Fredliga Ryssland ljuger och skrämmer

För bara någon vecka sedan firade man i norska Finnmark att det var 75 år sedan Sovjetunionen sedan Röd Armén befriade och ockuperade norra Norge. I det officiella firandet finns endast befrielsedelen med och man nämner inget om Moskvas möjliga planer på att inkorporera delar av de nordiska länderna i Sovjetimperiet. Att ockupationen av Finnmark och Bornholm (som varade en helt år) aldrig ledde vidare, berodde inte på Stalins milda sinnelag utan på att Röda Armén var totalt slutkörd. Man gav till och med upp de nordliga delarna av Iran och östzonen i Österrike för att man långt in på 1950-talet stod utan tillräckliga militära resurser. Norrmännen gästades bland annat av en av Rysslands främsta desinformatörer, Sergej Lavrov, och chefen för den ryska Nordflottan, Aleksandr Moisejev.

Mötet mellan Lavrov och den norska utrikesministern Ine Eriksen Søreide var dock inte guld och gröna skogar. Visserligen inledde man från både norskt och rysk sida med påståenden om enighet och förbättringar men snart dök den ena efter den andra kritikpunkten upp.

Norge framförde i skarpa ordalag sitt missnöje med ryssarnas stora övning ”Ocean Shield-2019” utanför deras kust för bara ett par månader sedan. Lavrov passade då på att utgjuta sig över det hot som Norge utgör (sic!): ”På samme måte som Norge ser Russland som en trussel, ser Russland på Norges som en trussel”. Rena cirkuskonsterna. Varför han kastar dessa påståenden rakt i ansiktet på den norska värden, utrikesministern Ine Eriksen Søreide, kan man verkligen fråga sig. Norges militära resurser är ju bara bråkdelen av Rysslands oavsett om man ser till helheten eller endast till de marina krafterna. Så arbetar en maktfullkomlig desinformatör med den största flottan i Europa i ryggen. Han är lika sanningsenlig som Donald Trump och Bagdad-Bob.

Ryssland påbörjade samtidigt en av sina största mönstringar av ubåtar i Arktis, Barents hav och Norska havet sedan Sovjettiden (https://www.dailymail.co.uk/news/article-7634271/Russian-nuclear-submarines-secret-mission-North-Atlantic-prove-Moscow-strike-US.html). Minst ett 10-tal ubåtar deltar, varav åtminstone åtta stycken ska vara atomdrivna, ska öva under minst två månaders tid. De har skickats ut från sina baser på Kolahalvön i denna omfattande övning samtidigt som ryska politiker talade om vänskap med sina norska värdar. Enligt norska experter förväntar man sig att ungefär hälften av ubåtarna placeras mellan Finnmark, Bjørnøya och Svalbard som en blockastyrka medan den andra halvan kommer att ta sig bort mot, kanske även över, GIUK-linjen (Greenland – Iceland – United Kingdom), det vill säga den linje med stationära hydrofoner som har stora möjligheter att hålla koll på de ryska ubåtarna. Generellt har GIUK-linjens hydrofoner möjlighet att identifiera de enskilda ryska ubåtarna med namn, inte bara vilken ubåtstyp det rör sig om.

GIUK-linjen är ett oerhört viktigt underrättelse- och spaningsverktyg för USA och Nato, även om dess betydelse minskat under åren. Det var i hög grad denna hydrofonlinje som gjorde att Sovjetunionen i mitten av 1960-talet grundade underrättelse- och sabotageorganisationen GUGI – Huvudavdelningen för Djuphavsforskning. Medan den ryska flottans spetsnaz har specialbyggda miniubåtar som kan gå ner till max 100 meters djup kan GUGIs farkoster som max gå ner till 6 kilometers djup (sic!). Det betyder att de i hög grad är osårbara för västmakternas minor, torpeder, sjunkbomber och jaktubåtar. Djupet 6.000 meter genererar ett tryck som är 600 gånger så kraftigt som det som råder vid vattenytan. Det säger sig själv att de vapensystem som USA, Storbritannien och andra länder beväpnat sina ytfartyg och ubåtar med inte har mycket till effekt på dessa stora djup. (Det var en av GUGIs specialubåtar som råkade ut för en fatal brand ombord i somras där 14 av deras officerare avled).

Samtidigt som man läser kommentarerna i media om att Ryssland vill testa in kapacitet att kunna avfyra kärnvapenmissiler mot mål i USA och därför vill komma över GIUK-linjen ska man veta att detta knappast är korrekt. Anledningen att den ryska flottan vill kunna ta sig förbi Island är att deras attackubåtar ska kunna angripa amerikanska ubåtar och hangarfartyg. Det är riktig att man för ett antal decennier sedan vill nå ut med sina ”bombare” för att kunna både nå de amerikanska målen och dessutom träffa rätt. Idag är dock de ryska missilerna både så kraftfulla och har sådan precision att man kan lämna baserna på Kolahalvön och ge sig iväg åt andra hållet så att man från redan färdiginmätta avfyrningsplatser bortanför Novaja Zemlja kan skicka sina missiler och dessutom träffa sina mål i Nordamerika. Dagens krig kommer att vara helt annorlunda mot hur det såg ut på 1980-talet.

