Stor i orden – liten på jorden

Efter att den så kallade revolutionen drabbat Ryssland 1917 påstod propagandan under decennier att västvärlden var imperialistisk, revanschistisk, militaristisk, rasistisk och nationalistisk och att den första arbetarstaten i världen stod för dess motsatser. Hundra år sedan har pendeln sedan länge slagit tillbaka. Plus har blivit minus och minus blivit plus, vitt har blivit svart och svart blivit vitt.

Dagens Ryssland står för alla de begrepp som kommunisterna beskyllde väst för. Resultatet är en svårhanterbar, och för det flesta utomstående, en svårbegriplig, obalans mellan en till tänderna upprustad krigsmakt samtidigt som resten av landet är en bananrepublik med förstörd ekonomi, miljö och folkhälsa medan samhällshjulen många gånger endast snurrar p.g.a. en omfattande korruption. Man kan diskutera när denna förändring ägt rum men knappast att ändringen i sig har skett.

För cirka tio dagar sedan publicerade European Council of Foreign Relations (en organisation med svensk representation) en ny rapport med namnet ”Russia 2030 – A story of great power dreams and small victorious wars”. Den tar upp många intressanta aspekter värda att studera även om jag inte håller med om samtliga enskilda detaljer.

<a href= ”http://www.ecfr.eu/publications/summary/russia_2030_a_story_of_great_power_dreams_and_small_victorious_wars

En anledning till det skeende vi nu observerar bygger på en vilja från rysk sida att rikta befolkningens uppmärksamhet på sådant som kan uppvisa hur Ryssland växer sig allt starkare. Tack vare pengar som lades på hög under tiden då olje- och gaspriserna var höga och låga kostnader för arbete och material har den ryska krigsmakten kunnat växa sig ordentligt stark. Samtidigt har Putin släppt fram en patriotisk propaganda av sällan skådat slag. Den ryska befolkningen luras att tro på propagandans budskap om en stark slavisk nation som både ska fruktas och beundras av omgivningen.

En orsak till att Ryssland vill knyta raden av gamla sovjetrepubliker närmare till sig är viljan att bygga en buffertzon av stater som utgöra ett skydd mot anfall från väst. En annan är en förhoppning om att de ska kunna ge bidrag till den svaga ryska ekonomin. Dessa anledningar (bland flera andra) ledde efter Andra världskriget till ockupationen av länderna i Östeuropa och till uppbyggandet av Warszawapakten och Comecon. Det är samma unkna tankegods som återkommer gång efter annan.

Urusel rysk ekonomi
Med en ekonomi som troligtvis kommer att krympa ända fram till 2030 måste Putin förvandlas till en bättre trollkarl än Joe Labero. Som en del i spelet med den allt mer växande patriotismen måste Moskva uppvisa nya militära segrar på det utrikespolitiska planet. Man kan strunta i att man gör fel bara det ryska folket inte ser det. Transnistrien, Tjetjenien, Abchazien, Syd-Ossetien, Krim, Donbas, Syrien – allt det som det ryska folket tror är ryska segrar måste fortsätta uppfattas som sådana men också nya segrar måste kunna inhystas. Den chauvinistiska hydran måste hela tiden matas med nya segrar.

Men för att den ryska ekonomin inte ska dräneras för fullt får striderna inte kosta allt för mycket, varken i ryska liv eller i rubel. Då kan det som idag uppfattas som något positivt snabbt slå tillbaka mot Putin och de andra krigsprofitörerna i Moskva. Fram till i mars i år ska operationen i Syrien ha kostat Ryssland 460 miljoner dollar enligt Tass. Samtidigt håller man rysk trupp i fem ockuperade områden i Moldavien, Georgien och Ukraina samt har ryska permanenta militärbaser i bl.a. Kazakstan, Tadzjikistan och Vitryssland.

Vart kan Ryssland gå?
1. En seger som kanske inte måste bli så dyr och som även skulle ge Moskva några positiva röster i omvärlden vore att skapa fred mellan Armenien och Azerbajdzjan i konflikten om Nagorno-Karabach. Pågående konflikter mellan olika OSS-länder kommer både politiskt och praktiskt sätta käppar i hjulet för Putins planer på ett ökat samarbete. Samtidigt finns det säkert en strävan att se till att samarbetspartnern Armenien inte råkar allt för illa ut i en uppgörelse med det muslimska Azerbajdzjan.

