Underrättelsetjänst – Sida 2

En av Sveriges största svagheter

oktober 25, 2016oktober 25, 2016Joakim von BraunLämna en kommentar

Inför en möjlig militär konflikt med Ryssland är det inte särskilt svårt att upptäcka ett antal faktorer som idag minskar våra chanser att ta oss ur en sådan konflikt på ett sätt som minimerar landets personförluster och ökar Sveriges möjligheter att ta sig ur konflikten utan att vårt land blir allt för förstört. Dessa faktorer handlar inte bara om det militära försvaret utan också civilförsvaret, massmedia, kunskaper hos befolkningen i allmänhet och särskilt hos vissa yrkeskategorier och mycket annat. Det handlar också om både stort och smått där vissa av faktorerna kräver samhällets samlade engagemang och centrala direktiv medan många andra handlar om den enskilde individens kunskaper och handlingsförmåga både innan och under en konflikt.

den-ryska-bjornen-anfaller

Efter att ha sysslar med olika säkerhetsrelaterade frågor ända sedan ungdomen i slutet av 1960-talet har det flugit många tankar förbi som förenats med gjorda erfarenheter. Trots allt har jag sysslat med frågor och arbetsuppgifter som det varit få andra förunnat. När det gäller frågeställningar har jag en ovanlig insikt i det ryska samhället, särskilt deras underrättelseverksamhet och vad som kallas ”aktiva åtgärder” (активные мероприятия). Detta kan enklast beskrivas som en mix av vit och svart propaganda blandat med användandet av inflytande-agenter och andra öppna och dolda metoder för att påverka ett lands förda utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. De senaste åren har debatten i mångt och mycket handlar om desinformation och propaganda men Kremls verktygslåda är så oerhört mycket mer omfattande och väl testad under betydligt mer än ett hundra år av aktiviteter (jodå man började långt innan maktövertagandet 1917).

Efter 1991 har jag ovanpå mina Rysslandskunskaper under 25 år erhållit synnerligen gedigna kunskaper i IT- och informationssäkerhet och fått förmånen att studera hur detta inte fungerar i praktiken, vilket tyvärr är det vanligaste förhållandet.

Efter att för några dagar sedan ha sett hur Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) dels drabbats av en våldsam attack riktad mot ett amerikansk företag, dels misslyckats med att förklara sina grova misslyckanden i media, har jag blivit allt mer övertygad om att Sveriges största akilleshäl ligger i brytpunkten mellan ett militärt försvar och ett försvar mot cyberattacker där Sverige också kommer att utsättas för rika doser av ryska aktiva åtgärder. Här ligger den allra största risken för att Ryssland skulle kunna lyckas i eventuella ambitioner att angripa Sverige, eller mer troligt, anfalla en specifik del av Sverige, nämligen Gotland.

Jag har sedan en tid tillbaka skrivit på ett scenario om hur ett ryskt angrepp på Gotland skulle kunna gå till baserat på mina specifika kunskaper och erfarenheter. De andra försök jag sett fram till dags dato har varit några första försök till scenarier men som tyvärr saknar väsentliga delar. Det kan ju bero på att man endast valt att endast beskriva vissa militära delar av vad som rimligen borde ha varit en större och mer realistisk beskrivning. Jag vill dock understryka att scenarierna inte är direkt felaktiga i sina beskrivningar, endast att de inte har en tillräcklig bredd.

red-army-black-baron

Det jag ämnar inkludera i mitt scenario rör bland annat IT-sidan, möjliga ABC-angrepp, aktiva åtgärder, illegalisternas roll och en del annat. Jag är säker på att många läsare både har kunskaper om dessa fält och en vilja att hjälpa till att beskriva ett sådant utökat scenario rörande Gotland. Så fatta gärna pennan eller knacka på tangentbordet. Jag välkomnar mail på adressen joakim.von_braun@bredband.net. Jag anser att ju fler kockar man är, desto bättre blir soppan! Med bättre kunskap finns det är större chans att Sveriges resurser används rätt under den tid som står till buds, hur lång den nu kan tänkas vara. Min förhoppning är att detta scenario ska kunna publiceras innan eller strax efter årsskiftet.

Ryssland försöker sabotera Sveriges plats i säkerhetsrådet

april 10, 2016Joakim von BraunLämna en kommentar

Den senaste månaden har Ryssland utökat sin desinformationskampanj riktad mot Sverige. Med tanke på valet av politiska ämnen är det inte svårt att se målet med de ryska informationsattackerna – att förhindra att Sverige tar plats i FNs Säkerhetsråd.

Falskt brev till Margot Wallström
För ett par veckor sedan publicerades en falskt brev på internet som påstods komma från terroristorganisationen IS och deras ”first female assault battalion”. Om det inte rörde så allvarliga saker skulle brevet kunna vara riktigt roligt med sin medvetet skröpliga engelska och sin ton av låtsad systerskap som ska leda till att Sverige skulle skicka vapen och ammunition för att stötta kampen mot diktatorn al-Assads ”aggression”.

Det förfalskade brevet dök först upp i Sverige där en privatperson la upp det på internet och snart därefter dök ett antal artiklar upp i Ryssland där Sverige och Margot Wallström fick sina fiskar varma. Man skriver bland annat att ”IS väntar på hjälp från Sverige” och en bild på ett antal maskerade IS-terrorister.

Detta är dock inte den första ryska förfalskningen på senare år. Bland annat har flera brev publicerats som om det vore äkta vara. En av de som drabbats är försvarsminister Peter Hultqvist som i januari 2015 påstods ha stöttat ett försök att sälja svenska vapen till Ukraina. Brevet var fullständigt falskt och det påstådda försöket har aldrig ägt rum. Denna typ av förfalskningar följer exakt samma mönster som de sovjetiska förfalskningar som KGB spred på 1970- och 1980-talen.