I förrgår avfyrade den cirka två år gamla ubåten Knjaz Vladimir för första gången den nya Bulava-missilen (Nato-beteckningen SS-N-32), ett av Putins upphaussade nya ”Vergeltungswaffen”. Det har dock tagit lång tid och många misslyckanden för ryssarna som åtminstone hållit på med den ny missilen sedan 2004. Tanken är att beväpna Knjaz Vladimir och de andra ubåtarna av typ 955A Borej-A med 16 stycken Bulava-misiler. Dessa kan i sin tur vara beväpnade med 6-10 MIRV-ade kärnladdningar. Varje ubåt skulle alltså maximalt kunna ta sig an 96 till 160 mål. Varje missil har uppgivits ska ha en räckvidd på 8.300 kilometer.

Samtidigt som denna jätteövning startas så står denne Lavrov och påstår att det är Norge som hotar Ryssland. Det är ju rent trams! Sådant tror man tydligen i Moskva att vi ska respektera. Jag undrar vad dom har ätit för slags svampar i Kreml?

Ryska flottan får 42 nya fartyg 2016

Den del av nyhetsfloden som rör den ryska krigsmakten handlar som oftast om deras arméstridskrafter, nya stridsflygplan och de olika slags missiler man placerar ut runt sina gränser, exempelvis i Kaliningrad och på Krim. Sanningen är dock att samtliga delar av Rysslands offensiva stridskrafter har förstärkts och en mycket stor del av detta rör den ryska flottan på både ytan och under den. Under innevarande år kommer de fem flottorna runt Rysslands kuster att förstärkas med hela 42 stycken örlogsfartyg, både ytfartyg och ubåtar – från stora atomubåtar med kryssningsmissiler till en mängd mindre korvetter och fregatter.

Även om den ryska ekonomin har stora problem skär man inte ner på de militära satsningarna. Enligt IISS i London (www.iiss.org) ökar till och med utgifterna avsevärt och enligt helt färska siffror står Ryssland för 20 procent av världens ökning av militärutgifterna för 2015. Mer än 5 procent av BNP går nu direkt till den ryska krigsmakten. Man ska dock komma ihåg att andra stora delar av det ryska samhället är inriktat mot militären – undervisning i skolor, föreningsliv, kyrkans verksamhet och mycket, mycket annat.

Att Moskva nu kan se fram emot nästan ett nytt örlogsfartyg i veckan är ett av flera tecken som bekräftar Vladimir Putins globala politiska ambitioner. Fartygen har i hög grad en offensiv kapacitet som Ryssland behöver för att kunna bli en världsledande militärmakt med en global räckvidd. Har man ambitionen att agera utanför hemmaplan måste man ha egen kapacitet att både få sina styrkor på plats och därefter kunna underhålla dem på ett effektiv sätt under en längre tid. Det ryska engagemanget i Syrien är ett bevis på att man i Moskva tänker i dessa termer. Ett antal jakt-, attack- och bombflygplan kan naturligtvis både snabbt och på egen hand ta sig till Syrien men ska de sedan stanna kvar krävs det en rejäl egen transportkapacitet som skyddas av tungt beväpnande örlogsfartyg för att kunna fortsätta vecka efter vecka med sina militära operationer.

Tack vare ett antal synnerligen kunniga aktivister i Ukraina, bl.a. InformNapalm (https://informnapalm.org/sv), har ett omfattande underlag publicerats där man kan se hur Ryssland byggt upp sina kapacitet inför operationerna i Syrien och hur man sedan kunnat underhålla verksamheten under en längre tid. Att aktivisterna i Ukraina intresserar sig för situationen i Syrien har främst två orsaker: för det första har de ambitionen att visa upp Rysslands stora militärpolitiska ambitioner för omvärlden, för det andra har Ryssland trots sin stora militär uppbyggnad under de senaste 15 åren, ännu inte kapacitet att bedriva så pass stora operationer på mer än en plats i taget. Krig i Syrien medför därför i hög grad lugn och ro i östra Ukraina.

Det har inte varit helt lätt att följa den ryska militära uppbyggnaden i Syrien eftersom den skett parallellt med att Moskva under en längre tid skickat ett omfattande materiellt stöd till den syriska regimen men att en rejäl ökning av trafiken ägt rum kan ingen bestrida. Under 2013 skedde sammanlagt 29 transporter från Ryssland till Syrien med hjälp av de sammanlagt 20 ryska landstigningsfartyg landet förfogar över. 2014 och 2015 ägde i snitt 45 transporter per år rum främst med fartyg från de två Svarta Havs- och Östersjöflottorna. Transporterna har skett från hamnen i Novorossijsk i Svarta Havet, genom Bosporen och vidare till den syriska hamnen i Tartus, strax norr om Libanon. Därutöver har också transporter med renodlade fraktfartyg ägt rum men dessa kan inte transportera pansarfordon och stridsvagnar på samma enkla sätt som ett landstigningsfartyg som exempelvis kan ta med upp till 20 tanks eller 45 pansarfordon per resa.

