Fredliga Ryssland ljuger och skrämmer

För bara någon vecka sedan firade man i norska Finnmark att det var 75 år sedan Sovjetunionen sedan Röd Armén befriade och ockuperade norra Norge. I det officiella firandet finns endast befrielsedelen med och man nämner inget om Moskvas möjliga planer på att inkorporera delar av de nordiska länderna i Sovjetimperiet. Att ockupationen av Finnmark och Bornholm (som varade en helt år) aldrig ledde vidare, berodde inte på Stalins milda sinnelag utan på att Röda Armén var totalt slutkörd. Man gav till och med upp de nordliga delarna av Iran och östzonen i Österrike för att man långt in på 1950-talet stod utan tillräckliga militära resurser. Norrmännen gästades bland annat av en av Rysslands främsta desinformatörer, Sergej Lavrov, och chefen för den ryska Nordflottan, Aleksandr Moisejev.

Mötet mellan Lavrov och den norska utrikesministern Ine Eriksen Søreide var dock inte guld och gröna skogar. Visserligen inledde man från både norskt och rysk sida med påståenden om enighet och förbättringar men snart dök den ena efter den andra kritikpunkten upp.

Norge framförde i skarpa ordalag sitt missnöje med ryssarnas stora övning ”Ocean Shield-2019” utanför deras kust för bara ett par månader sedan. Lavrov passade då på att utgjuta sig över det hot som Norge utgör (sic!): ”På samme måte som Norge ser Russland som en trussel, ser Russland på Norges som en trussel”. Rena cirkuskonsterna. Varför han kastar dessa påståenden rakt i ansiktet på den norska värden, utrikesministern Ine Eriksen Søreide, kan man verkligen fråga sig. Norges militära resurser är ju bara bråkdelen av Rysslands oavsett om man ser till helheten eller endast till de marina krafterna. Så arbetar en maktfullkomlig desinformatör med den största flottan i Europa i ryggen. Han är lika sanningsenlig som Donald Trump och Bagdad-Bob.

Ryssland påbörjade samtidigt en av sina största mönstringar av ubåtar i Arktis, Barents hav och Norska havet sedan Sovjettiden (https://www.dailymail.co.uk/news/article-7634271/Russian-nuclear-submarines-secret-mission-North-Atlantic-prove-Moscow-strike-US.html). Minst ett 10-tal ubåtar deltar, varav åtminstone åtta stycken ska vara atomdrivna, ska öva under minst två månaders tid. De har skickats ut från sina baser på Kolahalvön i denna omfattande övning samtidigt som ryska politiker talade om vänskap med sina norska värdar. Enligt norska experter förväntar man sig att ungefär hälften av ubåtarna placeras mellan Finnmark, Bjørnøya och Svalbard som en blockastyrka medan den andra halvan kommer att ta sig bort mot, kanske även över, GIUK-linjen (Greenland – Iceland – United Kingdom), det vill säga den linje med stationära hydrofoner som har stora möjligheter att hålla koll på de ryska ubåtarna. Generellt har GIUK-linjens hydrofoner möjlighet att identifiera de enskilda ryska ubåtarna med namn, inte bara vilken ubåtstyp det rör sig om.

GIUK-linjen är ett oerhört viktigt underrättelse- och spaningsverktyg för USA och Nato, även om dess betydelse minskat under åren. Det var i hög grad denna hydrofonlinje som gjorde att Sovjetunionen i mitten av 1960-talet grundade underrättelse- och sabotageorganisationen GUGI – Huvudavdelningen för Djuphavsforskning. Medan den ryska flottans spetsnaz har specialbyggda miniubåtar som kan gå ner till max 100 meters djup kan GUGIs farkoster som max gå ner till 6 kilometers djup (sic!). Det betyder att de i hög grad är osårbara för västmakternas minor, torpeder, sjunkbomber och jaktubåtar. Djupet 6.000 meter genererar ett tryck som är 600 gånger så kraftigt som det som råder vid vattenytan. Det säger sig själv att de vapensystem som USA, Storbritannien och andra länder beväpnat sina ytfartyg och ubåtar med inte har mycket till effekt på dessa stora djup. (Det var en av GUGIs specialubåtar som råkade ut för en fatal brand ombord i somras där 14 av deras officerare avled).