Lögner om att Sverige kunde ha stoppat terroristerna i Frankrike och Belgien
En annan falsk nyhet som Putins hantlangare uppfunnit är att Säpo skulle ha vägrat lämna ut information om terroristen Belkaida som tidigare bodde i Sverige. I Ryssland påstår man att Säkerhetspolisen skulle ha vägrat gripa Belkaida efter uppmaningar från den franska och belgiska polisen trots att det är känt att han sedan länge lämnat Sverige. Det påstås också att Sverige inte vill lämna ut information om den oskyldige man som greps i november 2015, att fallet fortfarande väcker ”förundran” i Ryssland och statsministern personligen skulle ha lagt locket på efter tre dagar.

Flyktingkrisen
Europas problem med flyktingar från Syrien och andra länder i främst Mellanöstern är till delar skapad av Ryssland som genom sina intensiva bombningar med bland annat splitterbomber riktade mot flyktingläger och sjukhus (och inte mot terroristgruppen IS). Nu försöker Moskva utnyttja denna kris och problemet med att terroristerna nu flyttat delar av sin verksamhet till Europa genom att sprida lögner och desinformation mot europeiska politiker och våra länders säkerhetstjänster.

Samtidigt som lögnerna sprids agerar Europas högerextremister som betalda lakejer på uppdrag av Moskva. Till delar tycks bidragen skickas förhållandevis öppet men det är också högst troligt att Kreml jobbar med samma metoder som förr då KGB i hemlighet sammanträffade med sina inflytandeagenter och smusslade över pengar till Moskvavänliga kommunistpartier och olika frontorganisationer. Metoderna är desamma – det är bara mottagarna som ändrats!

Estlands underrättelsetjänst om Ryssland 2016

april 1, 2016Joakim von BraunLämna en kommentar

Jag har tidigare publicerat flera rapporter baserade på material från den estniska säkerhetstjänsten som under ett antal år bjudit på intressant information inom sitt verksamhetsområde. För första gången har nu de fått sällskap av Estlands underrättelsetjänst som för ett tag sedan publicerade sin första icke-hemliga rapport.

Rapporten fokuserar nästan totalt på Ryssland och Moskvas förhållande till Estland och området omkring den estniska republiken, däribland Sverige. Jag vill därför gärna delge dig några av rapportens mest intressanta delar, dels för att Estlands underrättelsetjänst är en viktig analytiker till händelser i vårt närområde, dels för att det i sig självt är en förbaskad intressant och bra rapport väl värd att läsa. Vill du läsa den i sin helhet hitta du rapporten på https://www.teabeamet.ee/pdf/2016-en.pdf

Rysk skugga över Estland
När man läser den estniska rapporten bör man ha i minnet att Estland har ett särskilt försteg framför exempelvis Sverige. Estland var ockuperat av Moskva i över 45 år, landet har både innan och efter denna ockupation haft en aggressiv granne som lagt sig i deras interna affärer och man har också en mycket stor grupp av etniska ryssar som bor i landet och som till delar utgör en grupp av potentiella quislingar. Det är dock viktigt att påpeka att gruppen ryssar som stöder Moskva och som vägrar bli medborgare i Estland, hela tiden minskar och att särskilt unga ryssar som bor i Estland många gånger är estniska medborgare och ser sig själva som genuina estländare. Detta hindrar inte att det finns en grupp individer med ryska pass som till fullo stöder Putin och som i vissa stycken kan komma att utgöra ett allvarligt problem om Ryssland skulle öka sitt tryck mot landet.

Är Ryssland ett militärt hot?
Den estniska bilden av Moskvas militära styrka är ett svagare Ryssland än jag själv sett de senaste åren. De ryska brigaderna anses endast ha cirka en bataljon per brigad som har full styrka. Både antalet yrkessoldater är för litet och framförallt saknas yngre specialister. Säkert är dock att denna bild kommer att vara förändrad 2020 då Ryssland ser sin första stora rustningsomgång avklarad.

Även med de begränsningar estländarna ser hos den ryska sidan beräknar de att det västra militärområdet har cirka 11 manöverbrigader tillgängliga plus spetsnazförband. Brigaderna är uppdelade i 30-33 bataljonsstora taktiska grupper om 700-900 man som alla kan fungera som självständiga enheter. Ryssarnas krigföringen inne i Ukraina har visat deras inneboende svagheter men den estniska rapporten säger också att de ryska truppernas insatser har förbättrats under 2015. Säkert har både det ökade antalet yrkessoldater och alla genomförda övningar bidragit till detta.

Västvärldens sanktioner
En viktig anledning till Rysslands militära svaghet är de sanktioner som väst riktat mot Moskvas p.g.a. deras invasion av Krim och övriga grova inblandning i Ukrainas inre angelägenheter. De västerländska sanktionerna har bland annat fått till följd att flera rustningsprogram antingen har frusits eller t.o.m. avbrutits. Exempelvis har de olika bepansrade fordonen av typ Armata, Kurganets och Bumerang fortfarande stora problem trots de ryska satsningarna.