2. Ökat samarbete inom ett antal gemenskaper av före detta Sovjetrepubliker bl.a. Eurasian Economic Union, Eurasian Customs Union och Eurasian Development Bank, vore också positiva och helt i linje med de senaste 10 årens arbete. Här har Putin satsat mycket resurser vilket delvis stärkt den ryska ekonomin, delvis stärkt deras aktier i Centralasien och Kaukasus. Samtidigt vet Rysslands grannar vad det ultima priset för ökat samarbete kan bli. De har alla erövrats av Moskva minst två gånger och de vill knappast att det ska bli tredje gången gillt.

3. Ett helt fruktfat befinner sig norr om Ryssland med lockande priser i form av nytt territorium, en gigantisk ny ekonomisk zon, nya olja-, gas- och metallfyndigheter samt en militär buffertzon som ryssarna alltid så desperat längtar efter. Under cirka 15 års tid har ryssarna bedrivit en omfattande verksamhet på flera plan för att försöka försäkra sig om ett Arktis i ryska händer. Man har organiserat ett antal vetenskapliga expeditioner för att undersöka om kontinentalsockeln skulle kunna bevisa rysk överhöghet över Arktis, Moskva har byggt ett antal militära anläggningar i form av hamnar, flygplatser och liknande, en stor mängd vapen och annan militär utrustning har byggts om för att passa i det hårda klimatet och mycket annat. För ett par månader sedan förde den ryska krigsmakten in militära rådgivare och hundar från ett tjetjensk specialförband på Spetsberg och bröt därmed mot det avtal som finns om områdets icke-militära status. Putin är till 100 procent inställd på att Ryssland ska skaffa sig ett militärt övertag i Arktis som väst därefter inte ska kunna rubba.

4. Baltikum är självklart tre hängande frukter som Moskva suktar efter men där priset kan medföra en totalkrasch för det nya ryska imperiet. Lyckas man manövrera rätt kan Putin på ett eller annat sätt tillskansa sig någon form av stöd från de tre ekonomierna men leder makthungern till ett krig med Nato kan Ryssland både förlora sin krigsmakt och slås sönder nationellt och infrastrukturellt med endast alla redan existerande kvarnstenar kvar runt halsen. Agerande på och runt Östersjön kommer att vara ytterst viktigt att bevaka.

För svenskt vidkommande kommer mycket av framtiden vara beroende av hur vi lyckas skydda Gotland. Ett kraftfullt försvar av ön kan mycket väl medföra att alla ryska planer på aktioner mot Estland, Lettland och Litauen måste läggas på is och i så fall blir det en billig försäkring mot krig och katastrof i vårt närområde. Men skyddet av Gotland, och därmed Baltikum, är knappast något vi kommer att ha möjlighet att helt sköta på egen hand. Scenen i norra Europa är för komplicerad för detta och därför måste vi och Finland tillsammans söka medlemskap i Nato. Blir vi medlemmar innan 2020 finns det stora chanser att vi lyckas.

Jag hoppas att dessa rader delvis kan komplettera tankarna i rapporten från ECFR. Att försöka förstå vart Ryssland är på väg är naturligtvis oerhört viktigt för oss. Samtidigt är alldeles för många av de framtida variablerna osäkra. Men genom att tänka igenom möjliga framtida scenarier ökar vi möjligheten att förstå vad som sker framöver och att ta reda på de pusselbitar som uppenbarar sig och bestämma var de hör hemma.

Tiotusentals ryska soldater övar

Den ryska krigsmakten kör en intensifierad övningsperiod under hösten 2015 med en särskild koncentration i september. Igår, den 14/9, startades ytterligare en av Rysslands jättelika militärövningar i år. Övningen Tsentr-2015 kommer troligen att omfatta cirka 100.000 man, ungefär 7.500 fordon, artilleripjäser, robotramper och liknande, bort emot 170 stridsflygplan, ett 20-tal helikoptrar och lite över 50 UAV:er (drönare), samt ett 20-tal örlogsfartyg. Strax innan övningen påbörjades genomförde man en omfattande 5 dagars beredskapskontroll i samma område, Centrala Militärdistriktet (TsVO). Beredskapskontrollen omfattade ungefär samma styrkor som nu ska övas och avslutades precis innan övningen Tsentr-2015 startades. Bara en enda dags vila fick de inblandade.