Samtidigt som man läser kommentarerna i media om att Ryssland vill testa in kapacitet att kunna avfyra kärnvapenmissiler mot mål i USA och därför vill komma över GIUK-linjen ska man veta att detta knappast är korrekt. Anledningen att den ryska flottan vill kunna ta sig förbi Island är att deras attackubåtar ska kunna angripa amerikanska ubåtar och hangarfartyg. Det är riktig att man för ett antal decennier sedan vill nå ut med sina ”bombare” för att kunna både nå de amerikanska målen och dessutom träffa rätt. Idag är dock de ryska missilerna både så kraftfulla och har sådan precision att man kan lämna baserna på Kolahalvön och ge sig iväg åt andra hållet så att man från redan färdiginmätta avfyrningsplatser bortanför Novaja Zemlja kan skicka sina missiler och dessutom träffa sina mål i Nordamerika. Dagens krig kommer att vara helt annorlunda mot hur det såg ut på 1980-talet.

I förrgår avfyrade den cirka två år gamla ubåten Knjaz Vladimir för första gången den nya Bulava-missilen (Nato-beteckningen SS-N-32), ett av Putins upphaussade nya ”Vergeltungswaffen”. Det har dock tagit lång tid och många misslyckanden för ryssarna som åtminstone hållit på med den ny missilen sedan 2004. Tanken är att beväpna Knjaz Vladimir och de andra ubåtarna av typ 955A Borej-A med 16 stycken Bulava-misiler. Dessa kan i sin tur vara beväpnade med 6-10 MIRV-ade kärnladdningar. Varje ubåt skulle alltså maximalt kunna ta sig an 96 till 160 mål. Varje missil har uppgivits ska ha en räckvidd på 8.300 kilometer.

Samtidigt som denna jätteövning startas så står denne Lavrov och påstår att det är Norge som hotar Ryssland. Det är ju rent trams! Sådant tror man tydligen i Moskva att vi ska respektera. Jag undrar vad dom har ätit för slags svampar i Kreml?

Estlands underrättelsetjänst om Ryssland 2016

Jag har tidigare publicerat flera rapporter baserade på material från den estniska säkerhetstjänsten som under ett antal år bjudit på intressant information inom sitt verksamhetsområde. För första gången har nu de fått sällskap av Estlands underrättelsetjänst som för ett tag sedan publicerade sin första icke-hemliga rapport.

Rapporten fokuserar nästan totalt på Ryssland och Moskvas förhållande till Estland och området omkring den estniska republiken, däribland Sverige. Jag vill därför gärna delge dig några av rapportens mest intressanta delar, dels för att Estlands underrättelsetjänst är en viktig analytiker till händelser i vårt närområde, dels för att det i sig självt är en förbaskad intressant och bra rapport väl värd att läsa. Vill du läsa den i sin helhet hitta du rapporten på https://www.teabeamet.ee/pdf/2016-en.pdf

Rysk skugga över Estland
När man läser den estniska rapporten bör man ha i minnet att Estland har ett särskilt försteg framför exempelvis Sverige. Estland var ockuperat av Moskva i över 45 år, landet har både innan och efter denna ockupation haft en aggressiv granne som lagt sig i deras interna affärer och man har också en mycket stor grupp av etniska ryssar som bor i landet och som till delar utgör en grupp av potentiella quislingar. Det är dock viktigt att påpeka att gruppen ryssar som stöder Moskva och som vägrar bli medborgare i Estland, hela tiden minskar och att särskilt unga ryssar som bor i Estland många gånger är estniska medborgare och ser sig själva som genuina estländare. Detta hindrar inte att det finns en grupp individer med ryska pass som till fullo stöder Putin och som i vissa stycken kan komma att utgöra ett allvarligt problem om Ryssland skulle öka sitt tryck mot landet.

Är Ryssland ett militärt hot?
Den estniska bilden av Moskvas militära styrka är ett svagare Ryssland än jag själv sett de senaste åren. De ryska brigaderna anses endast ha cirka en bataljon per brigad som har full styrka. Både antalet yrkessoldater är för litet och framförallt saknas yngre specialister. Säkert är dock att denna bild kommer att vara förändrad 2020 då Ryssland ser sin första stora rustningsomgång avklarad.