Moskvas strategiska inriktning
Idag tittar Ryssland på tre områden som särskilt viktiga – Arktis, Kaliningrad och Ukraina. Ett övergripande mål, och som gagnar samtliga tre inriktningar, är ett amerikanskt tillbakadragande från Europa. Och även om då Estland inte är ett prioriterat mål kan man ändå råka illa ut. ”Även om Estland inte utgör en militär prioritet för Ryssland ska man inte utesluta användandet av militär styrka mot oss.” Den estniska underrättelsetjänsten ser olika scenarier där en konflikt kan spilla över på Estland utan att detta för den skulle ska ha ingått i planläggningen från början. På liknande sätt kan också andra länder komma att drabbas av en konflikt som startar på annat håll.

Vitryskt samarbete
En faktor som oroar esterna är Rysslands samarbete med Vitryssland. Förra året genomförde de bägge länderna en gemensam militärövning i september, ”Union Shield-2015”, bl.a. med ett 80-tal stridsflygplan och helikoptrar, runt om de baltiska länderna – i Leningrad och Pskov oblasts samt i Kaliningrad.

Att starta en militär konflikt kan ha helt andra orsaker än att eventuellt utvidga ett krig som redan påbörjats. Att utvidga militära operationer kan många gånger vara ett litet problem särskilt om den konflikt man själva startat går dåligt. ”Kreml tar också med i beräkningen att NATO skulle kunna använda infrastruktur i Finland och Sverige och är därför beredda att angripa mål i dessa länder oavsett att de inte är medlemmar i NATO.” Moskva är också på det klara med att Finland och Sverige står långt nere på prioritetsordningen vid en pågående konflikt och att NATO kommer att ha mycket svårt att försvara de baltiska länderna mot Ryssland. Ingen rolig nyhet för oss nordbor. Därför anser sig Moskva ha en överlägsenhet gentemot väst särskilt i början av en väpnad konflikt. Man skriver i sin rapport att ”Moskva tror sig ha möjlighet att utföra en begränsad militär operation innan NATO har möjlighet att effektivt besvara denna.” Det säger sig själv att alla liknande tankar som den ryska ledningen eventuellt kan ha ökar risken för att Ryssland också vid lämpligt tillfälle vågar göra slag i saken.

Östersjöflottan
Avslutningsvis är det också av intresse att se hur man i Estland bedömer den ryska Östersjöflottan. ”Även om Rysslands Östersjöflotta är en militär styrka att räkna med, har den begränsad militär kapacitet om man ser till storlek, teknologi och geografi, och den är inte kompatibel med den styrka som NATO och de skandinaviska länderna utgör i regionen.” Samtidigt säger man att flottan kan komma att nyttjas som en avskräckande faktor i det fall spänningen mellan Ryssland å ena sidan och EU och NATO å den andra. Man förutspår också att de militära styrkorna i Kaliningrad-området mycket väl kan komma att förstärkas vid en sådan anspänning.

På många sätt är den estniska underrättelsetjänstens rapport mycket värdefull, dels för att den bjuder på fördjupad insikt om Ryssland och deras sett att betrakta omvärlden, dels ger lite annorlunda vinklar på vissa ryska förhållanden. Ladda gärna hem rapporten och läs den! Det är den väl värd!

Litvinenko mördad på order av Putin

januari 21, 2016januari 24, 2016Joakim von BraunLämna en kommentar

Idag publicerades den brittiska undersökningsrapporten om mordet på den avhoppade FSB-officeren Aleksandr Valterovitj Litvinenko som 44 år gammal dödades med hjälp av en dos radioaktiv Pollonium-210. Det är legio att Moskva försöker mörda avhoppade underrättelseofficerare som flytt till väst. Det finns dussintals före detta KGB- och GRU-officerare som skjutits, förgiftats eller bara försvunnit. Formellt har de i hemliga militärdomstolar dömts till döden vilket i flera fall avslöjats efter Sovjetimperiets sönderfall. Mindre allvarliga fall, som den avhoppade KGB-generalen Oleg Danilovitj Kalugin, dömdes i sin frånvaro till 15 års fängelse, återtagande av sina 22 militära utmärkelser, degradering från sin generalsgrad och misstande av sin pension. Dessutom drabbar detta också nära släktingar som fråntas universitetsplatser, vräks från statliga bostäder mm.
I mars 2006, ett halvår innan mordet på Litvinenko, antog den ryska duman en ny lag som dessutom gav de ryska underrättelsetjänsterna utökade befogenheter att agera mot de som anses vara Rysslands fiender. Både de civila SVR och FSB samt det militära GRU erhöll då rätten att avrätta personer utomlands som utpekats som terrorister eller extremister. Oavsett bakgrunden till mordet på Litvinenko är det otänkbart att det skulle kunna ske utan Vladimir Putins direkta inblandning och skriftliga godkännande. Oavsett vad de ryska tjänsterna ta sig för med så är det absolut inte några slags maffiagäng som uppfinner sin egen verksamhet. Allt det som sker går via de officiella kanalerna och beslutsvägarna. Och allt dokumenteras skriftligt med största noggrannhet. Ser man exempelvis på fallet med den kidnappade Raoul Wallenberg eller på den information som den avhoppade KGB-arkivarien Vasilij Nikititj Mitrochin hade med sig till väst, framgår det med all tydlighet hur noga all hemlig verksamhet i underrättelsetjänsterna dokumenteras och arkiveras ner på millimeternivåför att sedan sparas i många decennier.
Oavsett all den information som nu publicerats tycker jag det är värt att ta en titt på den ryska avrättningsmetoden. Brittiska experter hävdar att Moskva gjorde en dundertabbe när de valde att mörda Aleksandr Litvinenko i just London av alla städer på jorden. London är nämligen en av bara några få platser där det faktiskt finns en praktisk möjlighet at identifiera och analysera en förgiftning med just Pollonium-210. Närheten till de brittiska experterna medförde att polisen snabbt kunde få upp spåren till de ryska gärningsmännen. Tack vare sin radioaktivitet kunde de brittiska myndigheterna förhållandevis enkelt följa det radioaktiva spår som gärningsmännen hade både lämnat efter sig både på sin väg in i landet, under sin vistelse i och runt London för att sedan kunna följa dem hem till Moskva igen.
Att man just använde denna radioaktiva och giftiga isotop är intressant av flera skäl. Flera av den ryska tjekans mord under 2000-talet har kännetecknats av att de ägt rum med hjälp av synnerligen ovanliga och svåra att använda gifter. På detta sätt medverkar de själva till att göra självmål. I och med att de giftiga ämnena är svåra att använda och svåråtkomliga är det inte ämnen som vanliga mördare normalt nyttjar. Tar man för lite får man inte de önskvärda effekten och tar man för mycket kommer bismaken att avslöja mordförsöket. Därför försöker man vanligen nyttja ämnen som är mer frekventa. Pollonium-210 och flera andra använda gifter är så pass ovanliga så att de kan medverka till att peka ut Ryssland som det skyldiga landet. Dessutom måste de som ska utföra morden ha en ordentlig utbildning så att de inte skadar sig själva eller röjer sig i samband med förgiftningen. Också detta utesluter den vanliga dråparen. Den ryska radioaktiva isotopen är till och med så ovanlig att man troligen kan peka ut just bakom vilken laboratoriedörr som framtagandet ägt rum i staden Arzamas-16! Ibland kan de ryska spionerna vara så smarta att de till och med lurar sig själva.
Du finner Litvinenko-rapporten på https://www.litvinenkoinquiry.org/report. Den är väl värd att studera!