Som jag tidigare beskrivit har antalet stora militära övningar i Ryssland ökat från i princip en eller två per år i mitten av 1990-talet till dagens 20-30 storövningar per år. Antalet deltagande militärer har också blivit fler och fler år från år. Manskapet är ofta stolta yrkessoldater med ny utrustning och en hög andel av officerarna har stridserfarenheter med sig i bagaget. Dagens nya ryska krigsmakt är något helt annat än den tröga koloss omvärlden kunde betrakta under 1980-talet.

Uppmarschen och förberedelserna för den ryska invasionen av Georgien hösten 2008 doldes i det kamouflage som den stora militärövningen Kavkaz-2008 gav. En smart uträknad maskirovka som dolde det mesta för omvärlden och när ryssarna marscherade in, samtidigt som omvärlden följde invigningen av sommar-OS i Peking, var förutsättningarna oerhört goda. Tyvärr kunde inte de synnerligen smarta förberedelserna utnyttjas till fullo då de inblandade förbanden inte visade sig ha den uthållighet som den militära och politiska ledningen förväntat sig. Cirka ett 50-tal förband deltog i överfallet på Georgien bland annat delar ur fem av Rysslands spetsnazbrigader, enheter från tre av de ryska luftburna divisionerna och flera andra elitförband. Att först genomföra en tuff övning under flera veckor för att sedan, då samtliga soldater sett fram mot en välförtjänt vila och vodkaflaskorna redan korkats upp (i vissa fall redan tömts), plötsligt underrättas om att man skulle sättas in i en invasion mot en land som tidigare hört till Sovjetunionen och utsättas för beskjutning med skarp ammunition, var inte en åtgärd som manskapet ansåg vara särskilt förnuftig. Det gäller att inte bara vara försedda med mycket kulor och krut – enheterna måste också vara politiskt och mentalt förberedda. Det var de inte!

2015 är dock den ryska krigsmakten avsevärt bättre än 2008. En viktig orsak till krigsmaktens förändring och förbättring är deras förkärlek till så kallade beredskapskontroller, ”snap drills” eller ”combat readiness controls” som krigsmakten började tillämpa i stor omfattning för cirka 2,5 år sedan. Sedan i februari 2013 har ett knappt 20-tal beredskapskontroller genomförts i en stigande omfattning sett till antal inblandade soldater och militära enheter samt antal dagar som beredskapskontrollen varar. De första testerna omfattade 7.000 militärer vilket nu alltså nästa 15-dubblats. I flera fall har dessa kontroller förberetts så att de förläggs kort innan större, centrala övningar så att soldaterna kliver iväg rakt från beredskapskontrollen rakt in i den planerade övningen med bara en kort vila dessemellan.

Avslutningsvis vill jag tala om att i övningen Tsentr-2015 deltar också spaningsförband från Kazakstan. Det är ingen ovanligt att Ryssland samövar med förband från Vitryssland, de centralasiatiska länder, Armenien och även Kina och Mongoliet, men vanligtvis äger detta samarbete rum inom ramen för de övningar som sker genom ODKB, den kollektiva säkerhetsorganisation som startades 1992. Av de över 130 större övningar som Ryssland genomfört sedan början av 2010 har minst 15 ägt rum inom ramen för ODKB. Idag består organisationen av Ryssland, Vitryssland, Armenien, Kazakstan, Kirgizstan och Tadzjikistan medan Serbien och Afghanistan är observatörer. Uzbekistan var medlem i ODKB åren 1992-2006 medan Azerbajdzjan och Georgien deltog åren 1994-1999. Övningarna har i allmänhet sagts vara antiterroristträning. Att Uzbekistan lämnade ODKB var bland annat för att man inte tyckte övningar där man tränade användandet av kärnvapen inte riktigt hörde till ämnet.

Förutom det ovan nämnda spaningsförbandet är uppgifterna om vilka övriga förband som deltar väldigt knapphändiga. Det är uppenbart att Ryssland håller på att förändra sin policy på försvarsområdet och att sakuppgifter om bl.a. deltagande enheter är något som man kommer att vara försiktig med framöver. Något som man dock satsar särskilt mycket på under Tsentr-2015 är elektronisk krigföring och störning av fiendens kommunikationer. Enligt uppgift ska man slagit ut fler än 4.500 mobil- och satellittelefoner. För att åstadkomma detta har man också nyttjat förband som tillhör andra militärdistrikt och ett dussintal olika slags utrustning exempelvis drönaren Leer-3 och störsändaren Borisoglebsk-2 som innehåller minst fyra olika störningsmoduler.