Även med de begränsningar estländarna ser hos den ryska sidan beräknar de att det västra militärområdet har cirka 11 manöverbrigader tillgängliga plus spetsnazförband. Brigaderna är uppdelade i 30-33 bataljonsstora taktiska grupper om 700-900 man som alla kan fungera som självständiga enheter. Ryssarnas krigföringen inne i Ukraina har visat deras inneboende svagheter men den estniska rapporten säger också att de ryska truppernas insatser har förbättrats under 2015. Säkert har både det ökade antalet yrkessoldater och alla genomförda övningar bidragit till detta.

Västvärldens sanktioner
En viktig anledning till Rysslands militära svaghet är de sanktioner som väst riktat mot Moskvas p.g.a. deras invasion av Krim och övriga grova inblandning i Ukrainas inre angelägenheter. De västerländska sanktionerna har bland annat fått till följd att flera rustningsprogram antingen har frusits eller t.o.m. avbrutits. Exempelvis har de olika bepansrade fordonen av typ Armata, Kurganets och Bumerang fortfarande stora problem trots de ryska satsningarna.

Moskvas strategiska inriktning
Idag tittar Ryssland på tre områden som särskilt viktiga – Arktis, Kaliningrad och Ukraina. Ett övergripande mål, och som gagnar samtliga tre inriktningar, är ett amerikanskt tillbakadragande från Europa. Och även om då Estland inte är ett prioriterat mål kan man ändå råka illa ut. ”Även om Estland inte utgör en militär prioritet för Ryssland ska man inte utesluta användandet av militär styrka mot oss.” Den estniska underrättelsetjänsten ser olika scenarier där en konflikt kan spilla över på Estland utan att detta för den skulle ska ha ingått i planläggningen från början. På liknande sätt kan också andra länder komma att drabbas av en konflikt som startar på annat håll.

Vitryskt samarbete
En faktor som oroar esterna är Rysslands samarbete med Vitryssland. Förra året genomförde de bägge länderna en gemensam militärövning i september, ”Union Shield-2015”, bl.a. med ett 80-tal stridsflygplan och helikoptrar, runt om de baltiska länderna – i Leningrad och Pskov oblasts samt i Kaliningrad.

Att starta en militär konflikt kan ha helt andra orsaker än att eventuellt utvidga ett krig som redan påbörjats. Att utvidga militära operationer kan många gånger vara ett litet problem särskilt om den konflikt man själva startat går dåligt. ”Kreml tar också med i beräkningen att NATO skulle kunna använda infrastruktur i Finland och Sverige och är därför beredda att angripa mål i dessa länder oavsett att de inte är medlemmar i NATO.” Moskva är också på det klara med att Finland och Sverige står långt nere på prioritetsordningen vid en pågående konflikt och att NATO kommer att ha mycket svårt att försvara de baltiska länderna mot Ryssland. Ingen rolig nyhet för oss nordbor. Därför anser sig Moskva ha en överlägsenhet gentemot väst särskilt i början av en väpnad konflikt. Man skriver i sin rapport att ”Moskva tror sig ha möjlighet att utföra en begränsad militär operation innan NATO har möjlighet att effektivt besvara denna.” Det säger sig själv att alla liknande tankar som den ryska ledningen eventuellt kan ha ökar risken för att Ryssland också vid lämpligt tillfälle vågar göra slag i saken.

Östersjöflottan
Avslutningsvis är det också av intresse att se hur man i Estland bedömer den ryska Östersjöflottan. ”Även om Rysslands Östersjöflotta är en militär styrka att räkna med, har den begränsad militär kapacitet om man ser till storlek, teknologi och geografi, och den är inte kompatibel med den styrka som NATO och de skandinaviska länderna utgör i regionen.” Samtidigt säger man att flottan kan komma att nyttjas som en avskräckande faktor i det fall spänningen mellan Ryssland å ena sidan och EU och NATO å den andra. Man förutspår också att de militära styrkorna i Kaliningrad-området mycket väl kan komma att förstärkas vid en sådan anspänning.

På många sätt är den estniska underrättelsetjänstens rapport mycket värdefull, dels för att den bjuder på fördjupad insikt om Ryssland och deras sett att betrakta omvärlden, dels ger lite annorlunda vinklar på vissa ryska förhållanden. Ladda gärna hem rapporten och läs den! Det är den väl värd!