Putin köper sig sympatisörer

januari 19, 2016januari 24, 2016Joakim von BraunLämna en kommentar

Brittiska The Telegraph publicerade för ett par dagar sedan en synnerligen intressant artikel som tar upp Rysslands finansiella kopplingar till ett antal av Europas högerextrema, nyfascistiska och t.o.m. nynazistiska rörelser. Det har länge varit känt att Moskva på olika sätt arbetar med att upprätta förbindelser med politiska partier och andra organisationer ute på högerkanten. För ett knappt år sedan arrangerade ryssarna konferensen ”International Russian Conservative Forum” i St Petersburg. Som en blogg så träffande beskrev arrangemanget som att ”Europas femte kolonn träffas i St Petersburg”.
Självklart torde alla intresserade demokrater vara intresserade av hur trådarna löper mellan Ryssland och olika personer som sitter i ett antal av de europeiska ländernas lagstiftande församlingar och som arbetar med att förändra opinionen i EU-länderna. Ett av många problem är vem som från samhällets sida ska ta sig an uppgiften av studera detta fenomen och eventuellt också ingripa mot den. I Sverige har vi under många är haft en lag som förbjudit tagande av utländskt stöd men om det finns någon praktisk tillämpning av lagutrymmet har jag ingen aning. Och även om delar av den ryska verksamheten inte måste vara olaglig kan den ju ändå visa sig vara ett säkerhetshot mot vårt öppna och fria samhälle. Om det då inte är polisens uppgift att hålla koll på verksamheten måste vi ju se till att någon annan del av samhället både studerar verksamheten och eventuellt även ingriper mot dem.
I väntan på förändringar på hemmaplan kan vi ändå komma att se fram emot att något sker. I USA har kongressen sett till att man kommer att göra en studie över den ryska verksamheten. Även om många detaljer kan röra andra länder är vårt kan vi nog förutsätta att en verksamhet som bedrivs i eller mot ett land även bedrivs mot de flesta andra av EUs medlemsländer.
En sak kan man förutsäga och det är att det sällan är vanliga statstjänstemän eller ryska diplomater som bedriver mycket av den praktiska verksamheten. Både inom EU och utanför är det legio att underrättelsetjänsterna SVR, GRU och FSB är de som utför det allra mesta av ordergivningen och utdelandet av Putins kuvert med mutor. Självklart har många av täckmantel av att vara diplomater men det innebär inte att det är det ryska utrikesministeriet som sköter ruljangsen.
I väntan på att få tillgång till nya fakta om verksamheten föreslår jag att de som är intresserade tar sig en ordentlig titt på den estniska säkerhetspolisens engelskspråkiga årliga verksamhetsberättelser. På den nya länken https://www.kapo.ee/en/content/annual-reviews.html hittar man nu 17 årsberättelser. Med tanke på att 2014 är den senaste kan man nog förvänta sig att den för 2015 snart kan vara på gång. Det esterna berättar om ryskstyrda media och mycket annat kan i stort överföras på Sverige och andra EU-länder. Även om olika detaljer kan vara olika är modus operandi något man alltid känner igen!

Tre böcker om Norge under Andra världskriget

december 11, 2015Joakim von BraunLämna en kommentar

Efter att ha sysslat med Ryssland i ett antal veckor kopplade jag av under ett par dagar med att läsa tre böcker om Norge under Andra världskriget. Helt kom jag nu inte undan ämnet då jag fick en hel del information om de norska kommunister som slogs mot tyskarna och vars verksamhet styrdes från NKVDs residentur i Stockholm. Deras planer var nämligen inte desamma som resten av motståndsrörelsen. En av böckerna – ”Kai Holsts mystiska död” – har jag fått av författaren Göran Elgemyr som äntligen fått en svensk förläggare till sin efterlängtade bok om mordet på den norske motståndsmannen Kai Holst efter krigsslutet i Stockholm. Bok nummer två – ”Oslogänget – Norskt motstånd mot tysk ockupation” – kom med posten från SMB (Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek) och den tredje – ”Norge 9 april 1940 – Tyska invasionen timme för timme” – köpte jag begagnad i Högdalen. Den utgavs av Atlantis 2004.

