Ryska flottan får 42 nya fartyg 2016

Den del av nyhetsfloden som rör den ryska krigsmakten handlar som oftast om deras arméstridskrafter, nya stridsflygplan och de olika slags missiler man placerar ut runt sina gränser, exempelvis i Kaliningrad och på Krim. Sanningen är dock att samtliga delar av Rysslands offensiva stridskrafter har förstärkts och en mycket stor del av detta rör den ryska flottan på både ytan och under den. Under innevarande år kommer de fem flottorna runt Rysslands kuster att förstärkas med hela 42 stycken örlogsfartyg, både ytfartyg och ubåtar – från stora atomubåtar med kryssningsmissiler till en mängd mindre korvetter och fregatter.

Även om den ryska ekonomin har stora problem skär man inte ner på de militära satsningarna. Enligt IISS i London (www.iiss.org) ökar till och med utgifterna avsevärt och enligt helt färska siffror står Ryssland för 20 procent av världens ökning av militärutgifterna för 2015. Mer än 5 procent av BNP går nu direkt till den ryska krigsmakten. Man ska dock komma ihåg att andra stora delar av det ryska samhället är inriktat mot militären – undervisning i skolor, föreningsliv, kyrkans verksamhet och mycket, mycket annat.

Att Moskva nu kan se fram emot nästan ett nytt örlogsfartyg i veckan är ett av flera tecken som bekräftar Vladimir Putins globala politiska ambitioner. Fartygen har i hög grad en offensiv kapacitet som Ryssland behöver för att kunna bli en världsledande militärmakt med en global räckvidd. Har man ambitionen att agera utanför hemmaplan måste man ha egen kapacitet att både få sina styrkor på plats och därefter kunna underhålla dem på ett effektiv sätt under en längre tid. Det ryska engagemanget i Syrien är ett bevis på att man i Moskva tänker i dessa termer. Ett antal jakt-, attack- och bombflygplan kan naturligtvis både snabbt och på egen hand ta sig till Syrien men ska de sedan stanna kvar krävs det en rejäl egen transportkapacitet som skyddas av tungt beväpnande örlogsfartyg för att kunna fortsätta vecka efter vecka med sina militära operationer.

Tack vare ett antal synnerligen kunniga aktivister i Ukraina, bl.a. InformNapalm (https://informnapalm.org/sv), har ett omfattande underlag publicerats där man kan se hur Ryssland byggt upp sina kapacitet inför operationerna i Syrien och hur man sedan kunnat underhålla verksamheten under en längre tid. Att aktivisterna i Ukraina intresserar sig för situationen i Syrien har främst två orsaker: för det första har de ambitionen att visa upp Rysslands stora militärpolitiska ambitioner för omvärlden, för det andra har Ryssland trots sin stora militär uppbyggnad under de senaste 15 åren, ännu inte kapacitet att bedriva så pass stora operationer på mer än en plats i taget. Krig i Syrien medför därför i hög grad lugn och ro i östra Ukraina.

Det har inte varit helt lätt att följa den ryska militära uppbyggnaden i Syrien eftersom den skett parallellt med att Moskva under en längre tid skickat ett omfattande materiellt stöd till den syriska regimen men att en rejäl ökning av trafiken ägt rum kan ingen bestrida. Under 2013 skedde sammanlagt 29 transporter från Ryssland till Syrien med hjälp av de sammanlagt 20 ryska landstigningsfartyg landet förfogar över. 2014 och 2015 ägde i snitt 45 transporter per år rum främst med fartyg från de två Svarta Havs- och Östersjöflottorna. Transporterna har skett från hamnen i Novorossijsk i Svarta Havet, genom Bosporen och vidare till den syriska hamnen i Tartus, strax norr om Libanon. Därutöver har också transporter med renodlade fraktfartyg ägt rum men dessa kan inte transportera pansarfordon och stridsvagnar på samma enkla sätt som ett landstigningsfartyg som exempelvis kan ta med upp till 20 tanks eller 45 pansarfordon per resa.