Ryska flottan får 42 nya fartyg 2016

Den del av nyhetsfloden som rör den ryska krigsmakten handlar som oftast om deras arméstridskrafter, nya stridsflygplan och de olika slags missiler man placerar ut runt sina gränser, exempelvis i Kaliningrad och på Krim. Sanningen är dock att samtliga delar av Rysslands offensiva stridskrafter har förstärkts och en mycket stor del av detta rör den ryska flottan på både ytan och under den. Under innevarande år kommer de fem flottorna runt Rysslands kuster att förstärkas med hela 42 stycken örlogsfartyg, både ytfartyg och ubåtar – från stora atomubåtar med kryssningsmissiler till en mängd mindre korvetter och fregatter.

Även om den ryska ekonomin har stora problem skär man inte ner på de militära satsningarna. Enligt IISS i London (www.iiss.org) ökar till och med utgifterna avsevärt och enligt helt färska siffror står Ryssland för 20 procent av världens ökning av militärutgifterna för 2015. Mer än 5 procent av BNP går nu direkt till den ryska krigsmakten. Man ska dock komma ihåg att andra stora delar av det ryska samhället är inriktat mot militären – undervisning i skolor, föreningsliv, kyrkans verksamhet och mycket, mycket annat.

Att Moskva nu kan se fram emot nästan ett nytt örlogsfartyg i veckan är ett av flera tecken som bekräftar Vladimir Putins globala politiska ambitioner. Fartygen har i hög grad en offensiv kapacitet som Ryssland behöver för att kunna bli en världsledande militärmakt med en global räckvidd. Har man ambitionen att agera utanför hemmaplan måste man ha egen kapacitet att både få sina styrkor på plats och därefter kunna underhålla dem på ett effektiv sätt under en längre tid. Det ryska engagemanget i Syrien är ett bevis på att man i Moskva tänker i dessa termer. Ett antal jakt-, attack- och bombflygplan kan naturligtvis både snabbt och på egen hand ta sig till Syrien men ska de sedan stanna kvar krävs det en rejäl egen transportkapacitet som skyddas av tungt beväpnande örlogsfartyg för att kunna fortsätta vecka efter vecka med sina militära operationer.

Tack vare ett antal synnerligen kunniga aktivister i Ukraina, bl.a. InformNapalm (https://informnapalm.org/sv), har ett omfattande underlag publicerats där man kan se hur Ryssland byggt upp sina kapacitet inför operationerna i Syrien och hur man sedan kunnat underhålla verksamheten under en längre tid. Att aktivisterna i Ukraina intresserar sig för situationen i Syrien har främst två orsaker: för det första har de ambitionen att visa upp Rysslands stora militärpolitiska ambitioner för omvärlden, för det andra har Ryssland trots sin stora militär uppbyggnad under de senaste 15 åren, ännu inte kapacitet att bedriva så pass stora operationer på mer än en plats i taget. Krig i Syrien medför därför i hög grad lugn och ro i östra Ukraina.

Det har inte varit helt lätt att följa den ryska militära uppbyggnaden i Syrien eftersom den skett parallellt med att Moskva under en längre tid skickat ett omfattande materiellt stöd till den syriska regimen men att en rejäl ökning av trafiken ägt rum kan ingen bestrida. Under 2013 skedde sammanlagt 29 transporter från Ryssland till Syrien med hjälp av de sammanlagt 20 ryska landstigningsfartyg landet förfogar över. 2014 och 2015 ägde i snitt 45 transporter per år rum främst med fartyg från de två Svarta Havs- och Östersjöflottorna. Transporterna har skett från hamnen i Novorossijsk i Svarta Havet, genom Bosporen och vidare till den syriska hamnen i Tartus, strax norr om Libanon. Därutöver har också transporter med renodlade fraktfartyg ägt rum men dessa kan inte transportera pansarfordon och stridsvagnar på samma enkla sätt som ett landstigningsfartyg som exempelvis kan ta med upp till 20 tanks eller 45 pansarfordon per resa.