Göran Elgemyr, som under många år var Sveriges Radios främste historiske journalist, har tidigare gjort flera program om mordet på Kai Holst samt lyfte fram andra hemligheter som Stella Polaris-affären, den norska motståndsrörelsens underrättelsetjänst XU och många andra spännande ämnen. Kai Holst var en mycket framträdande person inom den norska motståndsrörelsen och mördades endast 32 år gammal i Stockholm den 27/6 1945, knappt två månader efter krigsslutet. Han hade bland annat nära kontakter med Jens Christian Hauge och Gunnar Sönsteby som ledde viktiga delar av motståndsrörelsen och Holst fungerade som en kontakt mellan Milorgs motståndsgrupper och mer fristående organisationer som underrättelsetjänsten XU, Gunnar Sönstebys Oslo-gänget, Asbjørn Bryhn’ Bryhns polisgrupper och de kommunistiska motståndsgrupperna med Asbjørn Sundes Osvald Gruppe i spetsen. Han var en riktig spindel mitt i kontaktnätet. Efter att nästan ha hamnat i Gestapos garn flydde Kai Holst, som så många andra, till Sverige och blev i Stockholm en av motståndsrörelsens viktigaste fixare. Han kunde ordna allt.

Mordet på Holst ägde rum efterkrigsslutet strax efter att han hade medverkat i ett antal förhör med tyska signalspanare som satt internerade i Lillehammer i Norge. Kai Holst begav sig per bil till Sverige och Stockholm där han åkte runt till olika adresser under ett antal timmar för att på morgonen dagen efter, hittas skjuten till döds i en trappuppgång på Rindögatan 42 på Gärdet. Svensk polis och ett antal ledande personer i motståndsrörelsen hävdade omedelbart att det rörde sig om självmord. Varför det inte var på detta vis och vad som hände tycker jag ni ska läsa i Göran Elgemyrs fantastiska bok. Köp den idag! Och köp den gärna också som en intressant och värdefull julklapp till dina historieintresserade vänner. Det är både boken och vännerna värda!

Gunnar Sönstebys memoarer utkom i Norge redan 1960 och har nu givits ut på svenska av SMB. Tyvärr är den Sönsteby död sedan ett par år tillbaka och kan inte kommentera det som publicerats de senaste decennierna. Annars är boken en intressant redogörelse över vad som ägde rum i Norge, främst i Oslo, där Sönsteby hade sin huvudsakliga verksamhet i det så kallade Oslogänget. Max Manus var en annan framträdande medlem. Det är på många sätt en spännande och intressant berättelse, om än sedd med lite lätt rosafärgade glasögon. Man får en känsla att Sönsteby kunde fråga vilken norrman som helst och alla ställde alltid upp. Så var naturligtvis inte fallet. Alla vidriga förrädare glider texten snabbt och enkelt förbi, trots att de i hög grad utgjorde den värsta faran för motståndsrörelsen och borde ha varit ett problem som man aktivt kartlade och bekämpade. Om man bara har förståelse för att många vassa kanter slipats av och att boken både saknar person- och sakregister, är den ett värdefullt bidrag till Norges historia under kriget och man väl bör ta till sig. Som alla SMBs böcker säljs den endast genom organisationen men det är å andra sidan kostnadsfritt att gå med.

Boken om den 9:e april är naturligtvis en otrolig djupdykning under en enda dag och man kan naturligtvis fråga sig om det är värt att lägga hela 320 sidor på denna enda dag om än så viktig och naturligtvis också ytterst traumatisk för väldigt många. Man ska dock tänka på att boken är viktig för oss alla som lever i fred och oftast ser krigshandlingar som något hypotetiskt och alltid något som alltid ligger mycket långt borta i både tid och rum. Bokens källor är förtecknade men tyvärr saknar den både sak- och personregister samt notapparat.

Avslutningsvis vill jag gärna ta upp Kai Holsts mord i ett lite vidare perspektiv. Detta gäller samtliga studier som berör olika slags ”fall” vare sig det gäller morden på Kai Holst, Dag Hammarskjöld, Carl Algernon eller Olof Palme, eller ”fall” som nerskjutningarna av KAL-007 över Sibirien eller MH-17 över Ukraina eller kraschen 2010 med Tu-154M med delar av Polens statsledning. Man får aldrig förlora sig enbart i fallets detaljer! Då är risken stor att man går vilse. För att på bästa sätt undvika detta måste man skaffa sig en detaljerad bild av normalen – hur står det till i alla de fall när inget extraordinärt inträffar, och hur omvärlden fungerar bortom konspirationerna.

Tittar man på fallet med mordet på Kai Holst kan man enkelt konstatera att det vid denna tid finns sex aktörer med kapacitet och möjligtvis ett dolt motiv: Sverige (C-byrån, Säpo), Norge (motståndsrörelserna), USA (OSS), Storbritannien (MI 6, SOE), Tyskland (forna spioner) och Sovjetunionen (NKVD, GRU). Om man granskar arbetsmetoder, tar hänsyn till att det nu råder fred i världen och att vi rör oss på 1940-talet, anser jag att endast är de norska motståndsrörelserna respektive NKVD som skulle kunna utföra en avrättning av detta slag. Här kan man både hitta troliga motiv, användandet av mord som modus operandi och tillgång till personer som skulle kunna utföra dådet. De övriga länderna faller ifrån på grund av en eller flera faktorer. För att kunna få ett troligt avslut på denna osmakliga och tråkiga affär tror jag att det är denna väg man måste gå om man ska söka vidare. Kai Holst var på alla sätt en man som är värd att få ett eftermäle utan mängder av lögner och frågetecken.