Man ska inte heller bortse från att den ryska flottan kan göra en direkt insats i Syriens inbördeskrig. Sedan 2012 har Svarta Havsflottan en permanent eskader stationerad i Medelhavet. Förutom ett antal stridsfartyg och ubåtar ingår signalspaningsfartyg, tankbåtar, underhållsfartyg för ubåtar, bärgningsfartyg, bogserbåtar och många andra båtar och fartyg. Det är en styrka som kan agera helt självständigt under minst en månads tid. Förutom att erbjuda skydd åt de ryska militära transporterna har de möjlighet att engagera sig direkt i Syrien-kriget. Man har också genomfört flera övningar i Medelhavet bl.a. 2013 då 20 fartyg övade. I en intervju från januari 2016 förklarar chefen för jagaren Kulakov att bl.a. hans skepp och missilkryssaren Varjag har till uppgift att skydda Rysslands installationer i Syrien från luftangrepp. Fartygen har en ordentlig kapacitet med olika sorters luftvärnsmissiler.

I oktober 2015 deltog fyra örlogsfartyg från flottiljen i Kaspiska havet i striderna med hjälp av 26 stycken Kalibr kryssningsmissiler som avfyrades från vattnet, flög över Iran och Iraks territorium för att slutligen slå ut ett antal mål på syrisk mark många hundra kilometer från avfyrningsplatsen. Många västliga bedömare blev överraskade av den ryska insatsen vilken visar vilken dålig kunskap många har om den ryska militära förmågan. 2012, mer än tre år innan den syriska insatsen, genomförde flottiljen i Kaspiska havet minst 10 lyckade uppskjutningar av den aktuella kryssningsmissilen från både robotbåtar och korvetter.

Från början av 1990-talet då de ryska fartygen i allmänhet låg vid kaj och i många fall rostade sönder och sjönk där de stod, har otroligt mycket ägt rum. I princip rådde det stiltje under Rysslands första 10 år men i och med att Vladimir Putin tog över rodret har uppbyggnaden av flottan ökat år för år. För lite mer än 10 år sedan, i maj 2005, yttrade Putin sin berömda tes om att upplösningen av Sovjetunionen var världshistoriens värsta geopolitiska misstag. Ska man tolka detta som att Putin önskar sig ett Ryssland med Sovjets styrka och geografiska gränser, bör man också begripa att detta kräver en marin styrka som både avskräcker omgivningen mot att ingripa mot ryska militära operationer och även kunna stödja verksamhet i andra länder som Moskva beslutar om.

Att den ryska ledningen verkligen har globala ambitioner behöver inte någon tveka om. Den ryska verksamheten omfattar bl.a. patrulleringar med både kärnvapenubåtar och långdistansbomplan runt om i världen samtidigt som Moskva har ökat sin kartläggningsverksamhet av världshaven med hjälp av över 100 vetenskapliga forskningsfartyg. Under 2015 avgick expeditioner både till Arktis och Antarktis och de flesta vatten däremellan. USA och andra västländer har flera gånger uttryckt sin oro för den allt mer närgångna ryska granskningen av olika länder i väst – en granskning som sker såväl på som under ytan och uppe i luften. Risken är stor att den kan uppstå fler incidenter liknande den som tidigare ägde rum i turkiskt luftrum då en rysk stridsflygplan sköts ner efter att ha kränkt NATO-landets luftrum.

Förutom de 42 fartyg och båtar som kommer att levereras i år till flottan, ligger ytterligare 15 fartyg snart på stapelbädden. Av dessa fartyg är ett antal beväpnande med olika slags kärnvapen vilket väl passar Rysslands strategi att satsa på fler och bättre vapen av detta slag. Enligt Viktor Tjirkov, som sedan 2012 är chef för flottan, är byggandet av nya kärnvapenubåtar det som främst prioriteras när det gäller nya örlogsfartyg. Uppbyggnaden är så pass omfattande så att den amerikanska flottans underrättelsejänst ”Office of Naval Intelligence” i höstas kom ut med sin första rapport om den ryska flottan på flera decennier. Den ryska flottan förfogade vid slutet av 2015 sammanlagt 56 ubåtar och 31 större ytattackfartyg samt 99 mindre stridsfartyg (t.ex. robotbåtar), så det är ett rejält tillskott man får under år 2016. Man tillverkar fyra olika klasser med ubåtar, både dieselelektriska och atomdrivna. Fem klasser fregatter och korvetter är också aktuella. Moskva ska också ha tryckt på startknappen för tillverkning av en klass jagare som ska tillverkas i sammanlagt 12 exemplar, sex vardera till de bägge havsflottorna Norra flottan och Stilla Havsflottan.

Vill du har ytterligare kött på benen rekommenderar jag rapporten från ONI som finns för nedladdning på http://news.usni.org/2015/12/18/document-office-of-naval-intelligence-report-on-russian-navy.