Man ska inte heller bortse från att den ryska flottan kan göra en direkt insats i Syriens inbördeskrig. Sedan 2012 har Svarta Havsflottan en permanent eskader stationerad i Medelhavet. Förutom ett antal stridsfartyg och ubåtar ingår signalspaningsfartyg, tankbåtar, underhållsfartyg för ubåtar, bärgningsfartyg, bogserbåtar och många andra båtar och fartyg. Det är en styrka som kan agera helt självständigt under minst en månads tid. Förutom att erbjuda skydd åt de ryska militära transporterna har de möjlighet att engagera sig direkt i Syrien-kriget. Man har också genomfört flera övningar i Medelhavet bl.a. 2013 då 20 fartyg övade. I en intervju från januari 2016 förklarar chefen för jagaren Kulakov att bl.a. hans skepp och missilkryssaren Varjag har till uppgift att skydda Rysslands installationer i Syrien från luftangrepp. Fartygen har en ordentlig kapacitet med olika sorters luftvärnsmissiler.

I oktober 2015 deltog fyra örlogsfartyg från flottiljen i Kaspiska havet i striderna med hjälp av 26 stycken Kalibr kryssningsmissiler som avfyrades från vattnet, flög över Iran och Iraks territorium för att slutligen slå ut ett antal mål på syrisk mark många hundra kilometer från avfyrningsplatsen. Många västliga bedömare blev överraskade av den ryska insatsen vilken visar vilken dålig kunskap många har om den ryska militära förmågan. 2012, mer än tre år innan den syriska insatsen, genomförde flottiljen i Kaspiska havet minst 10 lyckade uppskjutningar av den aktuella kryssningsmissilen från både robotbåtar och korvetter.

Från början av 1990-talet då de ryska fartygen i allmänhet låg vid kaj och i många fall rostade sönder och sjönk där de stod, har otroligt mycket ägt rum. I princip rådde det stiltje under Rysslands första 10 år men i och med att Vladimir Putin tog över rodret har uppbyggnaden av flottan ökat år för år. För lite mer än 10 år sedan, i maj 2005, yttrade Putin sin berömda tes om att upplösningen av Sovjetunionen var världshistoriens värsta geopolitiska misstag. Ska man tolka detta som att Putin önskar sig ett Ryssland med Sovjets styrka och geografiska gränser, bör man också begripa att detta kräver en marin styrka som både avskräcker omgivningen mot att ingripa mot ryska militära operationer och även kunna stödja verksamhet i andra länder som Moskva beslutar om.

Att den ryska ledningen verkligen har globala ambitioner behöver inte någon tveka om. Den ryska verksamheten omfattar bl.a. patrulleringar med både kärnvapenubåtar och långdistansbomplan runt om i världen samtidigt som Moskva har ökat sin kartläggningsverksamhet av världshaven med hjälp av över 100 vetenskapliga forskningsfartyg. Under 2015 avgick expeditioner både till Arktis och Antarktis och de flesta vatten däremellan. USA och andra västländer har flera gånger uttryckt sin oro för den allt mer närgångna ryska granskningen av olika länder i väst – en granskning som sker såväl på som under ytan och uppe i luften. Risken är stor att den kan uppstå fler incidenter liknande den som tidigare ägde rum i turkiskt luftrum då en rysk stridsflygplan sköts ner efter att ha kränkt NATO-landets luftrum.

Förutom de 42 fartyg och båtar som kommer att levereras i år till flottan, ligger ytterligare 15 fartyg snart på stapelbädden. Av dessa fartyg är ett antal beväpnande med olika slags kärnvapen vilket väl passar Rysslands strategi att satsa på fler och bättre vapen av detta slag. Enligt Viktor Tjirkov, som sedan 2012 är chef för flottan, är byggandet av nya kärnvapenubåtar det som främst prioriteras när det gäller nya örlogsfartyg. Uppbyggnaden är så pass omfattande så att den amerikanska flottans underrättelsejänst ”Office of Naval Intelligence” i höstas kom ut med sin första rapport om den ryska flottan på flera decennier. Den ryska flottan förfogade vid slutet av 2015 sammanlagt 56 ubåtar och 31 större ytattackfartyg samt 99 mindre stridsfartyg (t.ex. robotbåtar), så det är ett rejält tillskott man får under år 2016. Man tillverkar fyra olika klasser med ubåtar, både dieselelektriska och atomdrivna. Fem klasser fregatter och korvetter är också aktuella. Moskva ska också ha tryckt på startknappen för tillverkning av en klass jagare som ska tillverkas i sammanlagt 12 exemplar, sex vardera till de bägge havsflottorna Norra flottan och Stilla Havsflottan.