På spaning i Ukraina

november 18, 2015Joakim von BraunLämna en kommentar

Rysslands omfattande propaganda och desinformation om situationen i Ukraina gör det ofta svårt för många av oss intresserade att skilja agnarna från vetet. Trots att man nog vet vad som gäller finns det en känsla att man i en diskussion mot Putins propagandister, vare sig de finns i Ryssland eller i Sverige, ska riskera dra det kortaste strået. Det finns dock mycket kunnig hjälp att få. I Ukraina finns det flera professionella grupper med verkligt kunniga och duktiga aktivister som beslutat sig för att ge Moskvas propagandister en rejäl match.

Aktivisterna arbetar konsekvent med ”Open Source Intelligence” och ofta med att undersöka de länkar, texter och bilder som publiceras på Internet och bland annat utnyttja det som kallas ”metadata”. Granskar man ett digitalt foto innehåller det vanligen data om när och var bilden är tagen, ibland vilket typ av kamera som använts och annan information. Genom att söka rätt på ryska soldater som strider i Ukraina och undersöka vad de publicerar på Facebook och liknande sajter, kan de ukrainska aktivisterna få fram bevis för vilka ryska förband som finns i Ukraina, vilken tid de är i landet och vilka vapen som överförs från den ryska krigsmakten till quislingarna i Donbass.

Alldeles särskilt glädjande är att en av de allra bästa ukrainska aktivistgrupperna som redovisar Rysslands infiltration av Ukraina, InformNapalm, nu har en websajt på svenska! På https://informnapalm.org/sv/ listas över 70 (sic!) nyheter på svenska om vad Ryssland gör i Ukraina och numer även i Syrien!!! Därutöver finns ytterligare ett 10-tal sidor med mängder av intressanta nyheter på svenska. Förutom svenska finns InformNapalm websidor publicerade på åtminstone sju andra språk. Lite grundläggande information om organisationen InformNapalm finns på svenska Wikipedia – https://sv.wikipedia.org/wiki/InformNapalm.

Många av InformNapalms sidor är av stort intresse men det finns några sidor jag vill särskilt gärna rekommendera:

InformNapalm – Frågor och svar – https://informnapalm.org/sv/informnapalm-fragor-och-svar/
GRU:s frivilliga reserver i militära konflikter utomlands – https://informnapalm.org/sv/altai/
Ryska reguljära armén i Ukraina – Databaser och visualiseringar – https://informnapalm.org/sv/den-professionella-ryska-armen-i-ukraina-databas-och-visualisering/
InformNapalm kräver att Ryssland slutar attackera civila i Syrien och Ukraina – https://informnapalm.org/sv/ultimatum/
Syrienkriget och hur ryska flottan bistår president Bashar Assad – https://informnapalm.org/sv/syrienkriget-hur-ryska-flottan-bistar-president-bashar-assad/

Jag föreslår att ni alla lägger in InformNapalms svenska websajt bland era favoriter samt sprider denna adress till så många av era vänner och bekanta som möjligt! Se till att deras information kommer till nytta och används i debatter, i artiklar och i föredrag. Informationen från InformNapalm är den bästa vi kan få tillgång till utan översättningsprogram eller egna språkkunskaper. De är värda allt stöd!!!

Vill du ha fler förslag på bra källor om Ukraina kan du alltid nå mig på mailadressen joakim.von_braun@bredband.net.

Rysslands insats i Syrien kommer att öka antalet döda!

september 27, 2015Joakim von BraunLämna en kommentar

Putins drag att skeppa in ett antal elitförband och tunga vapen i Syrien riskerar att ta en ände med förskräckelse. Moskva letar desperat efter ett sätt att ta sig ur det punggrepp som västvärlden fått om den ryska statsledningen och som har medfört många och stora problem som Putin och hans anhang aldrig kalkylerat med! Ett Ryssland som är ekonomiskt och politiskt isolerat klarar sig uppenbarligen inte på egen hand, något som man möjligtvis kalkylerat med i Moskva. Man har kanske också överraskats av den enad front som västländerna visat upp. Moskva försöker nu utnyttja terrorgruppen IS strypgrepp om stora delar av de syriska och irakiska befolkningsgrupperna och de väldiga flyktingströmmar som detta medfört, till att försöka skapa sig ett utrikes- och säkerhetspolitiskt manöverutrymme. En sak kan vi alla vara säkra om – det är inte den lidande befolkningen som Putin ömmar för.

Situationen i Syrien är på alla sätt vidrig. Ta exempelvis IS alla grymma avrättningar, tvång att byta religion, våldtäkter och försäljning av slavar. Fullständigt förjävligt. MEN vi ska absolut inte glömma bort att 90 procent av allt dödande i Syrien åstadkoms av al-Assad-regimen. Värst är Assads bensinfatsbomber som släpps från helikoptrar som kan hovra över stora folkgrupper och sikta in sig på mitten. Bensinfaten är fyllda med sprängämnen, eldfängt material samt spikar, muttrar och stålkulor. Befolkningen har inte en chans! Assad har dessutom använt sig av olika slags förbjudna kemiska vapen. Det är alltså denna klick av vidriga våldsverkare som Ryssland vill stödja. Detta är anledningen till att riskerna för att det kommer att ske ett ökat dödande, inte någon minskning, är mycket stora.