Man ska inte heller bortse från att den ryska flottan kan göra en direkt insats i Syriens inbördeskrig. Sedan 2012 har Svarta Havsflottan en permanent eskader stationerad i Medelhavet. Förutom ett antal stridsfartyg och ubåtar ingår signalspaningsfartyg, tankbåtar, underhållsfartyg för ubåtar, bärgningsfartyg, bogserbåtar och många andra båtar och fartyg. Det är en styrka som kan agera helt självständigt under minst en månads tid. Förutom att erbjuda skydd åt de ryska militära transporterna har de möjlighet att engagera sig direkt i Syrien-kriget. Man har också genomfört flera övningar i Medelhavet bl.a. 2013 då 20 fartyg övade. I en intervju från januari 2016 förklarar chefen för jagaren Kulakov att bl.a. hans skepp och missilkryssaren Varjag har till uppgift att skydda Rysslands installationer i Syrien från luftangrepp. Fartygen har en ordentlig kapacitet med olika sorters luftvärnsmissiler.

I oktober 2015 deltog fyra örlogsfartyg från flottiljen i Kaspiska havet i striderna med hjälp av 26 stycken Kalibr kryssningsmissiler som avfyrades från vattnet, flög över Iran och Iraks territorium för att slutligen slå ut ett antal mål på syrisk mark många hundra kilometer från avfyrningsplatsen. Många västliga bedömare blev överraskade av den ryska insatsen vilken visar vilken dålig kunskap många har om den ryska militära förmågan. 2012, mer än tre år innan den syriska insatsen, genomförde flottiljen i Kaspiska havet minst 10 lyckade uppskjutningar av den aktuella kryssningsmissilen från både robotbåtar och korvetter.

Från början av 1990-talet då de ryska fartygen i allmänhet låg vid kaj och i många fall rostade sönder och sjönk där de stod, har otroligt mycket ägt rum. I princip rådde det stiltje under Rysslands första 10 år men i och med att Vladimir Putin tog över rodret har uppbyggnaden av flottan ökat år för år. För lite mer än 10 år sedan, i maj 2005, yttrade Putin sin berömda tes om att upplösningen av Sovjetunionen var världshistoriens värsta geopolitiska misstag. Ska man tolka detta som att Putin önskar sig ett Ryssland med Sovjets styrka och geografiska gränser, bör man också begripa att detta kräver en marin styrka som både avskräcker omgivningen mot att ingripa mot ryska militära operationer och även kunna stödja verksamhet i andra länder som Moskva beslutar om.

Att den ryska ledningen verkligen har globala ambitioner behöver inte någon tveka om. Den ryska verksamheten omfattar bl.a. patrulleringar med både kärnvapenubåtar och långdistansbomplan runt om i världen samtidigt som Moskva har ökat sin kartläggningsverksamhet av världshaven med hjälp av över 100 vetenskapliga forskningsfartyg. Under 2015 avgick expeditioner både till Arktis och Antarktis och de flesta vatten däremellan. USA och andra västländer har flera gånger uttryckt sin oro för den allt mer närgångna ryska granskningen av olika länder i väst – en granskning som sker såväl på som under ytan och uppe i luften. Risken är stor att den kan uppstå fler incidenter liknande den som tidigare ägde rum i turkiskt luftrum då en rysk stridsflygplan sköts ner efter att ha kränkt NATO-landets luftrum.