Vill du har ytterligare kött på benen rekommenderar jag rapporten från ONI som finns för nedladdning på http://news.usni.org/2015/12/18/document-office-of-naval-intelligence-report-on-russian-navy.

Putin avslöjas ånyo som lögnare

Som åtskilliga gånger tidigare ljuger Vladimir Putin om Rysslands militära engagemang utomlands. Gång på gång sticker han upp huvudet och avlevererar sina påståenden om att Ryssland inte finns på Krim, inte finns i östra Ukraina och inte har marktrupper i Syrien. Än en gång står han där som en ”kejsare” utan kläder.

https://rusi.org/publication/rusi-defence-systems/detailing-russian-forces-syria

En av västvärldens bästa institut som analyserar olika aspekter av Ryssland, Royal United Services Institute for Defence and Security Studies (RUSI), Whitehall i London, har ånyo publicerat en analys av den ryska krigsmaktens verksamhet utomlands (de har tidigare publicerat en fantastiskt bra rapport om ryska trupper i Donbass) och som visar på ryssarnas djupa engagemang i Syrien som helt uppenbart omfattar flera tusen man från olika militära markförband. Dessa förbands närvaro står i direkt motsats till Putins påståenden. Den som samlat materialet och analyserat det på RUSI heter Igor Sutyagin, tidigare forskare med mer än 10 års tjänstgöring på det prestigefyllda USA-Kanada-institutet i Moskva. Han var en av de fyra ryssar som utväxlades mot 10 ryska illegalister som gripits av FBI i USA 2010.

Sutyagin har samlat material om samtliga ryska vapenslag i Syrien: Flottan, flyget och armén. Det är en imponerande sammanställning med noggranna detaljer om varje enskild grupp av soldater från de olika militära markförbanden. Dels redovisas vilka tunga vapen som förbanden tagit med sig in i Syrien – exempelvis haubitsar, eldkastare och raketartillerisystem – dels olika system för underrättelseinhämtning och elektronisk krigföring.

På samma sätt som Ryssland arbetat med maskirovka i östra Ukraina, döljer krigsmakten nyttjandet av marktrupper i Syrien genom att skicka ner kompanier och bataljoner från en rad olika förband så att inga stora truppkontingenter saknas på hemmaplan i Ryssland. Hade alla de olika enheterna kommit från endast ett par brigader hade saknaden av dem blivit omöjlig att dölja. Nu lär knappast frånvaron märkas ens på de förband som sänt personal utomlands.

Sammanställningen omfattar även de cirka 60 militära flygplan som var baserade i Syrien då rapporten författades samt information om vilka flygförband de kom ifrån. Förutom attack- och bombplan har det ryska flygvapnet också stationerat ett antal flygplan som bland annat sysslar med signalspaning, stridsledning och elektronisk krigföring. Sammanlagt har Ryssland satt in mer än ett dussin olika flygplansmodeller i sin bombkampanj.

Intressant att se är också de uppgifter som RUSI nu publicerar om den ryska flottan och deras verksamhet för att också stödja Syriens regim. Tillsammans med de uppgifter som främst InformNapalm tidigare publicerat, får man en ytterst detaljrik och i det närmaste heltäckande bild av allt Rysslands marina styrkor gör i Medelhavet och Svarta Havet och som har bäring på striderna i Syrien. I huvudsak är de fartyg från Svarta Havsflottan som ansvarar för verksamheten men exempelvis har den Baltiska flottan bistått med ett av sina stora underrättelsefartyg, det nyligen renoverade SSV-231 Vasilij Tatisjtjev från Baltijsk.

En titt på den ryska transportkapaciteten på köl visar att Ryssland bland annat köpt in fraktfartyg från Kina och Turkiet. Flera av dessa och andra ryska fartyg som satts in för att frakta stora mängder förråd till al-Assads Syrien är registrerade under bekvämlighetsflagg. Länder som Panama, Palau och Liberia finns exempelvis med i materialet. Förutom allt som fraktas med hjälp av fartyg finns det också en luftbro med en mängd ryska fraktflygplan. Det är få ryska enheter som undgått RUSIs och Igor Sutyagins ingående granskning.