Som alla förstår är det inte några byggnadsbrigader och militärorkestrar som Putin skickat till Syrien. Även om vi idag inte känner till alla detaljer måste man utgå från att det är några av de mest hårdföra och välutbildade elitförband som Ryssland förfogar över som nu skickas till Syrien. Det räcker med att titta på Moskvas krigföring i Afghanistan och Tjetjenien för att man ska inse att de ryska militära operationerna kommer att bli synnerligen hårda och blodiga. Ryssarna saknar inget i jämförelsen med de IS-krigare de blir satta att bekämpa. Det kommer att bli ett utrotningskrig med en civilbefolkning och gisslan som sitter emellan. De kommer att malas ner.

Förutom att titta på de exempel som finns av ryska operationer utomlands mer allmänt är det av stort värde att analysera de ryska specialförbandens agerande vid olika gisslansituationer. Det finns flera som bjuder på synnerligen insiktsfulla operationer som gisslantagandet i den nordossetiska skolan i Beslan september 2004, de tre hemska dygnen vid Dubrovka-teatern i Moskva oktober 2002 och flera andra. I Beslan slaktades hundratals ur gisslan och samtliga terrorister utom en – 338 döda därav 155 barn. På teatern i Moskva bombades både gisslan och terroristerna med narkotisk fentanylgas. 39 döda terrorister och 129 personer ur gisslan avled. När de djupt medvetslösa människorna togs till sjukhus var det ingen som visste vad de utsatts för och FSB vägrade avslöja vad de använt. Sällan har devisen ”operationen lyckades men patienten dog” varit så oerhört passande som vid bägge dessa händelser.

För att slutgiltigt kunna göra sig en bedömning över var ryssarnas möjligheter till att ställa till värre problem än dagens är det naturligtvis intressant att försöka avgöra vad de har lyckats på plats inne i Syrien. De avlyssningsstationer jag tidigare berättade om torde vara permanent borta, åtminstone i sin nuvarande form. Vid Medelhavskusten finns flottbasen Tartus finns sedan länge 720:e Logistikenheten samt soldater från flottans marininfanteri. Med största sannolikhet finns här också personal från det marina specialförbandet PDSS som har utbildning, vapen och annan undervattensteknik som är mycket lik de marina spetsnazförbandens. De tjänstgör som basförsvarare under vattenytan för att minska risken för sabotage och annat. De kan utan större ansträngning sättas in för offensiva uppdrag.

I kuststaden Latakia, som ligger långt norr om Tartus, har ryssarna nu byggt upp en ordentlig flygbas samt fört i en rad tyngre enheter. Världens underrättelsetjänster kämpar för att få klarhet om vad Ryssland har på plats och både spaningssatelliter och spioner flockas kring den syriska staden. I skrivande stund ser det ut som Ryssland fått lite mer än 2.500 man på plats inklusive prefabricerade hus att bo i. Flygbasen rymmer 28 st flygplan – både attackflyg (Su-25) och jaktflygplan (Su-27 och Su-30) samt åtminstone 15 attackhelikoptrar. Åtminstone hälften av dem ska vara Mi-24 som både kan ta med 8 soldater och en rejäl egen beväpning.

På marken har den ryska krigsmakten 9 st stridsvagnar (möjligen T-90), BTR-82A pansarfordon (även BTR-80 ?) samt ett okänt antal artilleripjäser och luftvärnssystemet Pantsir-S1 som både nyttjar artilleri och missiler för att skydda omgivningen. Pantsir-S1 har testats under en tid i Syrien och visat att det både är ett system som snabbt går att få på plats (5 minuter) och som har en hög eldhastighet och träffsäkerhet. Ytterligare en rysk exportsuccé i vardande kan man tänka!

Panstsir-S1 kan enkelt sättas upp i ett nätverk med upp till 6 enheter. Möjligen har Ryssland satt upp ett ”Field Communication Centre” i Latakia för att få större möjligheter att kommunicera. Man har nämligen ett stort antal drönare med sig och som redan varit uppe i luften. De genererar naturligtvis mycket information som måste bearbetas och spridas. Det finns många UAV-tillverkare i Ryssland och har säkert producerat bortemot 50 olika inhemska modeller. Ptjela-1T och Sjmel-1 är två av de modeller som troligtvis finns på plats i Syrien.

Hur detta kommer att utvecklas är omöjligt att sia om men risken är stor att det tar en ände med förskräckelse. Ryssland försöker ju nu också få med Iran, Irak och Kina på sitt äventyr. Inte riktigt de länder man vill se allierade med den syriska diktatorn. För även om IS är vedervärdiga så är Assad många gånger värre.

Ryssland på spaning i Syrien

september 18, 2015Joakim von BraunLämna en kommentar

Att Moskva engagerat sig i mängder av olika krig runt om i världen det senaste seklet är ett välkänt faktum men närmare kännedom om vilken länder som drabbats och när detta ägt rum är i allmänhet kunskaper som endast ett mindre antal människor har känt till. Ända från Första världskriget och fram till och med dags dato har ryska soldaters uniformer fläckats av främmande blod. Men minst lika viktigt som det de stridande förbanden gör, är den dolda verksamhet ryska agenter bedrivit i form av spionage och underrättelsetjänst. Att KGB och GRU funnits på plats på Kuba och i Nord-Korea är kanske ingen överraskning men hur många känner till att den ryska Generalstabens underrättelsetjänst GRU sedan 1950-talet drivit en särskild avlyssningsstation i Burmas huvudstad Rangoon? Sovjetunionens, och sedan Rysslands, underrättelseverksamhet har varit och är även nu, en gigantisk apparat som i vissa avseenden till och med överglänser de amerikanska konkurrenterna och resten av världen.