Förutom de 42 fartyg och båtar som kommer att levereras i år till flottan, ligger ytterligare 15 fartyg snart på stapelbädden. Av dessa fartyg är ett antal beväpnande med olika slags kärnvapen vilket väl passar Rysslands strategi att satsa på fler och bättre vapen av detta slag. Enligt Viktor Tjirkov, som sedan 2012 är chef för flottan, är byggandet av nya kärnvapenubåtar det som främst prioriteras när det gäller nya örlogsfartyg. Uppbyggnaden är så pass omfattande så att den amerikanska flottans underrättelsejänst ”Office of Naval Intelligence” i höstas kom ut med sin första rapport om den ryska flottan på flera decennier. Den ryska flottan förfogade vid slutet av 2015 sammanlagt 56 ubåtar och 31 större ytattackfartyg samt 99 mindre stridsfartyg (t.ex. robotbåtar), så det är ett rejält tillskott man får under år 2016. Man tillverkar fyra olika klasser med ubåtar, både dieselelektriska och atomdrivna. Fem klasser fregatter och korvetter är också aktuella. Moskva ska också ha tryckt på startknappen för tillverkning av en klass jagare som ska tillverkas i sammanlagt 12 exemplar, sex vardera till de bägge havsflottorna Norra flottan och Stilla Havsflottan.

Vill du har ytterligare kött på benen rekommenderar jag rapporten från ONI som finns för nedladdning på http://news.usni.org/2015/12/18/document-office-of-naval-intelligence-report-on-russian-navy.

Buffertzon mot fienden

Som jag tidigare beskrivit har Ryssland satsat enorma resurser på den arktiska zonen under de senaste tio åren. Naturligtvis vill man både skydda Nordostpasssagen liksom göra anspråk på de stora naturresurser som finns i området bland annat i form av olja och andra rikedomar. Det som DNs Ryssland-korrespondent beskriver som en fix idé hos Putin torde nog mest bestå i ryssarnas skräck för att få krig inne på sitt egna territorium, Rodina. Det man så lidelsefullt arbetar för är att se till att den kommande konflikten istället hamnar i Arktis, i Baltikum eller i Ukraina. Då kan den ryska krigsmaskinen kriga fritt utan att orsaka särdeles stora skador på det ryska samhället och civilbefolkningen.
Rysslands satsning på Arktis har de senaste fem åren fått stora konsekvenser hur man fördelar sina resurser.
2009 beslöt Rysslands Säkerhetsråd att innan 2020 skapa en särskild ny Arktisk styrka. Tanken var att den förutom den ryska krigsmakten bl.a. också skulle omfatta element av säkerhetstjänsten FSB. Ett av dessa element skulle vara fyra nya fartyg som kommer att medverka i skyddet av det 10-tal nya marinbaser som ska byggas längst med Nordostpassagen. Två år senare beslöt man att skapa minst två särskilda arktiska brigader med trolig placering i Murmansk och i Archangelsk. Förutom nya flygbaser samt nya militära fartyg och isbrytare ska också mycket av krigsmaktens vapen och teknik anpassas till arktiska förhållanden. Det rör sig exempelvis om teknik för elektronisk krigföring, radaranläggningar och luftvärnsmissiler.
Därefter har tidtabellen kortats avsevärt. Anledningen till brådskan är däremot inte känd. Från att vara färdigställt innan 2020 annonserade man i februari 2014 att det nya arktiska militärdistriktet skulle byggas klart under 2015. Och plötsligt uppgav man förra hösten att den nya organisationen skulle tas i bruk redan den 1/12!
Lösningen blev att det nya Arktiska militärdistriktet skapades med den Norra flottan som bas. Det betyder i sin tur att Västra militärområdet, som omfattar Baltiska flottan och de tidigare militärdistrikten i St Petersburg och i Moskva, blir av med flottan i norr. Tyvärr innebär detta för Sveriges vidkommande att det slagkraftiga militärområdet i St Petersburg (ZVO) bättre kan koncentrera sig på sina primäruppgifter, dvs att slå västerut över Östersjön för att hålla sjövägarna öppna och hindra USA och NATO från att attackera Ryssland via Skandinaviens luftrum.
Norden har från att ha varit ett flankområde istället blivit centrum i den nya ryska krigsplanläggningen. I och med detta har också Gotland fått en mycket större betydelse och en ockupation av Östersjöns största (och oförsvarade) ö skulle kunna undanröja många av Rysslands nuvarande osäkerhetsfaktorer vid en militär konflikt.