om historien en helt annan. Just helheten med de många olika konflikterna från de senaste 70 åren är en av bokens stora fördelar. Men även vi som anser oss vara nog så allmänbildade och är särskilt historiskt intresserade finner nog flera riktiga intressanta guldkorn i boken och kan nog ibland göra upptäckter som förvånar.

Det finns en hel del spännande att läsa om staten Israels första stapplande steg i en riktigt fientlig värld i slutet av 1940-talet. Åtskilliga svenskar fanns bland de som i uniform såg till att de omringade israelerna kunde överleva de övermäktiga attacker som arabländerna Egypten, Transjordanien, Libanon, Syrien och Irak riktade mot det nya judiska landet. Det finns säkert många som tror att detta endast var en viktig fråga för Sveriges judar men flera av de som var beredda att offra sitt liv för Israel var varken judar eller ens särskilt religiösa. En annan överraskning var att se den forne fackföreningsmannen och landshövdingen Sigvard Marjasin i israelisk uniform. Svenskar som iklätt sig israeliska uniformer behandlas i ytterligare ett kapitel men då behandlas de senaste decennierna. Här tycker jag dock att man gott kunde ha tagit upp några av de svenskar som både är svenska och israeliska medborgare, som bor i Sverige men som återkommande inställer sig för repetitionstjänstgöring i den israeliska krigsmakten. Det är en pusselbit som jag saknar.

USAs militära engagemang i världen medför att sammanlagt tre kapitel ägnas åt ”Stars and Stripes” – Korea-kriget, Vietnam-kriget och de senaste decennierna fram till idag. Den amerikanska krigsmakten utgör en speciell lockelse för många unga killar. Det är lite av att sätta upp långfingret mot alla de politiskt korrekta människorna hemma i Sverige att både bli yrkesmilitär och göra det just i det hemska kapitalistiska Amerika. Säkert firar de att ha skrivit på kontraktet med att ta en drink på en bar innan klockan tolv på dan. En del i lockelsen att jobba för ”Uncle Sam” är chansen att få se delar av världen man annars aldrig fått se och kanske få göra flera spännande resor.

Som jag ser det finns det i princip bara en riktig svaghet med boken och det är det alldeles för korta kapitlet om krigen i det forna Jugoslavien under 1990-talet. Knappa åtta skrivna sidor är ett litet misslyckande som jag hoppas kan korrigeras till nästa upplaga. Trots detta glapp är boken ändå så pass intressant och värdefull att du bör köpa den. Dels är den en viktig och bra skriven historiebok som jag är säker på att du kommer att uppskatta, dels kommer det att bli en uppskattad och lämplig julklapp. Jag är säker på att du kan ordna rabatt om du köper tio ex eller fler!