Ett synnerligen aktuellt land som Kreml haft flera viktiga underrättelsestationer i är Syrien. Efter att först satsat några år på den nybildade staten Israel sadlade Stalin om och beslöt att istället satsa sina resurser på araberna, särskilt då på Egypten, Libyen, Syrien och Irak som de fyra spjutspetsarna. Redan i mitten av 1950-talet skickades mängder av vapen till främst Egypten och Irak. Tack vare det sovjetiska stödet ansåg sig arabländerna vara så pass starka att man vågade ge sig på Israel. Vanligtvis tog det dock inte så lång tid innan man insåg sitt misstag.

Ett av de arabiska betalningsmedlen var att ge ryssarna åtkomst till lämpliga områden för att bedriva underrättelseverksamhet. Sin vana trogen byggde Moskva ett stort antal stationer där de kunde sitt spaningsarbete mot omvärlden. Under andra halvan av 1990-talet byggde Ryssland bland annat minst tre signalspaningsanläggningar i närheten av den syriska gränsen mot Israel, inte så många kilometer från de av israelerna ockuperade Golanhöjderna. I Nawa, Jaba och al-Harra installerade man sig för att spana på Israels krigsmakt, särskilt deras flygvapen i Israels norra militärdistrikt. Två av stationerna kallades Tsentr S och Tsentr S-2. Beteckningen för den tredje stationen är än så länge okänd. De tre stationerna var sammanlänkade med några andra anläggningar längre söder ut i Syrien och från de tre stationerna vid Golan utgick kommunikationslänkar norrut till andra spaningscentra, två i Libanon för att slutligen avslutas på de östra delarna av Cypern, troligtvis i eller i närheten av Famagusta.

Tsentr S-2 han åtminstone fira sitt 15-årsjubileum men strax därefter fick man påhälsning av de Fria Syriska Styrkorna och var hastigt tvungna att ge sig av. Hade man haft mer tid på sig hade man säkert städat undan de kartor och fotografier som nu har fotograferats på de tidigare ryska stationsväggarna.

Avslutningsvis måste jag ställa en intressant fråga som kanske kan bli besvarad inom det närmsta halvåret eller året: Med tanke på de tre viktiga och kraftfulla anläggningar GRU byggde för att kunna bedriva avlyssning av Israel och det israeliska flygvapnet, undrar man naturligtvis var anläggningarna kan finnas som skulle avlyssna Turkiet, de amerikanska och kurdiska styrkorna i Irak samt den stora grannen i söder, Saudiarabien? Skulle någon av er som läser detta ramla över någon information om dessa stationer vore jag oerhört glad att få en påstötning så fort som möjligt.

Janne Guillou har lärt sig att klippa och klistra!

september 5, 2015Joakim von BraunLämna en kommentar

För lite över ett år sedan kom Jan Bergman ut med den eminenta boken ”Sekreterarklubben” som är en av de viktigaste böckerna om svensk militär underrättelsetjänsts historia. Den behandlar många av de unga kvinnor som hjälpte den hemliga C-byrån under Andra världskriget. De fungerade som infiltratörer, rapportörer, kurirer och ibland även som ”svalor”, flickor som bland annat festade och ibland gick i säng med nazityska officerare i krigets Stockholm. Det var en verksamhet som skadade en del av dessa flickor, särskilt de som råkade ut för några nazister som var mer förtjusta i våld än i sex.

Nu har underrättelseamatören Janne G tagit bl.a. ”Sekreterarklubben” och ett par andra fackböcker om underrättelseverksamheten i Sverige, Norge och Storbritannien under kriget, klippt ur valda delar och kokat ihop en fiktiv berättelse med en del pornografiska inslag. Janne erkänner till och med att han stulit det viktigaste från Jan Bergmans bok som han därmed delvis förstör både marknad och renommé för. ”Att låna så mycket som jag gjort från en enda bok kan möjligen te sig lite osnyggt.” Lån? Han har ju inte ens kontaktat Jan Bergman, än mindre bett om lov. Det är det ju stöld! Och endast ett fåtal underrättelsehistoriker kommer nu att kunna skilja på den verklighet som Jan Bergman beskriver och de fantasier som Janne G vräkt ur sig.

Utöver stölden ur Sekreterarklubben bygger boken på kopierat material från sex andra historiska fackböcker. Något eget researcharbete i övrigt tycks Janne inte ha genomfört. Hade någon författare gjort något motsvarande med hans egna böcker hade han gått i taket och omedelbart ropat på Författarförbundet, polisen, en hord advokater och sablat ner personen i fråga i media.

Värst av allt är dock att ”feministen” Janne avslöjar namnen på flera av de kvinnor som Jan Bergman minutiöst dolt tidigare genom att använda pseudonymer och inte publicera konkreta detaljer om deras liv. Frågan är om inte Janne Guillou skulle kunna dömas till ”förtal av avliden” när han avslöjat flera kvinnors identitet och pådyvlat dem deltagandet i den porrverksamhet som han beskriver. Ingen som läser Jannes bok vet nu vad som är sant och mycket av det går att kolla upp eftersom de viktigaste historiska personerna är avlidna. Det är så jädrans fult gjort.

Istället för att läsa Jannes halvpornografiska fantasier i ”Blå stjärnan” och berika honom ytterligare, föreslår jag att ni läser Jan Bergmans originalbok och håller en tumme i förhoppning att vi i en framtid får veta fortsättningen om vad som hände C-byråns alla kvinnor efter krigets äventyr.